Räddaren i nöden?

Våren 2006 frågade George W Bush om han skulle kunna tänka sig att bli finansminister i världens mäktigaste land. Då stod Henry »Hank« Paulson på toppen av sin karriär. Han, en respekterad kung i finanssektorn, hade varit chef för mäktiga Goldman Sachs sedan 1998.

Den 62-årige Hank hade precis fått en bonus på 38 miljoner dollar, hans tillgångar i banken uppskattades till en halv miljard och de affärer som vilade i hans händer var bland de största i världen. Henry Paulson tackade nej till Bushs jobb­erbjudande – första gången.

Han var visserligen en övertygad republikan i själ och hjärta och en väldigt generös bidragsgivare vid tidigare presidentvalskampanjer, men han hade ingen lust att packa väskorna och flytta tillbaka till Washington, staden där han spenderat sina första år som nyutexaminerad från Harvard.

Asketen och absolutisten Paulson var väl förtrogen med den politiska världen. Under tidigt 70-tal arbetade han ett par år i Pentagon, som assistent till den biträdande försvarsministern, och senare i president Nixons administration. Han längtade inte tillbaka till politiksfären, allra minst till det republikanska lag som kämpade mot fallande opinionssiffror. Henry Paulson hade heller inte mycket till övers för de neokonservativa hökarna som stod Bush nära.

Paulson, som länge förespråkat satsningar på hållbar utveckling, skänkt stora summor pengar till miljöorganisationer och alltid varit en passionerad fågelskådare, hade inte mycket gott att säga om Bushregimens energipolitik. På det personliga planet visste han också att ett ja till finansministerposten skulle tvinga honom att skära ner på sitt resande till favoritlandet Kina, som han besökt ett 70-tal gånger men som aldrig upphörde att fascinera honom. Henry Paulson växte upp i en religiös och modest familj och spenderar helst helgerna med att paddla kajak tillsammans med sin fru Wendy, som han varit gift med i 40 år.

Han var dock inte den förste på Goldman Sachs att erbjudas en plats i politiken. 1992 värvade Bill Clinton bolagets näst högste chef Robert Rubin. Och Sydney Weinberg, bankens chef mellan åren 1930 och 1970, arbetade som rådgivare åt inte mindre än tre amerikanska presidenter: Roosevelt, Truman och Eisenhower.

Det krävdes en hel del övertalning från president Bushs sida för att förmå Henry Paulson att till slut tacka ja. Den 10 juli 2006 blev han, som flera gånger under 1990-talet talat sig varm för en ökad moral inom affärsvärlden, slutligen USA:s nya finansminister. Det första officiella framträdandet på den nya posten blev på Chicagobörsen, där han gjorde allt för att övertyga marknaden om att han fortfarande var en sann liberal som stod för minimal statlig inblandning. Han talade sig varm för flexibilitet på de finansiella marknaderna och förklarade sig kritisk till skattehöjningar och ökad reglering.

Och så sent som förra sommaren förklarade han att den amerikanska ekonomin aldrig varit starkare. I dag är tonläget ett annat.

Genom att vädja till den amerikanska kongressen om bifall till den ekonomiska krisplanen har han visat upp nya sidor. Han har till och med erkänt att helt otyglad kapitalism kan vara skadlig. Men nog har det tagit emot, hårt pressad förklarade han:

– Jag hatar att behöva göra det här. Rent filosofiskt så har jag aldrig trott att statlig inblandning kunde vara av godo. Allt jag kan säga är att det är fullkomligt nödvändigt i dag.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter