Riksbanken har förbrukat sitt kapital

Den avgående Riksbankschefen Stefan Ingves har hamnat rejält i hetluften efter det senaste halvårets drastiska räntehöjningar. Från att ha legat på noll procent och även minusräntor sedan 2016 så gick Ingves och hans direktion i början av maj upp på plus; 0,25 procent. Efter Ingves sista räntebesked förra veckan har man på bara ett halvår klivit upp till 2,5 procent.

Förklaringen är förstås den skenande inflationen. Efter åratal av låga prisökningar hamnade KPI på 4 procent vid årsskiftet. Riksbanken, liksom övriga centralbanker, höll dock fingrarna borta från räntebössan. Tesen var att den stigande inflationen var ett övergående fenomen.

Men det sköts i sank när Ryssland anföll Ukraina den 24 februari vilket genast drev upp priserna på energi. I mars hade inflationen klättrat till 6 procent, för att i juni vara uppe på 8,5 procent. Ett högst rationellt beteende hos alla aktörer som drabbas av snabbt stigande el- och bränslepriser var naturligtvis att kompensera genom egna prishöjningar. Det förde med sig att inflationen led för led åt sig in i prisbildningen i allt fler varor och tjänster. Den höga inflationen riskerar i ett sådant läge att med ett engelskt ord bli "entrenched" som på svenska blir ungefär "förankrad". Därmed finns också risken att upprepa sjuttio- och åttiotalens pris- och lönespiral. Alltså det som det är Riksbankens huvuduppgift att förhindra.

Under hösten har inflationstakten skruvats upp ytterligare och var i oktober 9,3 procent (efter en topp på 9,7 i september). Att kronan har haft en svag utveckling under de senaste åren – dollarn har stigit med närmare 30 procent sedan slutet av 2020 och euron med knappt 10 procent – har också bidragit till inflationstrycket genom dyrare import.

Mot den bakgrunden är det begripligt att Riksbanken tvingats till sina största räntehöjningar på 30 år. Trots dessa är realräntan klart negativ, närmare minus 7 procent, och penningpolitiken skulle med enbart detta mått för ögonen anses vara fortsatt expansiv. Riksbanken själv vill inte använda detta mått utan tittar på den förväntade inflationen samt styrräntan om ett år från idag, och då talar vi om siffror närmare noll.

Oavsett orsakerna till den snabba ekonomiska spelvändningen så har den blottlagt stora svagheter i den svenska ekonomin och inte minst hos Riksbanken själv, vars finansiella självständighet har eroderat genom de egna åtgärderna.

För även om realräntorna är negativa så har räntehöjningarna definitivt en mycket åtstramande effekt på hushåll som är högt belånade. Det handlar då framför allt om bolånen och i första ledet om de med rörlig ränta. Svenska folket har under de senaste 20 åren ökat sin bolånestock med närmare 400 procent. Samtidigt har BNP stigit med 50 procent och inflationen har ackumulerat varit cirka 30 procent.  Den huvudsakliga drivkraften till denna låneexpansion har varit de under en lång mycket låga räntorna. 

En höjning av styrräntan med 1 procentenhet idag innebär därmed att hushållens räntekostnader ökar fyra gånger så mycket som för 20 år sedan. Och de korta boräntorna har stigit än snabbare än vad Riksbanken har höjt styrräntan. Från cirka 1,3 till 1,6 procent i fjol ligger de nu snarare på 4,2 till 4,5 procent. Den andel av hushållens disponibla inkomst går till räntebetalningar har därmed stigit från rekordlåga 4 procent upp mot 10 procent idag. Och den är på väg mot de nivåer som vi hade under första halvan av nittiotalet, i samband med finanskrisen. Detta har fått bostadsmarknaden att kylas ner och de senaste årens prisuppgångar har raderats ut. Den fortsatta fallhöjden måste betraktas som stor, vilket ökar riskerna i det finansiella systemet och för den allmänna ekonomin.

Riksbankens lågräntepolitik kritiserades för att den drev upp priserna på tillgångar och därmed ökade risken för att skapa finansiella bubblor. De mest sårbara sfärerna är då den typ av tillgångar som till stor del är lånefinansierade, som kommersiella fastigheter och nämnda bostäder. Dessa båda sektorer går nu igenom ett realtidsstresstest.

Men det så här långt mest påtagliga beviset för hur de finansiella riskerna i ekonomin har byggts upp och hur de kan falla ut när betalningsströmmarna ändrar riktning är Riksbankens egen ekonomi. Det handlar om de stora tillgångsköpen av obligationer som Riksbanken inledde efter 2008 och som utökades under pandemin.  

Dessa tillgångsköp har finansierats genom egen kortfristig skuldsättning, så kallade reserver. Men de höjda räntorna omfattar även dessa reserver varför Riksbankens egna skuldräntor också ökat kraftigt. Från att ha varit en pålitlig kassakossa för staten, så överstiger nu räntekostnaderna med råge ränteintäkterna från de köpta obligationerna. Dessutom har värdet på dem fallit kraftigt (priset på en obligation sjunker när räntan stiger och vice versa). Riksbanken har nu i praktiken förbrukat sitt eget kapital. Och även om detta inte påverkar bankens löpande betalningsförmåga så påverkas det dess oberoende. För att återställa trovärdigheten behövs ett kapitaltillskott på minst 50 miljarder kronor. Och Riksbanken kan inte trolla fram dessa pengar utan de måste tas från statskassan eller genom att staten plockar in pengar genom att ta upp lån. Med de snabba räntehöjningarna har Riksbanken alltså även skjutit sin egen hälsa i sank.

Läs även: Riksbanken rekordhöjer styrräntan – "betydligt högre levnadsomkostnader"

Läs även: Lågkonjukturen kommer: "Blir ett ganska hårt uppvaknande"