Lyxlirare i blåsväder

Den senaste veckan har Svenska Dagbladet och analyssajten N360 stått för en lång rad avslöjanden om resvanorna för ledningen för skogs- och hygienkoncernen SCA, med koncernchefen Jan Johansson och hans fru i spetsen. Det har handlat om resor där bolagets delägda privatjet tagit SCA-toppar till destinationer som Barcelona, Dubai, Verona, Nice och senast Miami.

Företaget har försvarat sig med att samtliga resor har varit affärsmässigt motiverade. Att även då Jan Johansson rest ensam med sin hustru har det skett i tjänsten. I försvarstalen har SCA lyft fram sin globala verksamhet och kraven på flexibilitet för ledningen, säkerhetsskäl och möjlighet att föra konfidentiella samtal.

Men beteendet får ändå konsekvenser.

Ett jetplan på aktieägarnas bekostnad är ändå en enorm symbolhandling. Få produkter har så stark lyxprofil. Privatflyg innebär ett symboliskt avståndstagande mot folkflertalet, som snarast har blivit större när det reguljära flyget förlorat i princip all status.

Det är inte första gången det har skapat blåsväder. På åttiotalet handlade det om Volvochefen Pehr G Gyllenhammars ensamflygningar, medan resten av ledningen åkte reguljärt. På nittiotalet var det försäkringskoncernen Skandia, som var delägare i privatjetbolaget Blue Chip Air.

Den negativa symboleffekten har fått ytterligare en dimension på senare år, genom flygets roll som koldioxidkälla. Sett per passagerare är privatjet en extrem utsläppskälla. För SCA som vill hålla en hög klimatsmart profil är detta klart besvärande. Bolaget har på senare år jobbat hårt med sin miljöimage, bland annat efter att ha varit på väg att mista miljöcertifieringen för skogsförvaltningen.

Det som gjort avslöjandena extra skadliga för SCA är också hur bolaget har hanterat uppståndelsen. Det har ändrat, backat och kompletterat sin knapphändiga information i takt med att nya uppgifter har kommit fram.

Att andra företag har insett signalproblemen är tydligt. Få andra publika storföretag nyttjar privatjet. Låsjätten Assa Abloy, också det ett globalt dynamiskt storföretag, har till exempel helt slutat med det.

SCA går dock i rakt motsatt riktning, uppbackad av sin huvudägare Industrivärden som också är delägare i planet.

Egentligen är det inte så konstigt. Det som SCA har gemensamt med både Volvo under PG och Skandia är tjänstemannastyret. Bolagen i sfären, som SCA, har ingen huvudägare av kött och blod utan kontrolleras just av sina tjänstemän i ett intrikat korsägande. Därmed kan cheferna själva bestämma om de ska flyga privatjet, utan att bry sig om aktieägarna.

Flygavslöjandena kommer samma år som sfären hamnat i storbråk med flera andra storägare i näringslivet om ersättningar till styrelsemedlemmar. I våras chockhöjde Handelsbanksfären arvodena i Volvo, mot starka protester från övriga stora aktieägare. Ihop med flygvanorna i SCA ger det bilden av en kultur i företagsgruppen som lättat från jordytan.

Möjligen är den en konsekvens av ersättningsexplosionen i riskkapitalfonderna. Wallenbergsfären har kunnat låta sina högsta tjänstemän få rundhänta ersättningar från EQT. Industrivärden har inget sådant ymnighetshorn utan får ge högre styrelsearvoden och resor i privatjet.

Det är samtidigt en märklig utveckling.

Handelsbanksfären har historiskt utmärkt sig av viss sparsam folklighet, en kultur som grundlades under den legendariske direktören Jan Wallander. Den företräddes dock främst av de ledare som hämtades just från banken. De som bestämmer nu i sfären kommer mer från SCA och andra delar av gruppen.

Flygavslöjandet är också märkligt av ett annat skäl. I Handelsbankssfären finns sedan några år faktiskt en ägare av kött och blod, Fredrik Lundberg, som inte heller gjort sig känd som någon lyxlirare. Vad tycker egentligen han om Jan Johanssons flygplan?