Mingelfest för eliten, även i år!
När världens ledare samlas i Davos brukar utmaningar målas med de bredaste av penslar. Att det råder »brist på koordinerad respons och ledarskap« när det kommer till ekonomi, klimat och sociala frågor. Tala om konsten att formulera sig så icke-stötande som möjligt! En sådan beskrivning underkänner ju det egna ledarskapet.
Samma personer som definierar världens sjuke svarar också på hur åkommorna ska botas. Helt utan ironi lyder förslagen »vetenskap och teknik«, »bättre metoder«, »kommunikation« – und so weiter, som toppmötets urfader Klaus Schwab skulle säga.
Denna problemformulering och de föreslagna lösningarna var utfallet av toppmötet år 2008. Tio år senare vore det på sin plats att undersöka resultatet. Men det är inte lätt att syna oförargliga teman som alla deltagare år efter år kan ställa sig bakom.
Davos bestående avtryck är snarare former för toppmötet. Det prosaiska i att bristen på parkeringsplatser privatjet när alla flockas i den lilla byn. Eller stressen som drabbar alla som vill vara någon på den globala arenan och oron över att de inte deltar i den för tillfället viktigaste panelen.
För oss andra, som följer toppmötet på avstånd, vore det mer trovärdigt om Davos lyfte fram annat än ambitionerna att lösa världens problem.
Snarare att det är ett stort samkväm. En plats där eliten kan lansera sig själva som ledare – som Kinas statschef Xi Jinping gjorde i fjol. I år gör USA:s president Donald Trump sitt första besök. Den lilla alpbyn är snarare ett tillfälle för ett litet segervarv som bekräftelse om att just nu är man på toppen, innan det är dags att återvända till parlament, styrelserum och konferensmöten.
Tillbaka i hemmiljön där den evigt upprepade väderleksrapporten slår fast att det i dag, i morgon, liksom alla dagar, kommer att blåsa på toppen.
Läs mer Fokuserat:
