När styrelserummet blir sandlåda

Den som tror att chefer i det högre näringslivet är polerade figurer som beter sig diplomatiskt mot varandra har nog aldrig tillbringat tid i det högre näringslivet. Det räcker med att läsa de aktuella memoarerna från förre näringsministern Björn Rosengren för att få motsatsen bekräftad.

I boken »Mitt i steget«, medförfattad av denna tidnings chefredaktör, finns flera upplysande anekdoter. Som när finansmannen Sven Hagströmer i Kinneviks styrelserum ska ha bett dåvarande ordföranden PG Gyllenhammar att fimpa sin cigarett. Och fick nej. På, som Rosengren uttrycker det, »lätt föraktfull oxfordengelska«.

Eller som när Björn Rosengren själv år 2002 som nybliven rådgivare skulle gå på Stenbeckgruppens årliga julmiddag på restaurang Pontus in the Greenhouse i Stockholm. Utnämningen av Rosengren hade inte varit populär hos flera av Stenbeckcheferna.

»Värst var nog Vigo Carlund och det var inget litet problem, eftersom han var vd i Kinnevik.«

På middagen gick Rosengren fram för att hälsa på Carlund. Men: »Vigo vände demonstrativt ryggen till.«

De båda blev senare vänner. Men händelsen visar hur det kan gå till bakom kulisserna och hur djupt antipatier emellanåt kan gå. Problemet för omvärlden är att det dröjer länge, i det här fallet nära 14 år, innan de når offentligheten.

I veckan hade Kinnevik årsstämma, där Cristina Stenbeck lämnade ordförandeposten. Och förra tisdagen lämnade Anders Borg Stenbeckbolaget Millicoms styrelse.

Finns det några avsnäsningar och vända ryggar i de här styrelserummen? Och hur lång tid ska det i så fall ta innan vi får reda på dem?