Med Putin i tankarna.

Till livets mer oförställda glädjeämnen hör att bläddra igenom bilddatabaser i jakt på gamla folkpartistiska valaffischer.

»Frimodig rakvuxen ungdom kräves i samhällsarbetet«; »Det ska vara förbjudet att knarka«; »Killar kan« –det här är ett parti som under hela sin sekellånga historia lyckats förmedla ett både otidsenligt och hovsamt gnäll över sakernas tillstånd.

»Nej till rysk gas«, står det på en av de nyare affischerna. Den är från 2014 och handlar om en fråga som är aktuell än i dag.

Den ryska, statskontrollerade energijätten Gazprom vill dra en ny gasledning, Nordstream 2, genom Östersjön. Röret är tänkt att gå genom svensk ekonomisk zon  och de borgerliga partierna ligger på regeringen för att få den att stoppa ryssarna.

Motståndet går dels ut på att EU bygger in sig i ett ryskt gasberoende, dels på att själva sträckningen är ett säkerhetspolitiskt hot.

Det är en underlig stridsfråga på många sätt. Inte minst eftersom alliansregeringen 2009 sa ja till den första gasledningen. Och inte minst eftersom det juridiskt sett är väldigt svårt att säga nej till den.

Men det mest intressanta är att det uppenbarligen är skillnad på rysk gas och rysk bensin.

Av den råolja som Sverige importerar kommer nu över 40 procent från Ryssland. Nya siffror från Energimyndigheten avslöjar att Ryssland på kort tid har blivit det största ursprungslandet för den bensin och diesel som svenskar konsumerar. Så sent som år 2001 stod den ryska oljan bara för några enstaka procent.

Med andra ord: varje gång du tankar din bil går några kronor rakt ner i Vladimir Putins ficka.

Det är ett gravt underbetyg till svenska politiker att man kan förfasas över ryska övergrepp i Georgien och Ukraina, nedskjutningar av civila flygplan och desinformationsfabriker i S:t Petersburg men att man inte med ett ord nämner att vi är med och finansierar äventyren. Varje dag.

Varför inte prata om fossilberoendet som en säkerhetsrisk?

Det är dessutom ett beroende som går att bli av med.

Om man vågar, vill säga. För trots att bensinpriset i Sverige är lägre än för fem år sedan, och att det tack vare olika subventioner och skattelättnader aldrig har varit billigare att köra bil i Sverige, så är det på något outgrundligt sätt alltid synd om svenska bilister.

Tysklands förbundsråd antog nyligen en resolution om att förbjuda bensin- och dieseldrivna bilar från och med år 2030.

Norge ser ut att vara där redan om nio år.

I Sverige? Ingenting, förutom tomma politiska klyschor om att man ska »jaga utsläppen och inte bilarna«.

Men om försvarsdebatten ska bli en riktig debatt om vår säkerhet  och inte bara en lek med några obetydliga miljarder hit och dit till försvaret  måste någon våga prata om det jobbiga också.

En gissning är att det inte kommer att hända.

För svenska politiker må vara oroade för utvecklingen i Ryssland. Kanske är de till och med rädda för den.

Men hur rädda de än är för Vladimir Putin, kommer de alltid att vara räddare för den svenska medelklassen.