Ministern och missnöjet

Mellan de rykande glöggmuggarna cirkulerade ett rykte. Ett rykte om ett brev.

Missnöjet hade jäst länge på det statliga biståndsorganet Sida. Medarbetarna kände sig djupt svikna av sin minister. Hon verkade inte förstå hur komplex biståndsvärlden är. Och allra värst, det kändes som hon baktalade dem i media. Man undrade vart myndigheten var på väg.

Under kvällen hade de 200 Sidaanställda som firade julfest inte bara fått ryktet bekräftat, de hade också läst brevet – och skrivit under. I alla fall 172 av dem.

[[Gunilla Carlsson]], Sveriges första moderata biståndsminister, tog sig ut till ­Gärdet, samlade myndigheten. Budskapet var tydligt, det var hon som bestämde. Och så vände hon på klacken och for tillbaka till Arvfurstens palats.

Brevet från medarbetarna var bara toppen av ett isberg. Under det döljer sig en infekterad konflikt mellan ministern och hennes myndighet.
Men så har det inte alltid varit. När Gunilla Carlsson först tillträdde beskrev Sidaanställda henne som »kraftfull«, »god retoriker«, »karismatisk«. Hon hade definitivt en starkare lyskraft än sina företrädare på posten, konstaterades det.

Moderaternas kritiska linje hade historiskt sett spelat en undanskymd roll i svensk biståndspolitik. Fram till nu. Gunilla Carlssons plan var att reformera biståndet i grunden.

En av åtgärderna blev att genomföra en resultatmätning. Det var bland annat det som medarbetarnas brev handlade om där på julfesten förra året.

En kvinna med många år i branschen bakom sig upplever att ministern inte förstår hur komplex biståndsvärlden är. Hon får medhåll av många kollegor Fokus varit i kontakt med.

– Allt går inte att mäta, för hur ska till exempel de svenska insatserna vägas in om det är kanske tio länder som stöttar ett projekt, frågar hon sig.

Gunilla Carlsson själv svarar snabbt på kritiken.

– Det är klart att det går att mäta, säger hon.

– Det gäller att utveckla mätmetoder, det kan man internationellt.

En man i chefsställning menar att det finns en brist på realism. Han ifrågasätter starkt hur man på plats i Sverige ska detaljstyra hur medlen ska användas i utvecklingsländerna.

– På gränsen till planekonomiskt tänkande, säger han.

– Bygger man upp en helsvensk miljö i landet kanske det går bra på kort sikt, men när vi åker därifrån kollapsar alltihop. Det är den mest grundläggande av alla biståndserfarenheter.

Just det där med svårig­heten att ta till vara decennier av erfarenheter är det många som återkommer till. Man upplever att ministern inte lyssnar.

Det som började som en förväntansfull relation mellan minister och myndighet har nu kylts av rejält.

– Frostig, sammanfattar en medarbetare stämningen.

Det ordet använder inte Gunilla Carlsson om relationen med myndigheten som hon beskriver som »sin förlängda arm«.

– En utmaning som vi har i den här relationen är hur vi ser på våra respektive roller. Jag gör mitt arbete och förväntar mig att Sida gör sitt, säger hon.

Den radikala omorganisationen som genomfördes hösten 2008 har bidragit till den interna turbulensen. Det senaste årets kriser tycks komma slag i slag:

• I höstas upptäcktes att Sidas förvaltning vida överskridit sin budget.

• I november kritiserade Riksrevisionen Sida för att deras underlag för insatser i utvecklingsländer är bristfälliga.

• Förra veckan framkom att myndigheten tvingas till nedskärningar på fyrtiofem miljoner kronor.

• I måndags presenterades en granskning från Ekonomistyrningsverket där det helt sonika konstaterades att högre Sidachefer inte anser att ekonomifrågor är en prioriterad fråga.

• I onsdags avslöjades att Sidacheferna höjt sina löner med 8,5 miljoner kronor.

• I dag, fredag, presenteras den första omfattande utvärderingen av den kritiserade omorganisationen.

Alla kriser kan inte lastas på relationen med ministern.

– Jag skulle uppskatta att hälften av problemen är våra egna, resten ligger utanför vårt kontroll, säger en man på en uppsatt post inom myndigheten.

Han och flera med honom har tagit illa vid sig när Gunilla Carlsson inte backat upp myndigheten under de värsta stormarna.

– Det känns snarare som hon skyllt på oss, säger en annan man.

Som biståndsminister har Gunilla Carlsson en enorm budget att förvalta. I år 31,4 miljarder kronor, eller 86 miljoner att fördela – varje dag.

Gunilla Carlsson själv har aldrig stuckit under stol med att hon önskar att det vore några miljarder mindre.

Hon har hävdat att Sverige bör slopa målet att biståndet ska utgöra en procent av BNI, bruttonationalinkomsten. 0,7 procent skulle räcka, menar hon. Men på den punkten har hon fått vika sig för allianskollegorna som i många avseenden ligger närmare de rödgröna.

Hon driver också linjen att bistånd ska kunna omfatta även till exempel militära fredsbevarande utgifter. Där är hon inte än, men i årets vårbudget har posten »avräkningar« ökat, det vill säga utgifter som flyktingmottagande tas från biståndsbudgeten. Kreativ bokföring, säger kritikerna.

Samtidigt som Carlsson vill frångå enprocentsmålet framhåller hon gärna att hon är den »första biståndsminister som årligen avsatt en procent av BNI i bistånd«.

Förra året hamnade Sverige till och med på förstaplats, 1,12 procent av BNI. Men det var snarare en effekt av finanskrisen än en medveten satsning.

Gunilla Carlsson är karriärpolitikern som efter sju år i Europaparlamentet kom tillbaka till Sverige för att aspirera på ­utrikesministerposten. Men så seglade Carl Bildt in och Carlsson fick hålla tillgodo med biståndet.

Många som arbetar med biståndsrelaterade frågor upplever att grundproblemet med den kyliga relationen mellan myndighet och anställda ligger i att den ansvariga biståndsministern fortfarande ifrågasätter biståndet i sig. Man står hur som helst mycket långt ifrån varandra.