Novemberrevolutionen

En torsdag i november 1992 togs det första steget mot vad som kom att bli ett nytt ekonomiskt system. Innan: penningpolitiken i regeringens händer, skenande inflation, fast växelkurs. Nu: självständig riksbank, ett inflationsmål hugget i sten, flytande växelkurs.

– Det fanns inga alternativ. Avvikande röster fanns inte. Enigheten var total.

Så beskriver Bengt Dennis, före detta Riksbankschef, situationen när Sverige övergav den fasta växelkursen. Försvaret av kronan hade pågått i månader. Riksbankens styrränta hade vid ett tillfälle nått den löjligt höga nivån 500 procent. »Hur högt är ni beredda att gå?«, hade journalisterna frågat Bengt Dennis på en presskonferens. »The sky is the limit«, hade han svarat. Den borgerliga regeringen hade med stöd av socialdemokraterna infört krispaket på krispaket, i envis beslutsamhet att hålla växelkursen fix och fast. Till slut gick det inte längre. Den svenska kronan flöt den 19 november 1992. Drygt ett år senare hade den tappat en tredjedel av sitt värde.

– Det var en chocksituation, ingen visste vad det innebar. Allt intellektuellt tänkande kretsade ju kring fast växelkurs som ankaret i ekonomin.

Orden, uttalade på sävligt dalmål, är nationalekonomen Villy Bergströms. 1999 skulle han till sin egen förvåning komma att bli vice Riksbankschef, men under senhösten 1992 var han rådvill.

Han var inte ensam. Timmar efter att kronan tillåtits flyta ringde en telefon på centralbanken i Kanada. I andra änden fanns Riksbankens chefekonom Krister Andersson. Kanada hade flytande växelkurs och inflationsmål. Nu ville Sverige ha hjälp.

Knappt två månader senare: ett pressmeddelande. Rubriken var summarisk, »Riksbanken anger målet för penningpolitiken«, innehållet kortfattat. Från och med 1995 skulle inflationen begränsas till två procent med ett toleransintervall på plus/minus en procent. Det kan låta som en teknikalitet, men bakom orden gömde sig en förändring som inte bara handlade om inflationsnivå och flytande växelkurs. I ett slag förändrades spelreglerna för hela lönebildningen. När riksdagens finansutskott i veckan lade fram den oberoende rapporten om hur Riksbanken lyckats med sitt uppdrag de senaste tio åren, saknades berättelsen om hur omvälvande förändringen faktiskt var.

– För att förstå vad som hände måste man börja med grundfrågeställningen: Hur ska ett litet land med starka fackföreningar klara av en kombination av hög sysselsättning och låg inflation?, säger Hans Tson Söderström, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Ett förtäckt hot är grunden för både det gamla och nya systemet – hotet om att arbetslöshet följer om lönerna höjs för mycket. Med fast växelkurs skulle för stora löneökningar leda till försämrad konkurrenskraft i de delar av ekonomin som konkurrerade med omvärlden, vilket på sikt innebar minskad produktion och sysselsättning.

Systemet fungerade dåligt. Priserna och lönerna steg betydligt mer än i omvärlden. För att motverka arbetslöshet och sjunkande vinster devalverades, det vill säga sänktes, den svenska kronans värde fem gånger mellan 1976 och 1982. Efter 1982 var det slutdevalverat men inflationen fortsatte att vara hög. Under tio år, fram till 1992, ökade arbetskraftskostnaden per timme för industriarbetare mellan åtta och elva procent per år.

– Svensk industri fick väsentligt högre kostnader än omvärlden, vilket var anledningen till att den fasta växelkursen inte bedömdes som trovärdig 1992. Det var därför kronan utsattes för omfattande spekulation, säger Bengt Dennis.

Inte heller facken, som förhandlat fram de höga löneökningarna, kunde känna sig nöjda. De förbättrade lönerna hade ätits upp av högre priser. Enligt Villy Bergström sjönk den genomsnittliga industriarbetarlönen mellan 1975 och 1994 med 12 procent, om hänsyn tas till inflationen. Sådant blev resultatet av tjugo års facklig kamp.

Det gamla systemet var kört i botten. I dess ställe trädde en ny regim, med en annan modell för att kombinera hög sysselsättning med låg inflation.

– Nu, med inflationsmålet, är det Riksbankens uppgift att genom räntesättningen göra ekonomin stabil. Om inflationen sticker iväg, antingen på grund av för höga löneökningar eller något annat, straffas det direkt med högre räntor, säger Hans Tson Söderström.

Taktpinnen togs ur regeringens händer. De hade inte på ett trovärdigt sätt kunnat lägga tyngd bakom det hot som skulle ligga till grund för en stabil ekonomi. Det skulle däremot Riksbanken kunna göra, som varken fick eller ville ha några andra mål än att hålla inflationen stabil.

– Vi brukade kallas för lönepoliser, säger Villy Bergström.

För fackföreningarna innebar det en helt ny situation: kraftigt minskat handlingsutrymme och högre räntor som ett brev på posten om löneökningarna blev för höga.

– Det här innebar ett stort regimskifte för lönebildningen. LO jublade inte när inflationsmålet infördes, men tog inte heller strid, säger Lena Westerlund, LO-ekonom.

Anledningen till att facket inte tog strid stavas pengar. Riktiga pengar, som inte äts upp av inflation.

– LO-ekonomerna stod för ett pragmatiskt synsätt. Vi insåg att med den här regimen skulle det gå att få till mycket goda reallöneökningar, säger Lena Westerlund.

Den analysen skulle visa sig riktig. Inte sedan 1950-talet har svenska löntagare sett sina reallöner, alltså lönerna justerade för inflationen, stiga så mycket som de har gjort sedan mitten av 1990-talet. Detta trots att de nominella löneökningarna har varit betydligt lägre än tidigare.

– Tillväxten har varit stabil, liksom inflationen. Det har främjat den goda produktivitetsutveckling som är grunden för de förbättrade reallönerna, konstaterar Villy Bergström.

I dag är uppslutningen kring det nya systemet närmast total. Industrin har kunnat hålla konkurrenskraften mot omvärlden. Regeringen har sluppit det knepiga ansvaret att försöka stabilisera ekonomin på kort sikt. Även fackföreningsrörelsen är nöjd. Deras makt har förvisso minskat, men vinsten har varit den kraftigaste ökningen i levnadsstandard för dess medlemmar på decennier.