President i kris

När François Hollande blev intervjuad i tv på bästa sändningstid förra veckan ville han visa att han är en ämabel man som förtjänar folkets respekt i stället för de ­rekorddåliga opinionssiffror han fått under sommaren.

Som ett mantra upprepade Hollande att »jag är på gång, jag vet vart jag är på väg, jag tittar inte bakåt«. Han försäkrade att han skulle vända den stigande arbetslösheten och få igång den stagnerade ekonomin. Allt han sagt om budgeten, som kommer den 28 september, tyder på motsatsen.

Inför valet i maj var huvudfrågorna den franska ekonomin, eurosamarbetet och bristerna i den sittande presidenten Nicolas Sarkozys livsstil, personlighet och ­karaktär. Socialisten François Hollande vann valet med knapp marginal med löften om en jämlik ekonomi, mer tillväxtorienterat valutasamarbete och en återgång till en »normal« ledarstil. Nu är Sarkozys blingbling förpassat till politikens bakgård och kvar står Hollande med en kraftlös fransk ekonomi och en söndrande eurokris.

När det gäller eurokrisen var Hollande före sommaren en kavat kravställare på en mer tillväxtinriktad politik i eurosamarbetet. Han distanserade sig från Tyskland och ställde sig på Italiens och Spaniens sida. När han i veckan tog EU:s stöd­paket till nationalförsamlingen för godkännande kunde han peka på att han fått in både bankstöd och en tillväxtpakt värd 120 miljarder euro (förvisso mest befintliga regionstödpengar).

I Frankrike har Hollande i stället legat lågt med tillväxtsatsningar. Landet har länge lyckats navigera sig igenom euro­krisens grynnor trots växande budgetunderskott, massiv statsskuld, dålig tillväxt och omfattande arbetslöshet. Inte ens högt skattetryck, korta arbetstider, rigid arbetsmarknad, låg pensionsålder och generösa välfärdssystem har fått investerarna att fly landet.

Men nervositeten har ökat under året, och skulle Frankrike sättas under press av stigande räntor med sin statsskuld på 90 procent av BNP så kommer läget att förändras dramatiskt. Prognosen för 2012 var att fransk ekonomi skulle bromsa in till blygsamma 0,5 procent, men läget har försämrats ytterligare och under tredje kvartalet tycks tillväxten ha avstannat helt. Till nästa år hoppades ekonomerna på en ökning med drygt en procent men allt fler backar nu och tror på lägre tillväxt – kanske lika trögt som i år. Hoppet står nu till en stark, tillväxtorienterad budget men inte mycket talar för att det blir så.

Frankrikes ekonomi bygger på mycket stat, stor offentlig sektor och stora offentliga utgifter. Man har EU:s – näst Danmark – största post för offentliga utgifter. 56 procent av landets bruttonationalprodukt, vilket kan jämföras med den svenska på 51 procent. Men Hollande har inga planer på att ta fram svångremmen och banta staten. Han vill i stället att blott en tredjedel av besparingarna ska ske genom nedskärningar, medan två tredjedelar ska in genom höjda skatter. Som hans premiärminister Jean-Marc Ayrault uttryckte saken när han talade inför nationalförsamlingen i somras:

– Jag förespråkar en sträng budget, men jag utesluter åtstramningar.

Det Hollande hittills gjort har följaktligen innehållit lite av stimulans eller åtgärder som skulle kunna öka landets konkurrenskraft. I stället har han höjt pensionsåldern från 60 till 62 år – och därmed slopat en av Sarkozys mest impopulära reformer. Han har dessutom aviserat en rad höjda skatter – på bolag, med extra skatt på stora bolag, oljebolag och banker, på förmögenhet, arv, aktieförsäljning, finansiella transaktioner.

Det förslag som väckt överlägset störst uppmärksamhet gäller en skatt om 75 procent på inkomster över en miljon euro per år. Skatten innebär knappast något stort tillskott i statskassan, det är snarare en symbolfråga. En person som skulle beröras av skatten är Frankrikes rikaste man Bernard Arnault, grundare och vd för lyxvaruföretaget LVMH (Louis Vuitton Moët Henessy) och bestman vid bröllopet mellan Nicolas Sarkozy och Carla Bruni, vars ansökan i somras om belgiskt medborgarskap utlöste en mediestorm.

Den enda reform som faktiskt skulle kunna öka konkurrenskraften vore om Hollande lyckas luckra upp den stela franska arbetsrätten. I nuläget är majoriteten av facken emot medan antalet ökade varsel och hårt tryck från storföretag sätter press på presidenten att få till en förändring. Att sänka anställningskostnaderna och lätta anställningsskyddet är något som skulle välkomnas från sparkramare i Berlin och Bryssel. Men flera presidenter har försökt tidigare – med omfattande strejker, protester och blygsamma resultat som följd.

Hollande har fört upp tillväxten som en faktor i eurokrisen. Det återstår för honom att visa vad han kan åstadkomma på hemma­plan. Utan spirande tillväxt är risken att Frankrike blir lovligt byte för marknadens otåliga krafter och i så fall kan eurokrisen få oanade proportioner.

Klicka på bilden för en förstoring.