Papandreou säljer silvret

När EU:s ekonomiska talesman Olli Rehn besökte Aten i december var han, som den gäldenär han var, uppfordrande, men också broderligt optimistisk. Greklands arbete hade varit imponerande dittills. Rehn sa att Grekland skulle se ljuset i tunneln 2011, och tillväxten skulle bli positiv under andra halvåret. Tillväxten var ju nödvändig för att Grekland skulle kunna betala tillbaka de där lånen på 110 miljarder euro från EU och IMF.

Med de orden reste Olli Rehn sedan hem för att fira jul.

Det skulle visa sig att han och hans vänner räknat fel, väldigt fel.

Nu står det klart att Greklands BNP föll med 4,5 i stället för beräknade 4 procent förra året, och en halv procentenhet är ohyggligt mycket i en värld där man kalkylerar med tiondels och hundradels procent. Nya prognoser från den grekiska tankesmedjan IOBE pekar på att raset i år blir 3,2 procent i stället för tidigare beräknade 2,5. En avvikelse som kan mätas i många tusentals jobb. Samtidigt landar statsskulden 2010 högre än beräknat, på 10,5 i stället för 9,4 procent.

Hur kunde det bli så fel?

En del av svaret är att det statistiska underlaget som grekiska myndigheter tillhandahåller fortfarande är undermåligt, däri ligger också förklaringen till att siffrorna lätt kunnat manipuleras förut. Arbetslösheten har exempelvis bara kontrollerats månadsvis sedan 2004, innan dess fanns endast uppgifter på årsbasis. Som en jämförelse gör Sverige veckovisa uppdateringar.

Det kan också finnas andra skäl till att Grekland inte nått målen, de var kanske inte realistiska. IMF och EU har satt hårda lånevillkor, som inte bara bygger på stora nedskärningar i den offentliga sektorn, utan också ökad tillväxt och ökade skatteintäkter. Det senare är dock svårare att budgetera för än det första.

För att öka intäkterna höjer staten nu fastighetsskatten på främst dyrare fastig­heter, ökar företagens vinstskatt och planerar ny förmånsbeskattning på tjänstebilar. Höga bonusar ska beskattas med mellan 20 och 90 procent. Det får den svenska marginalskatten att blekna. I det ljuset känns även de nedjusterade tillväxtprognoserna optimistiska.

Tillväxten gynnas knappast av att man också höjer skatterna på varor som sprit, cigaretter och lyxprodukter, och momsbelägger fler produkter. Samtidigt som fler blir arbetslösa – staten sparkar folk från offentlig verksamhet som en del i sparprogrammet och sänker pensioner och löner för dem som är kvar – blir alltså det mesta dyrare, vilket kommer att bromsa konsumtionen, inte öka den.

Å ena sidan har Grekland haft låga skatter på vissa områden – till exempel momsen. Å andra sidan ligger redan vissa andra skatter på samma nivåer som övriga EU. Förra året låg Greklands genomsnittliga inkomstskatt på 45 procent, vilket är strax över EU-snittet. Bolagsskatten, 24 procent, låg också runt snittet.

Det stora problemet är inte nivåerna, utan att folk inte har betalat sina skatter. Det avhjälps inte med skattehöjningar. För vilka är egentligen förutsättningarna för att ett land av notoriska smitare ska börja betala sina skatter bara för att de höjs?

Det här vet förstås president Papandreou. Därför har han en plan. Den ska rädda hans land från den ytterligare förnedring som nu ligger i luften.

De ekonomiska bakslagen har nämligen inte gått lånehajarna på penningmarknaden förbi. Den ökade osäkerheten innebär att det blivit än dyrare för staten att låna pengar, samtidigt surrar ryktena alltmer envist om att Grekland måste få sina lån på 110 miljarder euro förlängda och villkoren ändrade. De klarar helt enkelt inte avbetalningsplanen.

Men Papandreou förnekar att lånen ska rekonstrueras. Han har en säkrare plan än höjda skatter för att öka landets inkoms­ter – han ska sälja statlig egendom.

IMF:s chef Dominique Strauss Khan har redan uppmanat honom att sälja av tillgångar för runt två miljarder euro. Men presidenten tänker nu sälja för hisnande 50 miljarder euro. Det gillar grekerna inte alls. För nu talar vi inte bara statliga bolag och fastigheter, utan infrastruktur, som tågräls, och mark. Turistparadisens stränder och klippiga, solstänkta öar.

Planen kan lyckas, på kort sikt. Men även om regeringen skulle sälja för så stora belopp så hjälper det sannolikt inte i längden. Det ger engångsintäkter och en del av skulden kan betalas, men nya fordringar kommer byggas upp om inte landets ekonomi förändras i grunden. Papandreous svårighet är att bygga en förtroendefull relation mellan stat och medborgare för att få in skatter och stärka sina institutioner, och det kan ta tid. Det är bara 37 år sedan Grekland var en diktatur, och på den tiden var det inte givet att lita på staten.

Fakta

Grekland har lånat 110 miljarder euro, varav 80 miljarder från EU och 30 från IMF.