R.I.P. överskottsmålet
Björn Wolrath visste vad han gjorde. Vid sidan av Handelshögskolan hade han också en pol mag i cv:t. Studentpolitiker hade han varit också. Så ingen kunde säga att Skandiachefen inte förstod politik när han den där sommardagen för tjugo år sedan kastade sin brandfackla rakt in i en valrörelse.
Det var den 1 juli 1994. I en intervju med Dagens Industri förkunnade Wolrath att hans Skandia – rikets största försäkringsbolag – inte skulle köpa en enda svensk statsobligation till om inte politikerna fick bukt med den skenande statsskulden.
– Vi har tagit vårt samhällsansvar och hjälpt till att finansiera det svenska lånebehovet länge nog, dundrade Wolrath.
Börsen rasade, kronan föll och de svenska marknadsräntorna rakade i höjden. Politikerna blev som tossiga. Men Wolrath hade sina skäl. På bara fyra år hade statsskulden fördubblats, från 600 till nära 1 200 miljarder kronor. Den omedelbara orsaken var bankkrisen. Men Sverige hade tampats med budgetunderskott ända sedan början av sjuttiotalet. Visserligen hade den offentliga sektorn gått plus under åren 1987 till 1990. Men då till stor del beroende på en överhettning i ekonomin. Bakom fanns djupare problem med avtagande konkurrenskraft, ett suboptimalt skattesystem och en allmänt ostrukturerad budgetprocess.
Wolrath fick svar på tal. En budgetåtstramning genomfördes. Inte minst i socialförsäkringarna. Och statsbudgeten stagades upp ordentligt i det som kom att bli »det finanspolitiska ramverket«.
Ett förtroende kan som bekant raseras på ett ögonblick, men tar en evighet att bygga upp. Björn Wolrath berömde visserligen redan året efter sitt uttalande både regering och riksbank. Men det dröjde innan man med säkerhet kunde säga att Sveriges rykte från nittiotalskrisen var borttvättat bland långivarna. Kanske var det först efter den finansiella flodvågen 2008, som kungariket ju gick torrskott igenom.
Det är i detta ljus man ska se regeringens förslag om att ta bort målet om 1 procents överskott i statsbudgeten över en konjunkturcykel. I dag finns knappt någon ekonom som försvarar överskottsmålet. Behovet av finanspolitisk stimulans för att ta sig ur dagens situation med en underinvesterad ekonomi på gränsen till en deflationsfälla överskuggar det symbolvärde som målet tidigare hade.
Inte ens Finanspolitiska rådets ordförande, ekonomiprofessorn John Hassler, som tidigare varnat för ett borttagande, var särskilt kritisk.
– Men ett sänkt mål eller ett nollmål under en tid är inte särskilt dramatiskt, så länge det följs också, sa Hassler till TT, men tillade:
– Det viktiga är att det här inte är ett steg på ett sluttande plan.
Det är här man trots allt bör tänka på Björn Wolrath. Politiker har i alla tider haft en osviklig förmåga att misslyckas med att nå balans i sina budgetar. Den svenska har för övrigt inte visat större överskott sedan 2008 – detta alltså med ett överskottsmål!
Om regeringen nu inför ett balansmål, men sedan inte uppfyller det heller, kan det gå fort utför. Särskilt om man skulle rucka på fler av de pelare som varit basen i återuppbyggnaden. Fokus har redan berättat att den nya regeringen även vill ändra principen för statens utgiftstak, från ett fast nominellt belopp till ett relativt, på 28 procent av BNP. Inte heller det någon enorm förändring, men ytterligare en tegelsten ur budgetmuren.
Det är intressant att socialförsäkringsutredningen presenterar sitt betänkande samma vecka som överskottsmålet slopas. Utredningen vill bland annat återinföra en del av de indexeringar av ersättningarna som frystes för tjugo år sedan.
Även här är vi långt från nittiotalets nivåer. Utredningens förslag är begränsade och försedda med hängsle och livrem. Men innebär ändå en principiell återgång.
En sak kan man därför slå fast efter förra veckan: nittiotalets sparpolitik är nu definitivt begraven.
