När 5 000 miljarder är för lite
En gång på 70-talet bestämde sig ett hundratal familjer i Washington för att starta ett barnvaktskooperativ.
Idén var enkel. Varje familj fick tjugo papperslappar som de gav till den familj som passade deras barn. På samma sätt fick de en lapp varje gång de själva ställde upp.
Ganska snart stötte systemet på problem. Det visade sig att familjerna ville ha en buffert av lappar ifall de behövde jobba sent eller något annat dök upp. Trots att flera familjer hade en hög lappar ville de inte använda dem.
Barnvaktskollektivet hade hamnat i en depression. Inte förrän de började trycka nya lappar lossnade det.
Det här är ekonomen Paul Krugmans favorithistoria. För honom och andra keynesianer är den ett typexempel på hur kriser föds. Den enes utgift är alltid den andres inkomst, och när vi inte längre vill spendera har vi inte heller några inkomster.
I Krugmans värld finns det två saker att göra: centralbanken kan trycka en massa nya pengar eller så kan de styrande politikerna översvämma ekonomin med offentliga medel.
USA har efter finanskrisen valt båda vägarna. Fed-chefen Ben Bernanke har tredubblat sin balansräkning sedan 2008 och under Barack Obamas första månad som president sjösatte han ett stimulanspaket på 787 miljarder dollar, över 5 000 miljarder svenska kronor.
Nu börjar boksluten komma. I »The New New Deal« argumenterar journalisten Michael Grunwald för att det var väl spenderade pengar. Trots arbetslöshet på över 8 procent har USA klarat sig mycket bättre än Europa, där stimulanserna inte var lika stora.
Paul Krugman – vars bok »Bankrutt« nu finns i svensk översättning – menar däremot att Obama har misslyckats. Paketet var alldeles för litet, och trots behov av nya stimulanser har snacket från Vita huset mest handlat om att minska statsskulden.
I Krugmans ögon är presidenten en mes som inte fattar ekonomi och därför har anammat republikanernas världsbild om en mindre stat.
Det är lätt att bli indoktrinerad av Krugmans prosa. Man tvingas påminna sig själv om att historien även visat idéernas begränsningar. Den svenska överbryggningspolitiken på 1970-talet är ett exempel på halvt misslyckad keynesiansk politik.
Den största invändningen finns på en nivå som makroekonomen Krugman sällan når ner till. Alla de pengar som kastas ut måste hitta sin ficka. Att dela ut 787 miljarder dollar på ett bräde är som att inbjuda till korruption och slöseri. Obamafolket verkar ha haft viss koll på de riskerna; många studier antyder att spillet var litet jämfört med andra stimulanspaket. Vicepresident Joe Biden stoppade också flera projekt, bland annat en kyltank för fisksperma i South Dakota.
Men när pengarna regnade ner över de amerikanska delstaterna dammades ändå en drös byggprojekt av som för länge sedan dömts ut som olönsamma. Det var väntat. »Vad vi kommer att göra är att säga upp lärare och avskeda folk i hälso- och sjukvården, samtidigt som vi anställer byggnadsarbetare«, sa ekonomen Joseph Stiglitz efter att paketet antagits
Samma problem finns i Sverige. När regeringen ger kommunbidrag hoppas de flesta av oss att pengarna går till lärare, dagis och äldrevård. I stället bygger kommunpolitiker multiarenor.
Efter finanskrisen var det troligen rätt att kasta pengar över amerikanerna. Det ekonomiska systemet var på fallrepet, och varje detalj som hittills läckt från utskottsrum och styrelsevåningar har avslöjat att det var värre än någon trodde.
Hur mycket pengar vore tillräckligt för att helt släcka brasan? Paul Krugman hade ett svar på det när jag intervjuade honom 2008, några dagar efter att han fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne.
»Man borde göra en noggrann analys av läget … verkligen på decimalen räkna ut hur mycket som behövs«, sa han.
Så gjorde han en liten konstpaus.
»Sedan ska man dubbla den summan.«
