Redo för rivstart?

Från fusionen med Renaults lastvagnar och försäljningen av personbilarna – under de senaste årtiondena har Volvo investerat vilt i lastbilsföretag för att bli en global dominant. Bolaget har också satsat stora resurser på att utveckla nya motorer

och chassin. Ärkerivalen Scania däremot har finslipat sin »diamant«. Företaget säljer i princip samma lastbil som togs fram för över 20 år sedan och som förbättrats med ett antal ansiktslyftningar.

Sett till lönsamhet har Scanias modell varit den vinnande. Volvo lastvagnar har trots sin storlek och  utlovade skalfördelar hamnat nästan längst bak i kön. Av de sju stora lastbilstillverkare som Volvo jämför sig med hamnade bolaget på sjätte plats för 2014 med magra 2,1 procent, marginalmässigt. I topp låg amerikanska Paccar, som även äger holländska DAF, med en marginal på 9,1 procent följt av Scanias 8,3 procent. Med runt 40 procent av Volvo lastvagnars omsättning tjänade Scania dessutom drygt 80 procent mer än Volvo lastvagnar i kronor räknat.

Volvo redovisar emellertid ett rejält lyft för årets första kvartal, där rörelse-marginalen, rensad från reavinster, landade på 7,2 procent, att jämföra med 4,1 procent för samma period förra året. Scania redovisade 8,9 procent, ner från 9,4 procent. Paccar å sin sida seglade iväg över tioprocentsstrecket för det första kvartalet.

Visst, historiskt har Volvo haft sina goda år, men sett över tid har verksamheten inte levererat tillräckligt bra lönsamhet över en konjunkturcykel. Sparprogrammet, som den nyligen avpolleterade vd:n Olof Persson sjösatte, skulle visserligen sänka kostnaderna med drygt tio miljarder kronor. Men trovärdigheten för detta har naggats en hel del i kanten, framför allt genom att den av Olov Perssons företrädare Leif Johansson dyrt genomförda dominansstrategin förlorat en hel del i trovärdighet.

Här finns det en parallell till person-bilsbranschen. Där har storlek och lönsamhet en svag korrelation. De lönsamhetsmässigt starkaste spelarna, BMW och Porsche, är relativt små spelare medan de volymmässiga jättarna har svårt att förränta det investerade kapitalet.

Kanske finns det motsvarande starka varumärkesrelaterade lojaliteter även hos lastbilsköparna. Med tanke på att åkeribranschen inte ger särskilt stort utrymme för personbilsbranschens prestige- och statustänkande handlar det nog mer om tillförlitlighet och trovärdighet. Scania har man alltid vetat var man haft. Volvo är nog svårare att veta om det egentligen inte till stora delar är en Renault man köper. Volkswagens köp av Scania och integration med MAN och den egna sydamerikanska lastvagnsrörelsen är sett i detta ljus ett strategiskt vågspel.

Volvos förvärvsdrivna tillväxt för anläggningsmaskinerna har inte heller varit särskilt lyckosam. Lönsamhetsmässigt är man långt bakom branschledaren Caterpillar, men slås även rejält på fingrarna av det väsentligt mindre Atlas Copco.

Volvos bristande ekonomiska leveransförmåga kan också förklaras av att bolaget länge har verkat i en finansiellt övergödd miljö, som finansierat de strategiska excesserna. Scania har å sin sida ständigt fått hålla tillgodo med färre kalorier, där de ihopskrapade kulorna spenderats av andra.