Problematisk lönsamhet
Från att ha varit de hyllade hjältarna på finanssektorns Vip-läktare har riskkapitalisterna nu kommit ut i en alltmer hotfull omgivning. Minsta felsteg och detta finansiella brödraskap får löpa gatlopp. Även om det förekommer överdrifter så är kritiken i de flesta fall berättigad. Riskkapitalisterna måste bevisa att de kan skapa värde, inte bara för sig själva, utan även för samhället i stort. Det gäller i synnerhet för verksamheter som finansieras med skattemedel.
Riskkapitalfonden Industrikapitals »tömning« på en miljard kronor av vårdbolaget Attendo är det senaste exemplet. Något som för ett par år sedan hade varit något helt rutinmässigt för att, som det heter på riskkapitalspråk, »optimera kapitalstrukturen« leder nu till massiv kritik från i stort sett alla politiska läger och till och med från andra aktörer i riskkapitalbranschen.
I det här fallet hamnar kritiken lite snett och bredvid målet. Det som i Attendos fall borde stå i fokus är bolagets mycket höga lönsamhet. Den genomförda »tömningen« borde i sig inte vara särskilt anmärkningsvärd, även om den är en konsekvens av att ägaren under 2012 konverterat de mycket kontroversiella aktieägarlånen. Dessa aktieägarlån löpte med mycket hög ränta, 15 procent, vilket gjorde att de avdragsgilla räntekostnaderna i Attendokoncernen inte bara eliminerade all skatt utan även gav stora förluster, vilka byggde upp stora förlustavdrag i koncernen. Attendokoncernens egna kapital var vid utgången av 2011 minus 687 miljoner kronor!
Aktieägarlånen gavs ut av ett ägarbolag i ett land där kapitalinkomst inte är skattepliktig, som Luxemburg. Detta är de så kallade »räntesnurrorna«, som används för att eliminera skatten, vilka även riskkapitalbolagen insåg vara mindre lämpade för skattefinansierad verksamhet. Att de sedan byggt upp stora förlustavdrag som gör att de inte behöver betala någon eller mycket låg skatt de kommande åren har de talat tyst om.
Så när Attendos ägare 2012 konverterade de upparbetade ägarskulderna på 3,3 miljarder kronor till eget kapital så blev koncernen »överkapitaliserad«. Soliditeten steg från det närmast imaginära minus 8 procent till 33 procent. Med ett rörelseresultat och löpande kassaflöde på runt 600 miljoner kronor per år så är det klart att koncernen företagsekonomiskt sett tål en högre extern belåning än de 4,3 miljarder kronor som den hade vid årsskiftet.
Men kritikens fokus borde alltså inte ligga på justeringar av kapitalstrukturen utan just på den extrema lönsamheten. Attendo redovisade en rörelsemarginal var 7,4 procent och en avkastning på sysselsatt kapital på 8,6 procent för 2012. Men beaktar man att verksamheten i sig kräver mycket lite kapital – de har mycket lite maskiner, inga fastigheter, inget lager, utan bara personal- och hyreskostnader och får betalt i förskott – så blir det närmast extremt. Det »underliggande« kapitalbehovet ligger runt 500 miljoner kronor, varför den årliga avkastningen på detta överstiger 100 procent. Resten av kapitalet har använts för att finansiera förvärvade övervärden, så kallad goodwill. I Attendokoncernen uppgick denna till 6,2 miljarder kronor, vilket utgör 70 procent av balansräkningen. Den höga goodwillen är en konsekvens av den höga underliggande lönsamheten och den låga rörelserisken i förvärvade bolag.
Sedan är det så att den höga lönsamheten i sig höjer den politiska risken påtagligt. Utskiftningen av en miljard kronor har också gjort det och kan därmed ha sänkt värdet på verksamheten.
