Miljardvinst mitt i krisen

Visst provocerar det många när Goldman Sachs chefer ler bredare än någonsin, mitt i en historisk konjunktursvacka.

Inte för att den 140-åriga affärsbankens ledare välkomnade finanskrisen som ett tillfälle att tjäna pengar. Men den finansiella orkanen som drog in över Wall Street skördade sina offer, bland dem deras värsta konkurrent, Lehman Brothers.

Och aldrig i företagets långa och mycket lukrativa historia har det gått så bra som det andra kvartalet 2009.

Samtidigt som deras återstående konkurrenter fortfarande kämpar med störtdykande resultatsiffror uppvisade Goldman Sachs en vinst på hisnande 4,2 miljarder dollar för det första halvåret 2009. Och eftersom en god nyhet aldrig kommer ensam så stod det i samma veva klart att företagets anställda i år kan se fram emot en rekordbonus. Om året avslutas lika bra som det börjat så kommer bankens 29 000 anställda få dela på 20 miljarder dollar. En julklapp som ingen annan bank kan drömma om att ge sina anställda krisåret 2009.

Vid nästa årsstämma har alltså dessa den fria marknadens superstjärnor ännu en gång anledning att fira. Goldman Sachs har inte bara betalat tillbaka sitt nödlån på 10 miljarder dollar till den amerikanska staten. Banken har gått stärkt ur krisen och är i dag mäktigare än någonsin. Inte undra på att dess vd, Lloyd Blankfein, utnämndes till planetens mest inflytelserika person av det amerikanska magasinet Vanity Fair. Om bankens guldkalvar tidigare var kungar på Wall Street så är de i dag universums härskare.

Lloyd Blankfein har till och med kunnat kosta på sig att officiellt göra en mea culpa. Vid ett tal i Frankfurt tidigare i höst erkände han att banksektorn varit alltför slapphänt med regleringar av nya finansiella verktyg på ett sätt som lett till att de »inte längre är till nytta för samhället och ekonomin«.

Och efter hårda påtryckningar såg han sig tvungen att avstå sin bonus för 2008 och nöja sig med den ordinarie årslönen på 600 000 dollar.
Trycket på den lukrativa banken har varit starkt. I en numera berömd artikel i Rolling Stone från juli i år liknas Goldman Sachs vid en blodtörstig vampyrbläckfisk som suger livet ur mänskligheten. Det enda banken är bra på är att skapa och dra nytta av ekonomiska bubblor, skriver artikelförfattaren Matt Taibbi.

Det företag som huserar i den svarta lådliknande byggnaden på 85 Broad Street på Manhattan har inte mycket gemensamt med den firma som startades 1869 av den tysk-judiske immigranten Mar­cus Goldman som ett par år senare delade ägarskapet med sin svärson Samuel Sachs. En del menar att det fortfarande är en respektabel investmentbank, andra att det enda Goldman Sachs ägnar sig åt i dag är snabba och lukrativa spekulationer i valutor, räntor och råvaror.

Banken är omgiven av mystik och skrönor, trots att den introducerades på börsen 1999 och därmed har ett garanterat mått av öppenhet i affärerna. Men de närmast magiska krafter som Goldman Sachs tycks besitta gör den till en tacksam gåta att försöka lösa.

För Goldman Sachs förlorar aldrig. Inte ens när världen runtomkring faller ihop som ett korthus. Under spekulationsfebern på 1920- och 70-talet lyckades de undkomma med hälsan intakt. Och även vid fjolårets bolånebubbla visade de sig ha ett sjätte sinne som varnar för en kommande fara, långt före konkurrenterna. De var också först med att upphöra med de mest riskfyllda fastighetslånen, vilket förklarar varför de visar vinstsiffror när den amerikanska fastighetsbubblan spruckit.

– Vi tänker inte be om ursäkt för att vi har varit bra på riskhantering. Det är vårt yrke, säger Richard Gnodd, som är en av två chefer för Goldman Sachs International, som bland annat har hand om företagets europeiska verksamhet.

Men framgången har också en baksida. Vd Lloyd Blankfein uppmanar sina anställda att hålla låg profil och undvika att visa hur mycket pengar de har eftersom det riskerar att spä på företagets badwill. Samtidigt ifrågasätts Goldman Sachs mäktiga förgreningar i alla delar av det amerikanska samhället. Att dess tidigare vd Hank Paulson sedermera utnämndes till finansminister i Bushadministrationen – en post som han satt på under fjolårets finanskris – bidrog förstås till kritiken.

När rivalen Lehman Brothers föll den 15 september ökade telefontrafiken mellan Hank Paulson och Lloyd Blankfein och satte i gång spekulationer om att finansministern hjälpt sin före detta arbetsgivare att klara krisen samtidigt som han lät Lehman falla. Spekulationerna förstärktes av att han under de nästföljande dagarna satte in en massiv räddningsinsats till förmån för försäkringsjätten AIG, som i sin tur hade en skuld till Goldman Sachs på motsvarande 12 miljarder dollar. Och av de 85 miljarder dollar som den amerikanska staten satte in för att rädda AIG var Goldman Sachs det enda företag som fick tillbaka hela den summa som försäkringsbolaget var skyldig.

Men inte bara förekomsten av ett tiotal före detta Goldman Sachs-anställda som liksom Hank Paulson jobbade i Vita huset under Busheran bidrog till anklagelserna. Bankens föredettingar finns på alla mäktiga positioner inom det amerikanska finansväsendet och de mest elaka tungorna hävdar att dessa guldgossar på de största hedgefonderna medvetet bidrog till Lehman Brothers fall. Och mitt under brinnande kris sattes Hank Paulsons skyddsling, tillika före detta Goldman Sachs-bankiren Neel Kahkari, att ansvara för de 700 miljarder dollarna i bankstödsprogrammet Tarp.

Så inbjuder företaget också till konspirationsteorier. Hemlighetsmakeriet kring bankens verksamhet är stor och det är svårt att få någon inblick i hur de egentligen arbetar. Ingen anställd vill låta sig intervjuas utan att någon överordnad medverkar.

– Goldman Sachs är ingen bank, det är en krigsmaskin. De anställda är elitsoldater och disciplinen är militärisk, säger en före detta anställd.
Företaget är extremt selektivt med vilka de anställer. Absolut minimum är att genomgå ett tjugotal intervjuer, när det kommer till de högre posterna så rör det sig snarare om fyrtio. Tidigare anställda vittnar om en extremt krävande arbetsmiljö där bara topprestationer duger.

– Du får makt, pengar och framgång. Men samtidigt tvingas du viga varje minut av ditt liv till firman, som en annan anonym tidigare anställd uttrycker det.

Varje anställd utvärderas löpande av alla sina medarbetare, såväl över- som underordnade. Banken gör inga undantag från det som Richard Gnodde kallar »hantering av underprestationer«. Chefer som inte längre levererar uppmanas att söka sig vidare och lockas med att få behålla sina aktier i banken även när de slutat. Vissa tycker systemet är märkligt, andra menar att de hårda kraven på cheferna är hemligheten bakom Goldman Sachs framgångar.

En annan förklaring till deras exempellösa framgångar förs fram av en anställd vid en av bankens konkurrenter. »Privilegierad information« kallar han det.

– Det strider inte mot några lagar annat än möjligtvis de rent moraliska. De har kontakter överallt och kan alltid få förhandsinformation. Det är som en pokerspelare som vet vilka kort motspelaren har.

Men påståenden som dessa får Jean Raby, en av cheferna på Goldman Sachs Pariskontor, att skratta högt.

– Vi är inte bättre än någon av våra konkurrenter på att se in i framtiden. Däremot är vi bättre på att läsa av det som sker i dag, kommenterar han.

En annan av dess högsta chefer i Europa, Yoël Zaoui, är inne på samma spår.

– Vi har ingen magisk formel för att tjäna pengar. Vi tror bara att två hjärnor är bättre än en, och tre bättre än två, säger han.

– Många av våra konkurrenter satsar allt på individuella stjärnspelare men vi satsar på hela laget och arbetar kollektivt. Det är lättare att erkänna misstag och ta ett steg tillbaka om ansvaret för misstag bärs gemensamt, säger Yoël Zaoui.

Med den filosofin är det knappast förvånande att Peterborough Court, Londonbyggnaden där merparten av Goldman Sachs europeiska verksamhet sitter, inte bär företagets namn på sin fasad. Samma diskretion syns på huvudkontoret i New York.

Så lyder också företagsmottot »den minst arroganta av affärsbankerna, samtidigt som vi är den bästa«. Denna diskretion i kombination med de exempellösa framgångarna ger utan tvekan nytt bränsle till myten om Goldman Sachs.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter