Osvenske Kamprad

Ingvar Kamprads död har inte kunnat undgå någon.

Hela livet ägnades åt mångmiljardbygget Ikea vars grund lades på uppväxtgården Elmtaryd. Gården och dess socken gav också namn åt bolaget som bildades 1943: Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Agunnaryd.

Företaget hade registrerats för att kunna köpa in pennor i större skala. Allt fler produkter lades till i postorderverksamheten. 22 år gammal började Ingvar Kamprad sälja möbler som tillverkades på fabriker runt om i Småland.

Ett dussin år efter starten kläcks idén som blivit lika synonym som Ikeas blågula logotyp. Att otympliga möbler kunde säljas nedpackade i olika delar. Ur de platta paketen kunde kunderna, när de väl var hemma, med en insexnyckel själva skruva ihop sina nyinköpta stolar, bord och bokhyllor. Kanske är detta Kamprads stora revolution och något som för alltid förändrade omvärldens syn på möbler: de kunde lagerhållas och bäras hem samma dag.

Kring de platta paketen byggdes också visionen om att alla skulle kunna möblera sina hem för en billig peng. Den skandinaviska stilen blev tillgängligt för alla. Ikea följde också globaliseringens tidevarv med långväga råvaruförsörjning, innovativa och allt lättare materialblandningar och modern design. Detta krävde en värdekedja som hela tiden ställde allt högre ambitioner kring effektivitet, materialförbättringar och sparsamhet.

Expansionen var igång och bolaget växte snabbt. Även om det inom företaget fanns ett mått småländskt sparsamhet rycktes Kamprad med i framgångarna och på 1960-talet klädde han sig i trendigt smala kostymer. Körde en fin Porsche när han skulle ge intervju för SVT.

I takt med att företaget formerade och förtydligade sin vision – billiga möbler för de många – for kostymen och lyxbilen. Direktör Kamprad återgick till att vara en vanlig smålänning klädd i flanellskjorta och med snus under läppen. Han levde sparsamheten fullt ut, långt senare har flera vittnat om hur de i Stockholm sett honom med pensionärsbiljett ta tunnelbanan till Ikea i Kungens kurva.

Andra har vittnat om den ömsinte och vänlige företagaren, som föredrog att kramas till hälsning. Vid julluncherna i Älmhult såg han till att krama tusentals ur personalen.

Själv underströk han sin egen okunnighet, sina brister och felsteg. Fel fanns i flertal – han ångrade djupt dragningen till nazism och fascism under 1940- och 1950-talen när det avslöjades 1994. Oavslutade uppgörelser lastar minnet av honom. Att Kamprad bjöd in och lät fascistledaren Per Engdahl tala på hans bröllop 1950, var en sak men att för samme person, en centralgestalt inom extremhögern i Sverige och Europa efter kriget kallade Kamprad "en stor man" i en intervju år 2010.

Han gick sin egen väg, minst sagt.

Författaren Malcolm Gladwell identifierade hos Ikea-grundaren ett karaktärsdrag som för svenskar, kanske lite hemmablinda, gått förbi. Det var Kamprads förmåga att vara obekväm och ignorera omgivningens åsikter. När jag för några år sedan träffade Gladwell hade han precis skrivit om framgångsrika entreprenörer, bland andra Kamprad och Apple-grundaren.

Gladwell menade att Kamprads ovilja att låta sig påverkas av omvärldens åsikter var en nyckelfaktor till framgångarna med Ikea. Gladwell eldade sig upp sig när han beskrev Kamprads tidiga 1960-tal då han ställd inför en bojkott på grund av de platta paketen bestämde sig för att starta produktion i Polen. Det var mitt under Kalla kriget, vilket än mer spädde på spänningarna. Kamprad betraktades som en förrädare, men han brydde sig föga.

Jag påpekade att det knappast var ett klokt beslut: särskilt som det senare avslöjades att politiska fångar fick tillverka Ikea-möbler. Gladwell svarade att man någonstans måste välja hur man ska bedöma Kamprad: är det företagsbyggaren eller den socialt ansvarstagandet entreprenören?

I Sverige överskuggades Ikeas framgångar av grundarens engagemang för det nazistiska och fascistiska. Kritikstormar blossade också upp från tid till annan, inte utan skäl: ställd inför höga skatter valde familjen Kamprad att flytta först till Danmark 1973, sedan till Schweiz 1978. Ägandet av Ikea flyttades in i en grumlig stiftelsekonstruktion som vännen och skatteexperten Göran Grosskopf hade satt ihop.

Sedan var det den ihärdiga utsagan om att Ikea var under bortom hans kontroll. Men SVT lyckades år 2011 avslöja att toppstiftelsen Interogo var under familjen Kamprad kontroll och hade inte bara hade makt över Ikea utan även 100 miljarder kronor i Lichtenstein.

Ingvar Kamprad steg fram, lovade bot och bättring. Likadant gjorde han varje gång avslöjanden blev för stora.

Han lämnade sina formella Ikea-uppdrag 2013, men var in i det sista engagerad i Ikea som senior rådgivare. Han skapade och var fanbärare för en säregen företagskultur. Ikea är som en ostoppbar 75-årig maskin som bara fortsätter att växa in på nya marknader; i dagsläget över 400 varuhus i över 40 länder, och en omsättning på 350 miljarder kronor.

Ingvar Kamprad står för den kanske mest omfattande svenska kulturexporten i världen, med svenska köttbullar, möbler och namnet Ikea. Bolaget har ridit på det svenska och Sverige har också marknadsfört möbeljätten. Livsvärvet kan ändå summeras till en framgång: ett ytterst fåtal bolagsbyggare lyckas med två tomma händer förändra en hel industri och samtidigt nå global kännedom med hundratals miljarder i omsättning.

För några år sedan lämnade han Schweiz och återvände till sitt Småland. Bodde på en gård i Bölsö, i närheten av sin födelseplats. Det var där i hemmet, omgiven av nära och kära, som Ingvar Kamprad avled lördagen den 27 januari 2018 efter en kortare sjukdom.

Ingvar Kamprad blev 91 år gammal.

Läs mer

Utländska medier: Dolde sin nazism och byggde ett imperium

Patriarkens manual