Nu blåser vi staten

Ekot rapporterade i veckan om ännu ett momsbedrägeri. Svenska staten har lurats på nära 100 miljoner kronor. Det nya var att pengarna har slussats till Daesh för att finansiera terrorism. Man kan alltså tala om ett slags makabert högre syfte, till skillnad från den primitiva girighet som burkar prägla brott av den här sorten.

Annars verkar momsfiffel ha blivit så pass vanligt att medierna inte längre rapporterar om saken, såvida det inte rör sig om riktigt stora belopp. Som när »Uppdrag Granskning« i början av året berättade om en miljardsvindel genom handel med utsläppsrätter. Allt skött från en oansenlig lägenhet i Malmö. Förresten tycks inte ens Skatteverket intressera sig för småsummor längre. Enligt uppgift har myndigheten internt en nedre gräns för när ett specifikt fall granskas. Den lär ligga kring 100 000 kronor. Följden är att bedragarna använder målvakter och startar mängder av företag som alla lurar till sig belopp just under gränsen. Så klart.

Vid sidan av momsbedrägerier finns även ett ganska utbrett fusk med rot- och rutavdrag, till exempel genom att företag begär ersättning från Skatteverket för arbete som aldrig har utförts. Fusk med statliga lönegarantier vid konkurser var en blomstrande verksamhet tills reglerna för utbetalning skärptes. Det förekommer nog fortfarande men förhoppningsvis i mindre omfattning. Samma sak kan sägas om bidragen till så kallade nystartsjobb. Tidigare hände det att nyanländ arbetskraft utan utbildning fick en månadslön på 40 000 kronor, tills taket sänktes till 22 000. I spåren av asylinvandringen på senare år har det även uppstått en handel med folkbokföringsadresser. Den beror på att asylsökande som lyckas skaffa egen bostad får ett etableringsstöd på runt 7 000 kronor i månaden. Därför finns en marknad där man helt enkelt »hyr« en adress för cirka 2 000 kronor i månaden. En företagsam uthyrare kan på detta sätt dra in tiotusentals kronor i månaden skattefritt.

Assistansersättningen till funktionshindrade är en annan favorit bland kriminella. Thomas Falk, enhetschef på Försäkringskassan, uppskattade häromåret i DN att mellan 2 och 3 miljarder kronor försnillas där varje år. Det motsvarar cirka 10 procent av assistansbudgeten. I det som kallas behandlingsbranschen har det också funnits en hel del oseriösa aktörer som helt enkelt struntar i att leverera de vård- eller omsorgstjänster till den kvalitet de har åtagit sig. När problemen uppdagas är pengarna borta och brottslingen har startat nya bolag med andra målvakter.

Hur mycket dessa välfärdsbrott kostar skattebetalarna i stat och kommun vet ingen. När Ekonomistyrningsverket försökte uppskatta fusket med bidrag och ersättningar 2011 – alltså inte momsfiffel, rotfusk et cetera – landade man i ett brett intervall runt 16 miljarder. Det säger inte mycket mer än att fifflet sannolikt ökar. I en liknande rapport sexton år tidigare var snittet 6 miljarder.

Bakgrunden till ökningen är att skurkarna får en allt längre meny att välja från i takt med att välfärdsstaten byggts ut och om. Tidigare handlade det mest om privatpersoner som ljög om sjukdom eller vård av barn. I dag genomförs bedrägerierna via bolag och i mycket större skala.

– Vi ser på ett tydligt sätt att den kvalificerade brottsligheten och gäng-kriminaliteten har gjort intåg i välfärdssektorn, sa regeringens utredare Lars-Erik Lövdén när han för några veckor sedan presenterade 25 förslag till åtgärder mot problemen.

Om ett år hoppas regeringen att nya lagar kan träda i kraft. Bedragarna har därmed gott om tid att hitta nya sätt att länsa välfärdsbygget. Om det finns någon lärdom att dra av de senaste årens utveckling är det att när ett hål täpps igen, öppnar kreativa kriminella snart två nya.