Nobelpristagare: »Läget är värre i USA än i Europa«
Bild: Ola Kjelbye
Ett morgonflyg från Stockholm är försenat. I en smäckfylld sal på Svenska Mässan i Göteborg väntar ett tusental åhörare. På den årliga endagarskonferensen Nobel Week Dialouge ska Nobelpristagare, världsledande forskare, beslutsfattare och framtida ledare vända ut och in på frågan »The Future of Truth«. Vem vi kan vi lita på? Uppenbarligen inte flygtider, konstaterar konferencieren ampert. Han räknar upp namn på prominenta personer som blivit kvar i huvudstaden. En av dem är välkomsttalaren, arrangerande Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten. Men även sanningen förfogar över moderna informationskanaler, och när det mejlade talet läses upp är det allvarliga ord om den mörka samtiden. Optimismen från några år tidigare har förvandlats till oro: ett akut hot om kärnvapenkrig mellan Nordkorea och USA hänger över världen, mänskliga rättigheter kränks i Burma, spänningen ökar i Mellanöstern, och i väst skakas samhällets grundvalar av populister som vänder sig mot det fria utbytet av människor och etablerade fakta. Allt i strid med Alfred Nobels anda.
När Joseph Stiglitz, 2001 års vinnare av ekonomipriset, i en halvtimmeslång paus mellan föreläsningarna möter Fokus, har han just hört en fysiker beskriva hur läkemedelsindustrin manipulerar forskningsresultat så att deras preparat hamnar i topp, och deltagit i ett panelsamtal om hoten mot sanningen inom forskningen. Han har lyssnat på en filosof som påmint om att lögner spridits i alla tider, men att de värsta till för inte så länge sedan sällan nådde offentligheten, eftersom de oftast stoppades av tidningarnas faktagranskningar. Med internet har vakthållningen försvunnit. Lögner har hamnat i offentlighetens centrum.
– Läget är värre i USA än i Europa, säger han. Det genomideologiserade samhället innebär att stora väljargrupper i det republikanska partiet vägrar att ta till sig sanningar för att det strider mot deras ideologiska instinkter. Dagens problem med klimatförändringar och ökad ojämlikhet kräver skattehöjningar, men den fria marknaden ses fortfarande som lösningen på allt.
– När också Darwin och evolutionen ifrågasätts av kreationistiska rörelser, och naturvetenskapens lagar förklaras som falska av stora grupper som förnekar att koldioxid gör jordklotet varmare, är det oroande tider. Stiglitz ler vemodigt.
– Jag brukade vara optimist men det viktiga är att förstå det missnöje som ligger bakom misstron. Det är en följd av globaliseringen, som inte gett vad den lovat.
Om det har Stiglitz skrivit i boken »Anti-Globalization in the Era of Trump« (2017). Boken är en uppföljning till Stiglitz bestseller från 2002, »Globalization and its Discontents«, och riktar udden mot neoliberala ekonomer som fortfarande hävdar att medicinen mot populismen är fortsatt globalisering, eftersom, menar man, alla vinner på den. Alla har bara inte förstått det. Men så är det inte, säger Stiglitz. Om problemet med globaliseringen bara vore psykologiskt, skulle inte över inkomstfördelningen i världen se ut som de gör.
Läs mer: Merkel använder Trump-liknande argument
– Det som har globaliserats är missnöjet. Det började i tredje världen – i de delar som inte som Kina var stora nog att kunna vinna på den – och har nu spritt sig till väst och eldat på en våg av populism i USA och Europa, påhejad av politiker som säger att systemet är orättvist gentemot just deras länder.
I USA säger Trump att det är Mexiko ock Kina som tar jobben. Stiglitz var i början av presidentvalskampanjen 2016 mer oroad för nyliberala Ted Cruz än för Trump.
– Cruz var farlig för att han är ideologiskt sammanhängande. Han ville montera ner hela välfärdsstaten och ta oss tillbaka till slutet av 1800-talet. Trump, trodde jag, var bara en opportunist. Han ville ha kvar lite av socialförsäkringssystemet, men nu har han insett att han med hjälp av de republikanska renläriga vännerna kan få bort det för att uppnå andra syften och gynna honom själv skattemässigt. Då blir det farligt.
– Trump har inte lyckats ta kål på institutionerna än. Domstolarna har stått emot, och en motrörelse har vuxit sig stark, säger Stiglitz. Men om den nuvarande presidenten vinner en andra period kan mycket ändras.
– Då är vi illa ute. Pressen angrips nu. Visst, alla presidenter hatar pressen när de får kritik. När jag var i Clintonadministrationen så hatade man också medierna i sådana stunder, men insåg också att pressen skötte sin granskande uppgift. Trump fattar inte det, han bara avskyr dem.
En kritik mot globaliseringen handlar om att handelsöverenskommelserna missgynnar alla.
– Det där att det är orättvist mot USA är skrattretande, säger Stiglitz. USA dikterade i praktiken reglerna och skapade de institutioner som genomförde globaliseringen. I Internationella valutafonden har USA fortfarande vetoröst, trots att vår roll i den globala ekonomin minskar.
– Jag var ju med och övervakade förhandlingarna på nära håll i mer än ett kvartssekel, och vet att USA fick mer än vad de önskade. Problemet handlar om vad de önskade. Vår agenda utformades av storföretagen, på bekostnad av arbetare och vanligt folk.
Att löner fallit och tillverkningsjobb försvunnit för miljontals arbetare i USA och västvärlden är inte bara en olycklig omständighet, »collateral damage«, som Stiglitz säger.
– Själva syftet med globaliseringen var att försvaga arbetarnas förhandlingsposition. Vad företagen ville ha var billigare arbetskraft. Om man ser detta förstår man också hur några gåtfulla saker i handelsöverenskommelserna blivit till: som att några av de utvecklade ländernas största konkurrensfördelar såldes ut, som rätten att teckna kollektivavtal, och rättsstatens principer om att avtal gäller. Det är de facto så att de provisioner som ligger inbäddade i många av de senaste handelsöverenskommelserna ger utländska investerare större rättigheter än företag som investerar i USA har. Utländska investerare kompenseras exempelvis om regeringen inför en reglering som minskar deras vinst. Då spelar det ingen roll hur önskvärd regleringen är, om det rör sig om en utsläppsavgift på ett företag som åsamkar stor miljöskada.
Men Trumpismen, att försöka skära bort sig från globaliseringen, och hoppas att en gammal värld dyker upp igen, kommer inte att funka.
– Produktivitetstillväxten har gått snabbare än ökningen av efterfrågan. Även om tillverkning kommer tillbaka, gör inte jobben det. Det blir robotar som tar hand om det.
Ett bättre steg, och ett som Stiglitz tror kan fungera, är att skydda rättigheter, återupprätta avtal på arbetsmarknaden, enligt nordisk modell.
Ekonomiska recept har kommit och gått. Vad gäller som sanning inom nationalekonomin efter Keynes och Friedman?
– Jag skulle säga beteendeekonomin, som ju vederlagt dogmen att människors ekonomiska beslut alltid är rationella. Det är ju sånt som alla utanför ekonomin alltid sagt: Vi är inte rationella. Men nu har äntligen ekonomer börjat säga det, det är ett grundskott mot hela ekonomivetenskapen.
Läs mer:
