När vargen kommer

300 på Husqvarna. 360 på Premo. 160 på Atlas Copco. 200 på Meritor. 1 550 på Ericsson. Och så SAS på det. I höst skriver varslen rubriker i becksvart. Under årets första nio månader varslades nästan lika många som under hela 2011. Och när oktobersiffrorna i veckan redovisades var det de högsta siffrorna sedan 2009.

Varsel brukar få stort genomslag i -media – ett tiotal ger rubriker, ett hundratal krigsrubriker. Lite cyniskt skulle man kunna ifrågasätta varför det blir så mycket väsen. Om 300 får gå från Husqvarna – vad gör det på en arbetsmarknad med 4,7 miljoner sysselsatta svenskar?

Dessutom är varslen överdrivna om man ser till hur många som faktiskt får sluta. Hundra varslade betyder inte hundra arbetslösa. Till att börja med är det inte alla som sägs upp. Branscher skiljer sig åt – ju mer konjunkturkänslig en bransch är, desto större är uppsägningsrisken. Byggsektorn är värst, sedan industrin, sist tjänstesektorn. Mellan tummen och pekfingret brukar Arbetsförmedlingen säga att hälften av dem som varslas faktiskt sägs upp. Enligt LO har andelen uppsägningar ökat något på senare år – att andelen som får behålla jobbet snarare är 30 procent. Sedan blir givetvis inte alla som sägs upp arbetslösa. Enligt Arbetsförmedlingen brukar ungefär 25–30 procent av de varslade hamna hos dem som arbetssökande.

Det är ett sätt att se på det. Enligt att annat synsätt är varslen symptom på något mycket, mycket större. Först när arbets-givaren betat av allmänt anställningsstopp, stopp för förnyade visstidsanställningarna och utfasning av konsulter och inhyrd personal från bemanningsföretag – då kommer varslet. Poängen är alltså att när de fast anställda väl drabbas och varsel utfärdas så har vägen till arbetslivet redan blockerats för många fler.

Så även om varslen ger en överdriven bild är de samtidigt bara en krusning på ytan. Men om det handlar mer om symbolik än arbetsmarknadseffekt, är frågan om varselvarningarna kan utnyttjas strategiskt. Ja, svarar nog de flesta på det. Inte för att lura någon utan för att varsel är en upprivande process man helst inte upprepar. Därför tar man hellre i lite extra, snarare än att satsa på ett medel-scenario. Det kan också vara ett sätt att signalera att visa handlingskraft gentemot börs och finansmarknader. Eller att en överskattning av antalet uppsägningar skulle kunna ge arbetsgivaren lite hävstång i förhandlingarna om undantag från turordningsreglerna som brukar följa på varsel. Enligt Henrik Lindberg på Ratio, näringslivets forskningsinstitut, skulle varsel möjligen kunna utnyttjas som del i förpostfäktningen inför lönerörelsen. Inte som verktyg för att påverka lönekraven men som del i retoriken för att måla upp en bild av att företagen går på knäna, gentemot facken som brukar svara att krisen är tillfällig.

Vilka är det som varslas då? Traditionellt brukar det handla om män, övervägande inom industrin. Medan tillverkningsindustrin står för 20 procent av arbetsmarknaden brukar de stå för 40 procent av varslen. Men i november 2012 tycks en ny trend ha nått Sverige. De lågkvalificerade jobb som fasats ut till billigare produktionsländer har sinat. Statistiken är ännu obefintlig, men flera bedömare säger att det nu handlar om hyggligt kvalificerade jobb som ska bort. Att land efter land i Baltikum, Österuopa och – framför allt – Asien – pressar ut civilingenjörer, tekniker och naturvetare sätter sina spår även här. Nu går inte ens de mest välutbildade säkra på den svenska arbetsmarknaden.