Ner i gruvan

I oktober 2011 kom ett förbluffande besked från gruvbolaget Nordic Iron Ore. Magnetmätningar utanför Ludvika uppskattade närmare 650 miljoner ton malmmineralisering i ett område vid sjön Väsman i Bergslagen. Fyndigheten runt och under sjön Väsman kan vara i klass med Sveriges hittills två största malmfält.

Vad det betyder för Ludvika kan man ännu bara drömma om. Men miljardintäkter hägrar. Största ägare i Nordic Ion Ore är Bengtssons Tidnings AB, ett familjebolag som på några år gjort en lika rask som osannolik vandring från tidningar i Bergslagen till fastigheter, energi och järnmalm.

Anders Bengtsson låser cykeln utanför kaféet vi träffas på i Stockholm. Han är en av de två i den nya generationens ledning för Bengtssons Tidnings AB och är för dagen klädd i rock och byxor i grått och svart över mörkblå skjorta utan slips.

– Trevligt kafé, jag har varit här förut, säger han och viker sin svarta trenchcoat över en stolsrygg.

Första intrycket: en plikttrogen flitmyra, mer klassisk industriman än djärv finansvalp.

Han tittar sedan lätt roat på vad som ställs framför honom, vad som ser ut som en stor skål mexikansk bönsoppa, men som i själva verket är en cappuccino, utförd med den stilististik bara ett Stockholmskafé med priser lika höga som anspråken mäktar. Vi är 200 meter från familjebolagets Stockholmslokaler på Birger Jarlsgatan, det är morgon och för Anders Bengtsson är dagens schema välfyllt.

– Jag bor med familjen i Helsingborg, så det blir rätt mycket resor, ofta styrelsemöten i Stockholm.

Efter några minuter ansluter kusinen Jonas Bengtsson. Hans roll är finansmannens, vilket hans yttre också signalerar. Han bor på Lidingö med familj, har näsduk i kavajfickan och håret bakåtkammat på Stureplansmanér. Medan kusinen Anders dalmål är tydligt har Jonas slipat bort dialekten under sin tid i Stockholm.

Under dagen har kusinerna totalt tre styrelsemöten i Stockholm inplanerade. Det gäller olika fastighetsprojekt, bolagsstämman i Uppsala och på kvällen ytterligare ett möte om markutveckling.

Historien om Bengtssons Tidnings AB startar 1931. Falu-Kurirens grundare Waldemar Skarstedt hade dött och smålänningen Rudolf Bengtsson tillträdde som tidningens biträdande ekonomichef. Ekonomin var svag och förblev så under decenniet, men vid ingången till 1940-talet hade Rudolf Bengtsson blivit både vd och huvuddelägare på Falu-Kuriren. Enligt Erik Jödahl i boken »Den trånga porten« frågade en oroad bankman hur Bengtsson hade tänkt sig att vända tidningens kris­ekonomi. »Genom att öka intäkterna och minska kostnaderna«, blev svaret. Med det lät sig bankmannen nöja.

Och just så blev det. Med tiden blev tidningarna fler och familjebolaget förblev branschen trogen. Men med 2000-talet kom en vändpunkt. Medievärlden hade förändrats och var inte en självklar miljö för bolagets lågriskprofil.

– I mitten av 2000-talet kom vi till ett vägskäl, antingen expandera i branschen eller sälja. Andra stora mediekoncerner runt omkring oss ville växa och gratistänkandet spred sig som villkor för den digitala utgivningen. Så utsikterna för digitala medier var oklara, säger Anders Bengtsson.

År 2007 togs beslutet. Presstraditioner eller ej, familjen Bengtsson sålde rubbet.

Kvartetten Falu-Kuriren, Nya Ludvika Tidning, Mora Tidning och Borlänge Tidning med Södra Dalarnes Tidning såldes till Mittmedia. Nya ägare till familjen Bengtssons andel av Nerikes Allehanda och Hallands-Posten blev den växande Göteborgskoncernen Stampen.

Tidningsfamiljen Bengtsson landade på en helt annan plats. Eller samma plats, beroende på hur man ser det: fastigheter, energi och – från 2011 – gruvdrift. Nordic Iron Ore hade bildats 2008 då tre grundarbolag skapat ett gemensamt järnmalmsbolag med Kopparberg Mineral som projektets huvudoperatör. Men mer kapital behövdes och i månadsskiftet november-december 2010 mötte Anders och Jonas Bengtsson Ion Ores vd Christer Lindqvist hos Erik Penser Bank på Biblioteksgatan i Stockholm för en presentation. Några veckor senare hade Bengtssons via sitt BTAB Invest blivit huvuddelägare i Nordic Ion Ore med 29 procent av aktierna. Nordic Iron Ores del siktar på en tillvaro på Stockholmsbörsen. Noteringen skulle ske för att få »finansiella muskler att fort­­stätta stötta expansionen när vi går in i en mer kritisk kapitalkrävande fas,« som vd Christer Lindqvist uttrycker saken.

Det är i hembygdens jord de stora planerna nu stöps. Sten och Lennart Bengtsson är fortfarande ordförande och vd, men med deras respektive söner Anders och Jonas Bengtsson i den operativa ledningen.

Anders Bengtsson har examen på Grafiska Institutet i Stockholm, Master of Business Administration från Kalifornien, och två decennier med konsult- och vd-uppdrag bakom sig. Men hans allra första jobb var att göra tryckplåtar på Falu-Kuriren, och i karriärens början kretsade uppdragen också kring grafiska företag.

För kusinen blev kopplingen till tryckta alster kortare:

– Men mina allra första jobb var också på tidning. Som springpojke på Borlänge Tidning sorterade jag tidningslägg, delade ut internpost och blev senare annonssäljare. Men efter att jag hade flyttat till Stockholm och blivit civilekonom blev det finansfrågor på bland annat Handelsbanken och Carnegie, berättar han.

Med den nya generationens tillträde förflyttades alltså Bengtssons Tidnings AB till den svenska industrins ursprung. Om mediernas digitala framtid tycktes osäker, var det desto tydligare var man såg tillväxten komma ifrån: Asien. Dels gäller det förstås Kinas sug efter råvaror. Men via 19 procents ägarandel i Scandinavian Biogas är familjen också engagerad i ett biogasprojekt i Sydkorea. Familjens tidigare fastigheter i Falun och Borlänge såldes till Diös, där familjen nu äger 10 procent. Bengtssons Tidnings AB:s poster i Diös, Scandinavian Biogas och Scandinavian Ion Ore har ett värde på cirka 350 miljoner kronor. Därutöver finns ytterligare värden i projektfastigheter och värdepapper.

Men gruvdriften i Ludvika är den stora jokern, och uppmätningarna om malmen under Väsman överträffade förväntningarna rejält. Enligt kusinerna ledde höstens besked dock inte till okontrollerat jubel i familjen. Jonas Bengtsson berättar:

– Vi hade ett glatt möte, men inte mer än så. Min mor har undervisat i biologi, och sedan uppväxten kände jag mycket väl till att det fanns enorma mängder malm där. Men vi tar inte ut något i förskott. Hur mycket malm som finns under sjön och hur lätt den är att bryta vet vi inte. I början av 2015 ska brytningen börja ske i Håksberg och Blötberget.

I början av december 2011 skickade Nordic Iron Ore ut en nytt besked: en teknisk-ekonomisk studie visade att projektet för Blötberget och Håksberg bedömts som tekniskt genomförbart och ekonomiskt attraktivt.

Malmhaltigheten är av relativt låg kvalitet, mellan 36 och 43 procent, och ska det vara lönsamt får världsmarknadspriset inte falla alltför djupt. Enligt bolagets vd Christer Lindqvist är dock fallhöjden stor. Kostnaderna för att ta upp malm utanför Ludvika beräknas till 52 dollar/ton, exklusive finansiering- och overheadkostnader, vilket därmed fungerar som ett slags golv för lönsamheten.

Bjarne Schieldrop, chef för SEB:s råvaruanalys, räknar med god efterfrågan på järnmalm de närmaste åren:

– Allt tyder på att Kinas behov av malm fortsätter att vara högt, hela landets inre ska få infrastruktur. Men skulle Kinas ekonomi hårdlanda får det direkt återverkan på lönsamheten för järnmalmsbrytning i Skandinavien, säger han. På SEB räknar man med ett långsiktigt kontraktspris på över 80 dollar per ton, jämfört med dagens 120.

Om Kinas råvaruhunger håller i sig, och kanske även följs upp av Indiens, kan det alltså få stor inverkan på Ludvika. Det talas om 400-–500 nya jobb på orten, med spridningseffekter som kan ge orten en efterlängtad renässans. Men i en skrivelse från miljökontoret i november ställdes också frågor om vilken hänsyn gruvbolaget tänker ta till brytningens stora miljöpåverkan. I gamla slamdammar har ett rikt fågelliv etablerat sig och i vassen i sjön Norsen häckar bland annat den sällsynta pungmesen.

Göran Eriksson, miljöchef i Ludvika, säger sig vara i grunden positiv till brytningen:

– Det är ju också en industri som många i bygden förknippar med en storhetstid. Men det saknas ännu svar på frågor om miljö och hållbarhet. Miljöprövningen är inte klar och den är en jättelik historia som innefattar omdragning av vatten och transportsystem. Och hur är det med hållbarheten? Naturresurserna är inte till bara för vår generation – det är lätt att glömma, säger han.

I Ludvika tycks konturerna av den nya tiden vara andra än vi kanske föreställer oss. Medan mediebranschen har blivit en alltmer ömkansvärd verksamhet, där stukade publicister ständigt får huka för vågor av nedskärningar, framstår råvaror alltmer som en framtidsbransch, med makt och muskler att både flytta berg och städer.

Kanske är det heller inte speciellt förvånande att två kända toppolitiker har uppdrag i två av familjen Bengtssons bolag. Före detta statsministern Göran Persson är styrelseordförande för Scandinavian Biogas, och under hösten 2011 tillträdde förre moderatledaren Ulf Adelsohn motsvarande post på Nordic Iron Ore.

Relationen mellan politik och utvinning av råvaror är, som alltid, intim.

– Visst. Det handlar ju mycket om besluten om infrastruktur – hur man leder järnvägar och resurser för utskeppning. Det handlar om stora kostnader och beslut. Politikerna har tillgång till nätverken, kan beslutsgångarna och sådant är värdefullt för oss, säger Anders Bengtsson.

Stora planer och pengar, män och maskiner är alltså satta i rörelse. Men kusinerna Bengtsson är noga med att inte skruva upp förväntningarna – trots allt har inte ett gram järnmalm från Ludvika sålts sedan 1980.

Anders Bengtsson betonar att familjebolaget skyr löften om snabba succéer:

– Jag har sett ett otal bolag dyka upp, presenterats med stora förväntningar och sedan snabbt slocknat. Så vi försöker hålla huvudet kallt. Strategin förblir långsiktighet och låg risk.