När HoMer bråkar

Text:

Den ljumma försommarkvällen hade övergått till natt innan de bröt upp från den långa middagen. Värden för det informella EU-toppmötet i Bryssel den 23 maj, EU:s ordförande Herman Van Rompuy, hade velat rycka åt sig initiativet när protesterna mot EU:s tuffa sparpaket närmade sig orkanstyrka och han förstod att tillväxt var ett bra tema. François Hollande, nyvald fransk president, såg middagen som ett perfekt tillfälle att markera: Åtstramningar – no! Tillväxt – oui! Och hans recept för ökad tillväxt var det inget snack om. Euroobligationer, räntebärande skuldebrev med solidariskt betalningsansvar för euroländerna.

Medan Angela Merkel stoppade fingrarna i öronen flockades obligationernas fans snabbare än middagsdisken hunnit torka. Förutom flera av middagsgästerna nickade även IMF, Internationella valutafonden, och OECD, den ekonomiska samarbetsorganisationen, instämmande.

IMF-chefen Christine Lagarde uppgav att regeringarna i eurozonen måste acceptera ett gemensamt ansvar för varandras skulder, OECD argumenterade i sin Economic Outlook för förslag som kan leda till euroobligationer, och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso hävdade att euroobligationer »förr eller senare blir absolut nödvändigt«.

Att Merkel slår bakut när det gäller euro-obligationer ser den franska presidenten ut att ta rätt lätt på. I något som verkade väl inövat deklarerade han efter middagen:

– För Merkel är euroobligationerna slutet på EU:s integrationsprocess. För mig är de startskottet.

Den tyska förbundskanslerns reaktion är inte svår att förstå. Att Merkel skulle hala fram kreditkortet och lämna in det i baren, där sällskapet mest består av syd-européer i djup kris, och låta tyska skattebetalare stå för notan är kanske inte idealiskt. Förenklat är det just vad det handlar om.

Euroobligationer är alltså räntebärande skuldebrev där länder inom eurozonen tillsammans är ansvariga. Eurozonen skulle därmed ses som ett land och räntan skulle bestämmas av det.

Så i stället för att det är som i dag, då till exempel tyska tvååriga obligationer har en ränta nära noll och de spanska ligger på över sex procent skulle den spanska staten dra nytta av en lägre ränta för euroobligationer medan Tyskland skulle få en högre ränta. Tyskland skulle hjälpa till att sänka upplåningskostnaderna för majoriteten av euroländerna. Räntan, som betalas till den som köper obligationer, bestäms ju utifrån vilken risk låntagaren tar. Ju högre risk att förlora de utlånade pengarna, desto högre ränta och vice versa.

Redan i dag finns det ett förslag från EU-kommissionen på tre olika varianter:

En obligation ersätter alla nationella obligationer och garanteras gemensamt.

En obligation som delvis ersätter de nationella men garanteras gemensamt.

En obligation som liknar lån från krisfonden EFSF men alla euroländer, inte bara de i kris, kan använda dem.

Tysklands biträdande finansminister Thomas Steff menade att obligationerna inte betyder något annat än att »Tyskland skulle vara ansvarigt för 100 procent av skulden«. Fredrik Reinfeldt var inne på samma spår då han efter middagen sågade euroobligationerna i fotknölshöjd. Motståndet kan sammanfattas i att de länder som skött sig och sanerat sin ekonomi straffas via högre ränta. Både orättvist och hämmande för tysk ekonomi och i förlängningen också för övriga Europa.

Striden om euroobligationerna är långt ifrån över. Högröstade Hollande kan få skruva ner tonläget till det officiella toppmötet i slutet av juni. Mullrande Merkel kan å sin sida mjukas upp om hon lovas en stark, gemensam finanspolitik för EU. Kombinationen obligationer som syftar till tillväxtstimulerande investeringar och en mer sammanhållen finanspolitik kan visa sig bli räddningen för euron.