Nyktrare folkrörelse

Glädjen gick inte att ta miste på. Visst var det en stor händelse att introduceras på börsen. Den aktuella firman hette Neurovive, ett litet lundaföretag som forskar på läkemedel för hjärnan. Stämningen vid noteringssceremonin härommånaden höjdes dessutom ansenligt av att bolagsledningen formerade sig i en manskör och stämde upp i skönsång.

Gladast var nog ändå folket från Nasdaq OMX, det amerikanska bolag som driver marknadsplatsen som kallas för Stockholmsbörsen. Neurovive var det första nya bolaget att göra debut på börsen under 2013. Och börsnoteringar är inga vanliga saker längre i Sverige.

Under hela 2012 listades bara sex nya bolag. Samtidigt försvann sju bolag, så sammantaget krympte Stockholmsbörsen under året. Trenden är likadan de senaste fem åren, och ser inte ut att bli bättre. I stället har företagen hamnat i riskkapitalbolagens fonder eller blivit kvar hos ägarna.

Jämför man med USA där bolag som Facebook har gjort (en visserligen halvt misslyckad) börsentré blir skillnaden slående. Var är alla svenska framtidsföretag? De finns ju. Varför är inte Spotify på Stockholmsbörsen?

Det var följaktligen inte konstigt att författarna till debattartikeln i Dagens Industri förra fredagen tog i från tårna. »Så ska börsen räddas«, löd rubriken från en text som hade årets sannolikt tyngsta lista med undertecknare. Där fanns industrimiljardären Fredrik Lundberg, cheferna för två av Sveriges största riskkapitalfonder, ett par av landets mäktigaste bankrådgivare, liksom investmentbolaget Kinneviks vd Mia Brunell Livfors.

Debattartikeln var en kombination av flera saker. Till del ett rop på politikerna att mildra skattebördan vid investeringar i mindre företag. Men också en kommuniké om vad gruppen och Nasdaq OMX vill ändra på. Som minskade krav på kvartalsrapporter och förenklad noteringsprocess för mindre bolag. Dessutom några åtgärder för att »stärka förtroendet för börsen hos småsparare«.

Det sistnämnda är intressant. Det är nämligen inte bara bolagen själva som skyr börsen. Andelen svenskar som direktäger aktier har rasat det senaste åren. Från 22,6 procent 2002 till 14,9 procent vid årsskiftet. Antalet medlemmar i föreningen Aktiespararna uppgår nu till 61 600. Som mest var siffran över det dubbla. Raset i direktägande förklaras till del av börsintroduktionen av Telia, som lockade in sådana som kanske inte var uthålliga. Värdeutvecklingen generellt de senaste åren har ju heller inte varit någon succé.

Men småspararflykten är också ett sunt tillnyktrande från en tid då börsen i Sverige skulle bli en folkrörelse. Ett tag verkade alla inblandade eniga om det allena saliggörande i att äga aktier. Allt motiverat med slutsatsen att börsen över tid alltid ger en bättre avkastning än räntor. Plus ett gott skydd mot den då höga inflationen. Det gjordes till en demokratifråga. Varför ska bara de redan besuttna få del av överskotten?

Även politikerna var med i hallelujakören. Staten ville bli av med ansvaret för pensionerna, gjorde dygd av nödvändigheten och skapade PPM-systemet som gav medborgarna ett placeringsansvar vi aldrig var skickade för.

Vad alla glömde var frågan om tajming och risk. Även försiktiga börsplaceringar kan ju bli usla om man sätter in dem vid fel tidpunkt. Och även om man varit duktig och sparat löpande kan ju kursen vid uttagstillfället vara kraftigt nedpressad. Aktiemarknaden är ju ibland »felvärderad« under så lång tid som flera år.

Trots allt: sammantaget är börsen sannolikt ett bättre placeringsalternativ. Men bara om man har tid och resurser att parera dess ryckighet. Om folkflertalet ska ta del av börsvinsterna bör sparandet skötas på kollektiv nivå av folk som kan hantera risken.

Allmänhetens ointresse för börsen behöver alltså inte vara ett problem.