Miljöbilshaveriet
Vad gör man om man råkar få ett dygn över i Stockholm? För Barack Obama verkade det ganska självklart. När de obligatoriska artighetsvisiterna var avklarade ville han varken gå till Vasamuseet eller Livrustkammaren.
Han ville kolla in en bränslecell och en elektrisk hybriddrivlina för lastbilar.
Besöket på Kungliga Tekniska högskolan var det minst omskrivna av allt som hände det där dygnet då den amerikanske presidenten kom på besök. Och det är ganska paradoxalt. För i ärlighetens namn struntar Obama fullständigt i vad Sverige tycker om Syrien eller vad den danska statsministern sa om NSA-avlyssningen.
De där bränslecellerna däremot. De var intressanta på riktigt.
En av de saker som Barack Obama på allvar har tagit tag i sedan han tog makten för fem år sedan är USA:s oljeberoende. Förra året importerade landet mindre olja än på över två decennier. Framgången beror delvis på finanskrisen och boomen för skiffergas – men enligt den amerikanska energimyndigheten EIA är den största anledningen till skiftet att konsumtionen har gått ner. Amerikanerna kör mindre bil, och de kör framförallt bränslesnålare fordon. Till stor del på grund av Obama.
När Jimmy Carter blev president 1977 satte han upp solceller på Vita husets tak, i en lika symbolisk som meningslös aktion för att minska just den oljetörst som forskare och säkerhetspolitiska analytiker redan då sa var ett stort problem.
Barack Obamas arbetsmetoder kunde inte vara mer annorlunda. Med subtila grepp och med de senaste rönen inom beteendeekonomi har han puttat amerikanerna mot att inte förstöra planeten och handelsbalansen lika snabbt genom sättet de kör och köper bilar på.
De som jobbar på det svenska näringsdepartementet verkar inte lika intresserade av detaljer – eller av fordonsindustrin överhuvudtaget. Helgen efter att Obama åkt hem lade energiministern Anna-Karin Hatt fram ett nytt »miljöbilspaket« vars innehåll till stora delar var känt redan i våras.
Det presenterades på en söndag, troligen i from förhoppning om att ingen tidning skulle skriva om det. För hela systemet med miljöbilar börjar bli ett lite pinsamt haveri.
Den som är intresserad av hur låga utsläpp som krävs för att få den femåriga skattebefrielse som förlänas »miljöbilar« kan läsa den här meningen: »Ta bilens tjänstevikt minus 1 372. Multiplicera med 0,0457. Lägg sedan till 95 för ett bensin- eller dieseldrivet fordon, om fordonet kan drivas med biodrivmedel lägger du i stället till 150.«
Alla andra börjar förmodligen läsa här igen. Men vad ekvationen innebär är att tyngre bilar får släppa ut mer, och ändå kallas miljöbilar. Så biltillverkare som nu ligger på gränsen kan med fördel skruva in något tungt material i chassit – bly? – och klassas om.
Det vore inte första gången som styrmedlet får oplanerade effekter. Under några år exploderade försäljningen av etanolbilar, för att sedan sjunka till nästan noll. Och nu är svenska städer plötsligt fulla av nya dieselbilar. De är smutsigare än motsvarande bensinbilar, men på grund av miljöbilsdefinitionen har dieslarna blivit ekonomiskt dopade. Så medan Volvo, av miljöskäl, slutar tillverka dieselbussar för stadstrafik får svenska bilister skattesubventioner för samma bränsle.
Just Volvo satsar en hel del på laddhybrider och var också med vid Obamabesöket. Om man ska vara lite visionär rör sig egentligen hela fordonsindustrin mot en singulär punkt. Och det är elektrifiering – vare sig det är Teslas storsäljande lyxbilar, Nissans små elbilar eller de bränsleceller som än så länge är lite längre ut på sci-fi-skalan.
Sverige visade stolt upp sina framsteg på det området i torsdags. Tre dagar senare lade man några miljarder för att hålla förbränningsmotorn vid liv lite till.
