Lätt byte

»Av åren med Anders Wall lärde jag mig en hel del. Bland annat hur det är att vara totalt skrupelfri.« Orden är Pehr G Gyllenhammars. De är publicerade i memoaren »Även med känsla« från 1991 och inleder ett kapitel om när Gyllenhammar som Volvochef i början av åttiotalet ville gå ihop med Walls Beijer Invest. Det mest intressanta med citatet är kanske inte dess fränhet. Alliansen med Beijer havererade bara ett par år senare och det onda blodet mellan de båda är väl känt.

Vad som gör hela skildringen av Volvos Beijerfusion fascinerande i dag är vad det säger om ägande. Bland annat med tanke på vad som hänt i skogsföretaget SCA och dess ägare, Handelsbankssfären. När man med dagens glasögon läser Gyllenhammars beskrivning av Beijeraffären hoppar man till nästan vid varje stycke. Varför ska ett fordonsföretag gå ihop med ett investmentbolag vars mest profilerade verksamhet är oljehandel? Det låter ju helt tossigt.

Men så fungerade det på den tiden. Volvo saknade en tydlig huvudägare, och PG – som tjänsteman – hade gjort till en av sina främsta uppgifter att skaffa en. Vad ägaren höll på med spelade mindre roll. Först kom försöket med Norgeaffären, där norska staten skulle bli stor ägare i Volvo. Sedan Beijer, som följdes av den kortvariga alliansen med Wallenberg. Motivet? Att inte bli störda. Som Gyllenhammar berättar om Beijeraffären:

»För första gången fick vi de ekonomiska resurser som ger makt och därmed en möjlighet att verka i fred, utan risken att någon vill köpa upp och stycka bolaget.«

När alla allianser sprack åstadkom Volvo tryggheten på ett annat sätt. Genom att äga aktier i ett antal mindre bolag – som Cardo, Custos och Protorp, som i sin tur hade aktier i Volvo – kunde tjänstemännen i »Pehrstorp« på Hisingen fortsätta att styra koncernen efter eget huvud.

Korsäganden upplevdes vid denna tid inte som ett problem. Men kapitalmarknadens globalisering de kommande decennierna ändrade på det. I en avreglerad finansvärld försköts makten till ägarna, som nu förväntades agera mer självständigt gentemot tjänstemännen i bolagsledningen. Tjänstemannastyre blev ett fult ord. Det som hände i Volvo bidrog till det. Många ansåg att Pehr G Gyllenhammar agerat alltför självsvåldigt i fusionsprocessen med Renault.

Volvos korsägande bröts också upp efter att den affären föll. Flera andra liknande konstruktioner har också monterats ned. Men en har bestått. Två stora börsföretag, SCA och Handelsbanken, är storägare i investmentbolaget Industrivärden – som också är SCA:s och Handelsbankens ägare. Tjänstemännen i systemet kontrollerar därför, likt en gång Gyllenhammar, sig själva.

Även detta tjänstemannastyre har kritiserats genom åren, men det har överlevt. Till del för att strukturen i praktiken varit ointaglig. Men också för att sfären har skött sina bolag väl och inte kunnat misstänkliggöras för tjänstemannastyrets avarter, som klubbmentalitet och maktkoncentration till för få personer.

Men avslöjandena om flyg- och jaktvanor var ett symptom på att just detta hänt även i Handelsbankssfären. Korsägandet och därmed hela tjänstemannastyret har försvagats i grunden. Det har möjliggjort att en »vanlig« privat aktieägare, som Fredrik Lundberg, nu kunnat bli ordförande i Industrivärden. Nu hörs röster att SCA och Handelsbanken bör sälja sina aktier i Industrivärden och korsägandet upplösas.

Även om det ser ut som en rationell och modern lösning, innebär det också nya risker. Som forskaren Sophie Nachemson-Ekwall har visat riskerar svenska börsföretag mer än andra att köpas upp, eftersom de saknar former av skydd som finns i andra länder. Som just korsäganden. Inte ens en stark ägare som Wallenberg eller för den delen Lundberg är en garanti för det.

Så om man lossar korsägandets förtöjning bör man nog tänka på vad man sätter i dess ställe.