Så blev kronan en skräpvaluta

För att bevara värdet på pengar har det genom historien varit naturligt att knyta betalmedlen till guld och andra metaller. I Sverige präglades de första mynten under Olof Skötkonungs tid, omkring år 1000. Det flesta var av silver men även guldmynt som mest användes i internationell handel tillverkades.  

Under stormaktstiden behövde Sverige ständigt pengar för att finansiera sina krig. Koppar från gruvan i Falun vid denna tid vår största exportvara, ett problem var dock att värdet på koppar var lågt i förhållande till vikten.  

"Två tjuvar i Åbo kunde inte lyfta 170 stulna daler mer än till knähöjd", skriver historikern Gunnar Wetterberg i boken Pengarna och Makten. 

Det drog Johan Palmstruch nytta av när han startade den första svenska banken, Stockholm Banco, i mitten av 1600-talet.  Där kunde de otympliga kopparmynten deponeras och innehavaren fick ett kvitto på insättningen, en tidig sedel som kunde överlåtas och användas som betalning. Palmtruch fick sedan tillåtelse att börja med utlåning och allt fler lån, i form av så kallade kreditivsedlar gavs ut, utan att det fanns motsvarande säkerhet i banken.  

Men så kom verkligheten ikapp. Efter myntordningen 1660, en sorts devalvering där regeringen i två steg sänkte myntens värde, ville folk ta ut sina pengar. Kassavalven tömdes snabbt. Svårigheten att lösa in sedlarna gjorde att värdet rasade och Sveriges första inflationschock med påföljande bankkris var ett faktum. 

Johan Palmstruch hölls ansvarig och dömdes till livstids fängelse. Ur askan efter Stockholm Banco reste sig emellertid år 1668 Riksens Ständers Bank. Det var världens första centralbank och den finns kvar än i dag under namnet Sveriges Riksbank. Den nya skapelsens främsta uppgift klingar bekant; Riksbanken skulle "bibehålla det inländska myntet vid dess rätta och skäliga valör".  

Målet om prisstablitetsmålet har dock inte hindrat regeringar därefter från att missbruka möjligheten att trycka pengar. Först ut var Karl XII.  Hans förste minister Georg Heinrich von Görtz kom på att krigen kunde finansieras med så kallade nödmynt. Dessa var inga "värdemynt" utan "kreditmynt", det vill säga värdet var det belopp som fanns angivet på myntet med en siffra, inte mängden metall det innehöll. Genialiskt, tyckte Karl XII, och på kungens order präglades tio gånger fler nödmynt än vad von Görtz hade föreslagit. En tidig och primitiv form av quantitative easing, QE, penningpolitiska lättnader. Resultatet blev förstås ödesdigert.  

Ursprungstanken var att nödmynten skulle lösas in med riktiga mynt när tiderna blev bättre, men det fanns aldrig pengar till det. Den efterföljande krisen blev mycket lång. Det dröjde ända till 1870-talet innan Sverige uppnådde samma BNP per capita som år 1700. Kungen stupade år 1718 i norska Halden och slapp uppleva röran. Von Görtz, däremot, fick skulden, dömdes till döden och avrättades året därpå.  

Under andra hälften av 1700-talet ville Gustaf III bringa ordning i ekonomin. Han genomförde en myntreglering som innebar att Sverige fick en enda valuta, riksdalern. Dessförinnan fanns en uppsjö av olika myntslag med egna namn. För att säkerställa penningvärdet införde han 1776 silvermyntfoten.  

Bläcket hann knappt torka innan Gustav III startade krig mot Ryssland och behövde finansiering. Eftersom han lovat att inte lägga sig i Riksbanken affärer skapade han Riksgäldskontoret. Nu började Riksgälden trycka egna pengar och Sverige hade åter flera valutor. Det ställde till stora problem när värdet på dem gick isär och staten ville betala skulder med sedlar som var mindre värda. En ny finanskrasch följde och många blev ruinerade, något som Jacob Johan Anckarström, som levde på att förvalta sin döda hustrus pengar, angav som motiv för att mörda kungen.  

Mellan kriserna har Sveriges regeringar arbetat hårt för att bevara penningvärdet. Silvermyntfoten var självklar under medeltiden och användes under långa perioder de efterföljande århundradena, inklusive alltså under Gustaf III. 

Och under Karl XIV Johan var det dags igen. Han införde silvermyntfot 1834. Det stabiliserade penningvärdet för lång tid framåt och bidrog till Sveriges ekonomiska utveckling under 1800-talet. För att ytterligare stärka stabiliteten bildades en skandinaviska myntunion av Sverige och Danmark 1873. Norge anslöt två år senare. Syftet var att underlätta nordisk handel och bevara freden mellan länder i Norden. Unionen byggde på en guldmyntfot och alla tre länderna gick över till kronor och ören. Men efter unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 uppstod sprickor i vänskapen. Och när första världskriget bröt ut behövdes pengar för att finansiera de ökade försvarsutgifter, myntunionen upplöstes.  

Världsekonomin var stökig under världskriget liksom under mellankrigstiden med bland annat hyperinflation i Tyskland och därefter den stora depressionen. För att undvika nya ekonomiska katastrofer gjordes ett nytt försök att knyta världens valutor till varandra under andra världskriget, det så kallade Bretton Woods-systemet. Det signerades ursprungligen av 44 stater, men många andra hängde på i efterhand. Sverige gick med 1951. Samarbetet gick ut på att ett flertal av världens länder knöt sina valutor till dollarn, som i sin tur knöts till guld. Systemet kollapsade dock 1971 varefter flera europeiska länder inrättade nya växelkursarrangemang, bland annat den så kallade valutaormen. Den hade D-marken som bas, och senare kom det europeiska monetära systemet, ERM. 

Perioden mellan 1870 och 1970 brukar ses som Sveriges guldår då vi klättrade till pallplats bland världens rikaste länder. Att Sverige stod utanför båda världskrigen bidrog naturligtvis, men så småningom gick tillväxtmotorn i stå. En vanlig hypotes är att det berodde på utbyggnaden av den offentliga sektorn finansierat av världens högsta skatter, vilket kväste den privata sektorn. Alla nationalekonomer är inte eniga om detta, men klart är att Sveriges ekonomiska politik började avvika från den som fördes i många andra OECD-länder, bland annat när det kom till inflationsbekämpning.  

Bretton Woods hade inneburit stabilitet för Sveriges del, men efter systemets sammanbrott följde bland annat en oljekris och kraftigt stigande energipriser. Med det följde krav på kraftiga löneökningar som inte motsvarades av höjd produktivitet och Sveriges konkurrenskraft gröptes ur. Resultatet blev fyra devalveringar mellan 1976 och 1982, den sista på 16 procent. Förtroendet för Sveriges ekonomi och valuta var nu i praktiken förbrukat. En bankkris i början av nittiotalet ledde fram till det dramatiska kronförsvaret hösten 1992, där dåvarande Riksbankschefen Bengt Dennis höjde styrräntan till 500 procent under några dagar. Den 19 november släpptes dock kronkursen.  

I september 2003 hölls en rådgivande folkomröstning om att ersätta kronan med euron, men idén lades på is sedan 54 procent röstat nej. Men efter ytterligare två decennier med en ständigt skvalpig krona börjar tanken på att gå med i euron åter diskuteras. Inte så konstigt, kanske. 

Läs även: Är kronan så dålig att vi borde övergå till euro?

Läs även: Bristen på gödsel hotar hela Europas jordbruk