Så mycket mer än bara en bank

Sstrax efter Nordeas beslut att flytta huvudkontoret till Helsingfors, frågade jag finansminister Magdalena Andersson om hon var besviken. Hon svarade med vad man skulle kunna kalla en oren accept. »Beklagligt« var ordet hon valde.  Samtidigt gjorde hon sitt bästa för att tona ner betydelsen av beskedet. Huvudpunkterna i hennes argumentation var: endast ett fåtal jobb berörs, staten går inte miste om några skatteintäkter och Sverige är även fortsättningsvis ett bra land för banker att verka i.

Samtidigt gick det knappast att missa den lilla dissonans som fanns i Anderssons väl inövade budskap. För varför är det beklagligt att Nordea flyttar, om det ändå inte spelar någon roll? Jag tror att dissonans uppstod för att finansministern inte var lika bergsäker som hon lät, när hon hävdade att flytten bara får marginella konsekvenser. Innerst inne, misstänker jag, inser hon att Nordeas beslut bara kan bli dåligt för Sverige. Och i värsta fall mycket dåligt.

Huvudkontoret för en bank – eller vilket storföretag som helst, för den delen – genererar nämligen så mycket fler arbetstillfällen och välfärd än för dem som jobbar där. Det är till stor del huvudkontoret som upphandlar revisorer, affärsjurister, pr-byråer, it-konsulter och andra rådgivare. Huvudkontoret drar också till sig en ström besökare som ger affärer för hotell, restauranger och taxibolag. Men framför allt kan en ansamling av huvudkontor från samma bransch i en stad göra att kluster bildas. Dessa är ett slags ekosystem som drar till sig ännu fler bolag från samma bransch. Så småningom startas nya företag, växer upp och blir stora tack vare att så mycket branschspecifik kompetens finns samlad på ett ställe. Man kan hävda att Sverige och Stockholm har ett sådant kluster just inom finanssektorn och att det är skälet till att fintechbolag som Klarna, Izettle, Seamless med flera har sitt ursprung just här.

När då den överlägset största aktören i ett kluster väljer att byta domicil så sänder det en stark signal till andra företag i sektorn, både befintliga och sådana som antingen överväger att flytta hit eller som är på väg att startas. Sverige kanske inte är ett så bra land att ha som bas för en finansiell verksamhet när allt kommer omkring?

Om det verkligen blir så att Sverige går miste om möjligheter till nya företag och nya jobb för att Nordea flyttar, får vi förstås aldrig veta. Det är omöjligt att i efterhand säga vad som hade hänt om historien hade tagit en annan väg. Men man kan ju befara.

Efter brexitomröstningen har en rad internationella banker meddelat att de avser att flytta delar av sin verksamhet från London till ställen som Frankfurt, Paris och Amsterdam. Finansindustrin är sannolikt Storbritanniens enskilt viktigaste bransch och flytthoten är inget som den brittiska regeringen tar lätt på. Det pågår ett intensivt arbete för att försöka lugna bankerna och se till att de får minst lika bra villkor i London efter utträdet, som de får i EU.

Jag tror att Magdalena Andersson inser allt detta, även om hon inte kan medge det. Det vore att erkänna att det var dumt att gå ut så hårt mot Nordea och bankens ordförande Björn Wahlroos i vintras när de började vädra flyttplanerna på grund av de planerade svenska bankavgifterna.

Jag hoppas att finansministern också är klok nog att förstå att i en globaliserad värld kan inte villkoren för banker skilja sig för mycket åt mellan olika länder, för då försvinner bankerna till grönare gräsmattor.

Visserligen är varken banker eller bankirer särskilt populära någonstans (med Schweiz som möjligt undantag). Men det enda som är värre än att ha många är att inte ha några all