På Merkels att-göra-lista
Det var något rörande över EU-ländernas toppar när de gratulerade Angela Merkel till storvinsten i förra söndagens tyska val. Det var som om de inte nog kunde visa sin tacksamhet över att hon blir kvar. Som om en kollektiv lättnadens suck drog över den europeiska kontinenten.
För vad skulle de göra utan henne? Vem skulle annars agera som ledare för unionen? Vem skulle ena dem? Och vem skulle ha kraften att driva igenom de förändringar som krävs för att driva hela EU-projektet framåt och ut ur eurokrisen?
Angela Merkel är – högst ovilligt – det självklara valet. Ingen annan verkar vare sig kunna eller vilja.
Men det krävs en del för att hon ska lyckas.
Orsaken hittar hon främst på hemmaplan. Visst är vinnarsiffrorna lysande men ger ingen egen majoritet. Parhästen, liberala FDP, åkte ur förbundsdagen, vilket gör att hon måste se sig om efter en ny koalitionspartner. Troliga kamrater är socialdemokraterna i SPD, ett parti Merkels kristdemokratiska CDU regerade ihop med under hennes första mandatperiod, 2005–2009.
Att jämka ihop dessa, de två största partierna, blir inte det lättaste och kan ta tid. Inte bara inrikespolitiskt. Medan Merkel haft en mer återhållsam och kärv attityd när det gäller eurozonen och krispaket välkomnas SPD och dess kanslerkandidat Peer Steinbrück av många, inte bara i Bryssel. Han är stort EU-fan, pratar sig varm för idén om eurobonds (gemensamma obligationer för eurozonen) och har en mer generös inställning till krisande EU-länder än Merkel och kräver i gengäld inte lika stora åtstramningar och reformer.
Men på en presskonferens dagen efter valet avfärdade Merkel allt prat om att hon skulle ändra på sin Europapolitik, även om hon tvingas in i en koalition. Hon passade också på att påpeka att hennes krishantering av eurozonen kan beskrivas som framgångsrik. Hon underströk än en gång att hennes Tyskland hade tagit sig ur sin kris genom tuffa reformer på bland annat arbetsmarknaden och att det nu är dags för övriga länder att följa exemplet för att få ordning på sina ekonomier och återvinna förtroendet från investerare och de finansiella marknaderna.
Denna hållning är en av de viktigaste orsakerna till Merkels succéval. För att få med tyskarna på att landet ska vara den stora krisräddaren har Merkel agerat sträng kravställare på de länder som fått stöd.
Nu kan det dock vara en delvis annan Merkel som krävs, om inte annat driver en ny regeringskoalition fram en förändrad inställning. Först och främst är det i dag, efter ett års vänteläge i och med den tyska valrörelsen, dags att ta itu med den akuta skuldkrisen igen. Grekland kan vara i behov av ännu ett stödpaket, Portugal likaså. Och med detta kommer den stora diskussionen om åtstramningar kontra insatser som sätter fart på tillväxten. Merkel har redan signalerat en försiktig kursändring men någon total omsvängning lär inte ske.
Dessutom ska en bankunion, eller bankinspektion, för eurozonen komma på plats, något som visat sig knepigt, inte minst på grund av en bromsande Merkel. Tyskland – med flera – trilskar och ifrågasätter EU-kommissionens framtida makt över bankerna, något som sker på bekostnad av medlemsländernas. Och exakt hur ska en avgiftsbaserad fond, kopplad till bankakuten, finansieras rättvist? Mycket återstår innan den är på banan och här är förmodligen Merkels inställning helt avgörande.
Angela Merkel har kanske bara fyra år på sig – nästa val är 2017 – att jobba på sitt eftermäle. Hennes barska attityd räckte för att vinna valet. För att rädda EU undan ekonomisk kris, splittring och fördjupat missnöje krävs en hel del mer.
Läs mer:
