Lisa ger hundratusen äpplen till läraren – vad får hon då för betyg?

I november 2013 uppmärksammade Svenska Dagbladet en incident vid Mikael Elias Gymnasium i en mellansvensk stad. Flera elever och föräldrar ansåg att en lärare satte för låga betyg. De vände sig till rektorn och meddelade att om inte betygen höjdes skulle de byta skola. »Sex elever, det är sexhundratusen, det måste du förstå«, sa rektorn till läraren och ställde sig därmed på elevernas och intäkternas – men inte nödvändigtvis matematikens – sida.

Läraren stod på sig och hävdade att han hade hållit sig till betygskriterierna. Det hjälpte inte. Han blev uppsagd med motiveringen arbetsbrist. Tjänsten utannonserades sedan relativt omgående. De påföljande förhandlingarna blev en ekonomisk promenadseger för läraren och hans fackliga företrädare. Ett rejält skadestånd, i utbyte mot sekretess. Läraren har sedan dess bytt yrkesbana och jobbar nu som ekonom. Han vill inte uttala sig om fallet på grund av sekretessen utan säger bara: »Det är en sjuk bransch.«

Mikael Elias Gymnasium finns i åtta städer och ingår i Academediakoncernen. Efter händelsen fick Svenska Dagbladet ett stort antal mejl, varav en handfull från andra lärare i samma koncern som hade samma historia att berätta. Elever och föräldrar upplevde att betygen sattes för lågt. Skolan och rektorn ställde sig på elevernas sida.

Tydligare än så kan man knappast illustrera problematiken med vinstdrivande skolor. Det är inte verksamheten i sig, att förmedla kunskaper, som är den yttersta drivkraften. Det är vinsten. Och betygen är då inte längre endast en mätare på elevernas kunskaper, utan också en »selling point«, ett verktyg i skolföretagets marknadsföring.

Betygsinflation samt att betygsättningen övergår från att vara myndighetsutövning till att bli ett säljargument, blir den oundvikliga följden av att skolan bedrivs i bolag vars syfte är att tjäna pengar, enligt docenten i nationalekonomi Ann-Marie Pålsson, tidigare riksdagsledamot för Moderaterna. Hon har skrivit flera rapporter i ämnet och är en av få borgerliga debattörer som öppet kritiserar vinstutdelning i skolan.

Enligt Pålsson är kärnan i problemet att verksamheten drivs i aktiebolagsform där vinst, att bereda ägarna avkastning, är själva målet för verksamheten. Därmed kommer en företagsledning att välja produktionstekniker, produkter och inte minst kunder som är lönsamma. Vinstkravet – sista raden i resultaträkningen – blir styrande i arbetet. För en icke vinstdrivande skola gäller det omvända. Där avgörs verksamhetens omfattning och inriktning av intäkterna, de ekonomiska ramarna.

Här följer nu en enkel handledning för en skolledare som följer sitt uppdrag att maximera avkastningen till ägarna:

För det första gäller det att hitta kommuner där skolpengen ligger på en attraktiv nivå och där elevunderlaget är tillräckligt. Nästa steg handlar om att minimera de fasta kostnaderna, som till största delen består av lokalhyra och lärarlöner. Det tredje steget är att få till en elevkombination som ger både full beläggning – den kanske enskilt viktigaste faktorn för skolans lönsamhet – och minimerar antalet resurskrävande elever.

Beläggningen avgörs i första hand av skolans renommé. Det styrs i sin tur av om skolan uppvisar goda studieresultat – eller snarare har rykte om sig att göra det – samt erbjuder god studiemiljö. Kort sagt: höga betyg och få stökiga elever. Så avgörande för det ekonomiska resultat blir förmågan att bygga status inom rätt sociala segment av studiemotiverade men ej resurskrävande elever. Att skapa kö till ett begränsat antal platser blir då ett verkningsfullt instrument, dels för att det skänker status på samma sätt som en nattklubb blir mer eftertraktad ju fler som vill gå dit och – underförstått och outtalat – möjligheter att selektera elevintaget. Vissa elever »passar helt enkelt inte in«.

Den som följer dessa enkla steg skapar en extremt, extremt lönsam verksamhet. Dubbleringen av »extremt« beror på att skolor i praktiken har noll kapitalbehov efter uppstartsfasen. Detta då intäkterna, skolpengen, flyter in innan kostnaderna betalas. I teorin skulle även en stor skola kunna drivas med 100 000 kronor i aktiekapital. Då blir naturligtvis ett företag som Internationella Engelska Skolan, IES, med 2 miljarder kronor i omsättning och en rörelsemarginal på 10 procent extremt, extremt lönsamt. Nu kan man, helt riktigt, hävda att Engelska Skolan har ett mycket större kapital att förränta än 100 000 kronor. Men det externt tillskjutna kapitalet på knappt 900 miljoner kronor har gått åt till att lösa ut grundarna och de tidigare helägarna, makarna Bergström. Hos konkurrenten Academedia har en del av det externa kapitalet gått till ett tidigare utköp av verksamheten från börsen och resten till expansion genom uppköp av andra skolföretag. I båda fallen har uppskattningsvis 0 kronor investerats i själva skolverksamheten, undervisningen.

Och så ser det ut över hela linjen. I stort sett alla de tiotals miljarder kronor som riskkapitalbolag och andra investerare har plöjt in skolbranschen de senaste åren har gått till förvärv. Pengarna har använts som likvid till säljarna. Påståendet att skolföretagen behöver gå med vinst för att utveckla verksamheten är så nära en bluff man kan komma. De investeringar som utbildningsföretag gör – exempelvis inköp av datorer – tas direkt över resultaträkningen. De hamnar helt enkelt aldrig i balansräkningen.

Tittar vi på de största skolkoncernerna Academedia, IES och Thorengruppen så verkar de ha följt formulär 1A ganska plikttroget. De finns på medelstora svenska orter och uppåt. De har klart lägre lärartäthet, »högre beläggning«, än skolor som drivs utan vinstkrav. De lönsammaste skolorna, där IES sticker ut med sin tioprocentiga rörelsemarginal, har även köer för elevintaget.

Enligt Ann-Marie Pålsson innebär kravet på lönsamhet att en »exkluderandets princip« tillämpas. Tekniker, produkter och kunder som inte genererar överskott är ointressanta och exkluderas därför. Det är inte konstigt. Så ser det ut hos alla vinstdrivande företag. Biltillverkare riktar sin marknadsföring mot kundgrupper som har råd med bilen. För företag där intäkterna är givna gäller det att hålla borta sådana kunder som drar för stora kostnader. Tumregeln är att 20 procent av kunderna står för 80 procent av kostnaderna.  För exempelvis privata sjukförsäkringar är detta A och O. Strikt företagsekonomiskt gäller samma sak i skolverksamhet, så länge inte skolpengssystemet får en helt individuell och behovsstyrd prägel. Naturligtvis medger ingen skola öppet att det förekommer selektering. Skolföretagens motstånd mot Skolkommissionens lottningsförslag antyder dock något annat.

Det är också talande att problemen med betygsinflation och negativ selektering i stort sett lyser med sin frånvaro i analyser och argumentation från Svenskt Näringsliv och andra vinstförespråkare. Där lyfter man gärna fram att lärarna på många friskolor belönas utifrån studieresultaten, betygen. Men det gör knappast frågan mindre brännande.

En annat underbelyst ämne är hur stora resurser de vinstdrivande skolorna lägger på strävan efter »full« beläggning, alltså rekrytering av »rätt« elevgrupper. Täckningsbidraget för varje ny elev ligger runt 90 procent. Därmed blir det företagsekonomiskt motiverat att lägga ner stora resurser för att hålla uppe elevunderlaget. Inget av de noterade skolföretagen särredovisar denna kostnad. För amerikanska vinstdrivande universitet kan rekryteringskostnaderna ligga över 20 procent av omsättningen medan offentliga och stiftelsedrivna lärosäten ligger runt 1 procent.

Rekryteringskostnaderna – som vi alltså inte vet något om – kan ju läggas till vinsten som den del av skolpengen som inte går till utbildningsverksamheten. Man behöver inte vara socialist för att tycka att här finns ett systemfel.