Så räddade hon familjeimperiet

»Far… här har vi suttit i så glatt lag i dag, vi firade en stor dag, vi var stolta och lyckliga i medvetandet om att vi presterat något, uppnått något… för vår firma, vår familj upp till en höjd där den åtnjuter erkännande och anseende i rikaste mått… Men far, den här ledsamma fiendskapen med min bror, din äldste son… Det borde inte löpa någon hemlig spricka genom den byggnad som vi med Guds nådiga hjälp har uppfört… En familj måste vara sams, måste hålla ihop, annars klappar olyckan på porten…«

Ur »Buddenbrooks« av Thomas Mann.

St Regis på Fith Avenue i New York. Hotellet rymmer hundra år av glamour och guldpaneler. Här blandades på 1930-talet den första Bloody Maryn och det var här Marilyn Monroe bodde när hon filmade »Seven Year Itch«.

2011 är överdådet intakt. Konferensrummen heter saker som Louis XVI och Versailles. Kristallkronor, takmålningar, marmorpelare och jakarandapaneler.

Strax efter 8 på morgonen den 23 februari samlas i ett av rummen en grupp kostym- och dräktklädda figurer. På scenen står Mia Brunell Livfors, chef för det svenska börsföretaget Kinnevik. Först visas en film om bolagsgruppen – »Our group«. Sedan, en overheadbild med jub­lande människor med händerna i vädret. Och texten: »More than 70 years of entrepreneurship under the same principal owners.«

Faktiskt är siffran 75. Den 18 december i år är det exakt trekvarts sekel sedan advokaten Hugo Stenbeck ombildade ett tidigare sockerbolag till Investment AB Kinnevik och därmed lade grunden för det som i dag är en av Sveriges stora industrigrupper.

De 75 åren rymmer ett av det svenska näringslivets mest fascinerande och spektakulära företagshistorier – hittills föremål för tre böcker, en fjärde ska bli klar till jubileet.

I dagarna avslutas det senaste kapitlet i historien om Stenbeck, det kanske mest dramatiska kapitlet hittills. Ett kapitel som började med Jan Stenbecks plötsliga död 2002. Som har innehållit ett utdraget arvskifte, smärtsamma uppgörelser bland arvtagarna och en räddningsaktion på ruinens brant för hela imperiet.

En familj måste vara sams, annars kommer olyckan.

Den som talar i citatet ovan är konsul Johan i Thomas Manns roman om släkten Buddenbrooks. Han beklagar sig för sin envisa far, som har gjort styvbrodern Gotthold mer eller mindre arvslös efter att han »gift ned sig« med ett affärsbiträde.

Tvisten är en av de många händelser som öppnar den spricka i familjen som till slut kommer att svälja både Lübecksläkten och deras handelshus. Om det finns några i verkligheten som är medvetna om riskerna med att de ägande medlemmarna i ett familjeimperium splittras, så är det familjen Stenbeck.

I publiken på St Regis sitter tre ur den tredje generationen Stenbeck. Äldsta systern och gruppens ledare i dag Cristina, 33, hennes lillasyster Sophie, 30, och minstingen Max, 26.

På ytan enighet, utan tvekan ett slags stabilitet. Men tittar vi närmare blottas nyanserna.

Som i relationen mellan Cristina och Max, å sin sida, och Sophie, som har valt att stiga av gruppen. Som i relationen till mellanbrodern Hugo, han som inte ens är på plats. Eller deras sent upptäckta halvbror, han som nu efter ett segdraget arvskifte blivit en ansenlig ägare i gruppen.

Relationer som för omvärlden var, om inte ointressanta, så av marginell betydelse fram till den 19 augusti 2002. Måndagen då Jan Stenbeck, 59 år gammal, gick bort på American Hospital i Paris, efter en hjärtattack.

Vem bestämmer nu? Frågan dök omedelbart upp i huvudet på varenda ekonomijournalist och aktieanalytiker. Dagen efter dödsfallet radade sex Stenbeck­direktörer upp sig – vd:arna i alla gruppens bolag – iklädda svarta slipsar på Scandic Hotell vid Slussen och förkunnade att det var »business as usual«. Äldsta dottern Cristina hade redan introducerats i gruppen och skulle nu ta över.

Men vem var hon? Jobbade inte hon med mode i USA? Vad visste hon om mobiltelefoner och satellit-tv?

Stenbeckgruppen hade, mer än någon av de andra semifeodala maktstrukturerna i det svenska näringslivet, fram till 2002 kretsat kring en enda person. Under de 25 år som Jan Stenbeck ledde Kinnevik hade han i praktiken gjort mångmiljardgruppen till en förlängning av sin egen kropp. Exemplen på hans »micro management« är välkända. Som när han bestämde utseendet på mobiltelefonbolaget Tele 2:s kontantkort. Eller när han drog i gång en TV3-sändning från sitt hem i Luxemburg efter en naturkatastrof, som Per Anderssons återgav i sin bok »Stenbeck« från år 2000 (Norstedts).

När han nu dog, knall och fall, var det inte bara en huvudägare som försvann. Själva hjärnan i företagskroppen upphörde att fungera.

Jan Stenbeck var Hugo Stenbecks yngsta barn. Egentligen skulle storebrodern Hugo junior ha tagit över. Men när både Hugo junior och senior dog inom ett år 1976–1977 kallades Jan hem från karriären som bankir i New York för att ta över. Mellansystrarna Elisabeth och Margaretha (senare utrikesminister med efternamnet af Ugglas) sidsteppades och utmanövrerades på 1980-talet i en halsbrytande kupp, med mamma Märtha på sonens sida. En manöver som tjänar som en fond och föraning om vad som ska hända efter hans egen död, nitton år senare.

Då, 1983–1984, var maktövertagandet så brutalt att relationen mellan Jan och hans systrar i praktiken upphörde. Men makten hölls samman och imperiet bestod.

När Jan Stenbeck tog över var Kinneviks viktigaste tillgångar kontrollposter i två klassiska svenska börsföretag, skogsbolaget Korsnäs och verkstadsjätten Sandvik. Efter att han en bit in på 1980-talet (efter att ha blivit utmotad av Skanska) tvingades sälja Sandvikaktierna bytte Kinnevik strategi och drog i gång en rad verksamheter inom medier och mobiltelefoni. När verksamheterna nådde livskraftig storlek knoppades de av och blev fristående börsbolag, men fortfarande med Kinnevik som huvudägare. Vid hans bortgång var de viktigaste bolagen i gruppen Tele 2 (telefoni i Europa), Millicom (mobiltelefoni i utvecklingsländer), MTG (tv), Transcom (callcenter, främst åt sfärbolagen) samt gratistidningskoncernen Metro.

Journalisten Stellan Björk sammanfattar i sin bok »Dynastin Stenbeck« (Svenska förlaget, 2006) det prekära läget för gruppen vid dödsögonblicket.

»Millicom och Metro redovisade stora förluster /…/. Kinnevik visade inte heller någon vinst, trots att dotterbolaget Korsnäs gick bra som vanligt. MTG, Modern Times Group, gick i stort sett plus minus noll. Transcom var fortfarande under uppbyggnad och redovisade några miljoner i vinst för 2002. Det stora glädjeämnet var Tele 2 som under 2002 svängde från stora förluster till begynnande vinst (dock senare än vad Jan Stenbeck hade räknat med).«

Mest illa ute var Millicom, med en skuldbomb som, om det inte kom in pengar från modern Kinnevik, riskerade att försätta hela gruppen på obestånd.

Men hur skulle en 24-årig tjej klara av detta?

Kanske kände Jan Stenbeck på sig att någonting inte var som det skulle. Sommaren 2002 hade dottern vistats hos honom på den gård i Luxemburg där han varit skriven sedan 1993, efter att han i praktiken hade separerat ifrån sin amerikanska fru Merrill McLeod. Samma sommar sa Cristina upp sig från klädkoncernen Ralph Lauren i New York där hon hade jobbat i två år.

– Jag skulle ha börjat i september, på ett företag som min pappa investerat i, har hon sagt, enligt Stellan Björks bok.

I stället blev hon i ett slag ensam på toppen.

Förberedd var hon. Om man nu någonsin kan förbereda sig på att med några timmars varsel ta över rodret i ett 50-miljardersimperium. Född och uppvuxen i familjeegendomen Mayville Farm på Long Island utanför New York. Bachelors-examen i ekonomi vid Georgetown University i Washington. Ett år i Lund på 1990-talet för att lära sig svenska, som hon talar utan problem, om än med en lätt accent. Första formella rollen 19 år gammal som suppleant i en av gruppens styrelser.

Nu stod hon plötsligt som ledare för en grupp chefer som formats i pappans råa, grabbiga och ganska vildsinta bolagskultur. Exakt vad som hände bakom familjens och firmans kulisser de där första månaderna får vi nog aldrig veta. Klart är att alla direktörerna i gruppen, åtminstone utåt, accepterade henne i rollen som ny ledare. Nu i efterhand kan det tyckas självklart, men Stenbeckfamiljens ägande i sina bolag var inte så stort att de kunde styra helt efter eget huvud. De var beroende av andra aktieägares förtroende och bolagsledningarnas lojalitet, särskilt i den extrema situation som uppstod efter dödsfallet.

– Då, 2002, var det väldigt viktigt för mig att skapa förtroende hos aktieägarna. De kände inte mig och förstod inte vart vår grupp var på väg, sa Cristina Stenbeck i en intervju i Veckans Affärer 2005.

Hur familjens ägande såg ut mer i detalj var en annan fråga som kapitalmarknaden ställde sig dagarna efter Stenbecks död. Strukturen hade alltid varit snårig med bolag i flera länder, men det hade omvärlden aldrig brytt sig närmare om att undersöka. Jan Stenbeck dök ju alltid upp på bolagsstämmorna med flest röster i fickorna så det var väl han som bestämde.

Nu avslöjades att den största delen av makten faktiskt inte låg hos Jan Stenbeck privat, utan på en mystisk så kallad trust, fond, i skatteparadiset Liechtenstein. Trusten – med namnet Sapere Aude (»ha mod att tänka!« på latin) – hade bildats av hans mamma Märtha till förmån för Cristina och hennes tre syskon. Men i styrelsen satt inga familjemedlemmar, utan ett par schweiziska advokater. Hur trusten fungerade skulle förbli okänt i flera år efteråt.

– Min far konstruerade en mycket väl genomtänkt ägarstruktur som är hållbar för vårt familjeägande över generationerna, sa Cristina Stenbeck i ovan nämnda intervju.

En annan fråga var Jan Stenbecks privata förmögenhet och ägande i bolagen, vid sidan av trusten. Var han belånad? Och hur länge skulle arvskiftet pågå – och därmed riskera att förlama beslutsfattandet?

I ledningen av börsföretag i allmänhet och i Sverige i synnerhet är rollen som huvudägare central. Hela systemet är uppbyggt på att den ägare som har den största röstmakten, av de andra ägarna får förtroendet att styra hela bolaget. Om huvud-ägaren är splittrad eller frånvarande, är det som blod i vattnet för aktiemarknadens finanshajar. Bolaget kan bli ett lätt byte att ta över.

Särskilt en sak gjorde frågan om Stenbeckfamiljens sammanhållning brännande. Åtta dagar efter Jan Stenbecks död avslöjade Expressen att Jan Stenbeck var pappa till ett femte barn, med en annan kvinna. Pojken, vid den här tidpunkten fem år gammal, hade ju sin rätt till andel i arvet. Kanske till och med i trusten?

Han ska, om man får tro hustrun Merill McLeods uttalanden i en tidningsintervju, ha varit okänd för familjen i övrigt. Hon och Jan Stenbeck hade ansökt om skilsmässa år 1999, en process som ännu inte var klar och försvårade för omvärlden att analysera hur ägandet såg ut.

Exakt hur relationerna mellan det femte barnet och hans fyra äldre syskon ser ut nu har inte heller framgått. Klart är att Stenbeckfamiljen under de påföljande åren jobbade hårt för att boutredningen skulle genomföras i Luxemburg och inte, som det femte barnets advokat krävde, i Sverige. Familjen överklagade fallet ända upp i Högsta domstolen, men beslutet låg fast. Boutredningen genomfördes i Sverige och lämnades in till Skatteverket i Stockholm den sista januari 2006, drygt tre år efter Jan Stenbecks död.

När boutredningen blev offentlig avslöjades att Jan Stenbeck, i sitt testamente, hade velat ge alla sina tillgångar till trusten i Liechtenstein. Men enligt svensk lag kan ett testamente bara styra 50 procent av boet, resten måste gå till varje barns laglott. Följaktligen gick bara hälften av tillgångarna till trusten, och resten till de fem barnen i lika delar. Men vem som skulle få vilka tillgångar var långtifrån klart med boutredningen. Själva skiftet skulle dröja ytterligare fyra år, och ge upphov till stora slitningar.

Men de värsta profetiorna omedelbart efter dödsfallet blev inte verklighet. Stenbecks ägarstruktur var rörig, men han var långtifrån insolvent. De fyra syskonen visade också under de första åren efter pappans död en enad front och lät sin syster vara ensam representant för familjens ägande.

Det skulle behövas.

– Han sa alltid att han som gammal man ville kunna gå runt med käpp, titta på företagen och säga: Det där startade jag, oj vad det har vuxit!

Orden är den förre Stenbeckdirektören Jan Friedmans och är hämtade från Per Anderssons bok om Jan Stenbeck. Något spatserande med käpp hann det aldrig bli. Egensatta plantor att betrakta fanns det däremot gott om.

Hans dotter fick i stället sätta räfsa och sekatör i händerna, för att städa upp i faderns vildvuxna trädgård. De första åren handlade det om närmast livräddande åtgärder. Mobiloperatören Millicoms jättelån omförhandlades och gratistidningen Metro lyckades ta in nytt kapital från ägarna. Flera mindre, förlustbringande verksamheter avvecklades. När de värsta skuldkriserna i Millicom och Metro var hanterade kunde gruppen börja göra affärer så smått igen, främst inom skogsbolaget Korsnäs där ett antal större köp och försäljningar har genomförts.

Några fler egenstartade bolag har däremot inte knoppats av, inte förrän i fjol då MTG delade ut internetbutiken CDON. Ett annat tillskott som visserligen inte startats av Kinnevik, men där gruppen är stor delägare, är jordbruksföretaget Black Earth Farming, som sattes på börsen år 2007.

Ett annat sätt att se den nya, »tråkiga« tillvaro som Stenbeckgruppen har befunnit sig i är att betrakta de personer som Cristina Stenbeck satt i ledningen för gruppen. Av de sex direktörer som satt med på podiet år 2002 har i dag bara en kvar sitt jobb, vd:n för mediekoncernen MTG, Hans-Holger Albrecht. Ingen av faderns närmaste är i dag kvar i sfären.

Att operativa chefer byts ut under en åttaårsperiod är inte konstigt. Men härhandlar det om att en grupp tidigare nära och betrodda styrelsepersoner bytts ut. Och då i synnerhet en – han som 2004 tog över som ordförande i Kinnevik och chockade hela det svenska näringslivet, Pehr G Gyllenhammar. Den förra chefen för fordonskoncernen Volvo, med sin tjänstemannaprofil och förankring i etablissemanget, uppfattades som raka motsatsen till Jan Stenbecks outsiderstil där entreprenörskapet var kärnan.

Enligt Cristina Stenbeck själv skulle utnämningen inte tolkas som någon strategiförändring. Men att markera distansen till sin pappas kultur, såväl utåt mot aktiemarknaden som inåt mot de ibland ganska bångstyriga män som härskade runtom i gruppen, var utan tvekan hennes avsikt.

Gyllenhammar, som satt med i VA-intervjun 2005, hymlade heller inte med sin uppgift.

– De [av gruppens direktörer] som fortfarande är beroende av Cristinas far har inte distanserat sig från detta arv och inte förstått att de nu är på egen hand, i en ny miljö, de har varken någon som fattar besluten åt dem, eller som är deras pappa. De måste med andra ord bli mognare och fatta sina egna beslut. Sedan finns Cristina och även jag finns tillgänglig om de så önskar.

PG behöll ordförandeklubban i tre år. År 2007 tog Cristina Stenbeck själv över, och markerade att gruppen nu gick in i en ny fas, på stabila ben. Några enkla siffror belyser förändringen:

Vid tidpunkten för Jan Stenbecks död var det sammanlagda marknadsvärdet av gruppens bolag 40 miljarder kronor. I dag är värdet 210 miljarder.

År 2002 omsatte bolagen totalt, grovt räknat, 50 miljarder kronor och gjorde en förlust på över en miljard. Under fjolåret var omsättningen för bolagen i gruppen över 100 miljarder kronor, och det sammanlagda resultatet före skatt 17 miljarder. Det enda egentliga sorgebarnet är tidningskoncernen Metro, som visserligen har räddats men aldrig riktigt lyfter.

På senare år har Kinnevik så smått börjar göra riskkapitalinvesteringar, bland annat i mikrokrediter i Afrika och ryska söktjänster. Den kanske mest intressanta delen är investeringen i det amerikanska internetbolaget Groupon, där Kinnevik äger 1 procent, som fått astronomiska värderingar. Hittills har de nya investeringarna varit ganska små, men Cristina Stenbeck sa häromåret till nyhetsbyrån Direkt att det där ska bli ändring.

– Om vi tidigare var beredda att satsa 10 miljoner dollar i en investering, är vi nu redo att investera mycket mer än så, och inte bara ta små steg. Det kommer att märkas. Vi kommer att ta större språng och de kommer att ske inom de områden som vi är bekanta med.

Men ännu så länge lyser de stora investeringarna med sin frånvaro och på aktiemarknaden ställs frågan – är Cristina och vd:n Mia Brunell Livfors mest bara passiva förvaltare?

Samtidigt är det viktigaste gjort. Hon har tagit kommandot och skapat lugn och ro. Men bakom kulisserna, i familjens led, har det inte varit lika lugnt.

Cristina Stenbeck tar emot i ett överdådigt inrett rum på tredje våningen i huvudkontoret i Gamla stan. Vårljuset slår in genom fönstren ut mot Skeppsbron. Det är maj 2009, sju år har gått sedan faderns död, och hon har bjudit in till en intervju där hon för första gången vill berätta om familjens ägande i Kinnevik.

– De senaste två åren har vi som familj ägnat tid åt att hitta nya strukturer för att kunna hålla ihop alla våra aktier i Kinnevik. För att konsolidera vårt ägande har vi nu bildat ett så kallat limited partnership i USA. /…/ Att det finns i USA beror mest på att två av mina syskon bor där, säger hon i intervjun som publiceras i Affärsvärlden.

Det nya bolaget får namnet Anima Regni, som är latin och betyder »rikets själ«. Termen är hämtad från Axel Oxenstiernas namn på det nya sekretariat som han inrättade på 1600-talet och som än i dag fungerar som Sveriges regeringskansli. Sin fars sinne för kittlande detaljer har hon behållit.

Som vanligt är hennes uttalanden bestämda och intrycket allmänt kraftfullt. Efter att ha klarat av kriserna i bolagen, har Cristina Stenbeck också gått igenom en resa av format i privatlivet. Hon gifte sig 2005 med britten Alexander Fitzgibbons och bor med honom i London med deras barn, en dotter (därefter har hon fått ytterligare två, ett par tvillingar). Året efter bröllopet gick hennes mor bort, bara 61 år gammal.

På mindre än fyra år hade Cristina Stenbeck förlorat båda sina föräldrar, och var nu ensam familjens överhuvud. Hon berättar vid träffen på Skeppsbron att arvskiftet efter fadern är nära, de fyra helsyskonens aktier i dödsboet ska flyttas till det nya bolaget, och alla parter är med på upplägget. Slutsatsen är tydlig – nu är det slut på allt stök efter arvskiftet.

– På något sätt känns det här som tredje eller fjärde starten för gruppen. Vi har nu stängt det kapitlet.

Stängt ska dock visa sig vara en sanning med modifikation.

När arvet några månader senare skiftas formellt står det klart att det bara är tre av syskonen som lägger sina aktier i Anima Regni – Cristina, Sophie och Max. Hugo, näst äldst efter Cristina, står utanför. För Stenbeckkremlologer är nyheten visserligen ingen överraskning. Redan i en intervju i slutet av 2008 hade han förkunnat att han helt släppt ambitionerna att arbeta i gruppen.

– Min syster gör ett fantastiskt jobb och hon har ett fantastiskt gäng omkring sig. Jag är privilegierad och ska tacka henne för att jag får tid att ägna mig åt mina egna projekt, sa han till Dagens Industri.

Hans personlighet skiljer sig också påtagligt från sin storasysters mer kontrollerade. I november 2009 dömdes han till dagsböter för bland annat olaga hot, hot mot tjänsteman samt våldsamt motstånd efter bråk med krogvakter i Stockholms city. På senare år har han i stället blivit uppmärksammad som investerare i svenska ishockeylag. Först Linköpings HC som han stödde i ett par år med flera miljoner. Härommånaden blev det klart att han går in som ny huvudägare med 51 procent i allsvenska Malmö Redhawks. Färska dokument från Finansinspektionen avslöjar också att Hugo Stenbeck har startat sitt eget investmentbolag, Hammer Management, registrerat i den nya hemstaden Zürich, vilket understryker att han klipp de ekonomiska banden till familjen (Hammer Managements symbol är dock den torshammare som hans pappa har använt sig av på årsredovisningar och som varumärke för segelsatsningen Americas Cup).

De övriga tre syskonen som härskade över Stenbeckgruppen efter Hugos avhopp höll i ihop i mindre än ett år. I maj 2010 blev det känt att ett nytt holdingbolag för Stenbeckfamiljen, Verdere, hade startats i Luxemburg. I styrelsen för Verdere sitter Cristina Stenbeck och hennes lillebror Max. Inte Sophie. Några månader senare offentliggörs att Anima Regni i USA avvecklas, och att allt Cristinas och Max ägande koncentreras till det nya bolaget i Luxemburg.

Sophie hade fram till dess varit närmare gruppen och sin storasyster än Hugo. Men nu tog även hon ett tydligt steg bort från verksamheten. I stället koncentrerar hon sig på sin välgörenhetsstiftelse Remedee, som hon driver från sin hemstad Los Angeles.

– Just nu vill jag fokusera på det som driver mig, sedan får vi se hur min roll inom Kinnevik utvecklas. Min syster sköter det hela bra, sa hon till Veckans Affärer i juni i fjol.

Sophie är också ordförande i styrelsen för Hugo Stenbecks stiftelse, bildad 1962 och med ett litet ägande i gruppens företag. Under Sophie Stenbecks ledning har syftet ändrats från det tidigare – att stödja utbildning och omvårdnad av barn och unga, sjuka och äldre i Sverige – till att nu fokusera på »socialt entreprenörskap«.

I VA-intervjun berättade hon också att hon har en nära kontakt med sin halvbror, i dag 14 år gammal och efter arvskiftet en betydande aktieägare i gruppen.

– Han är en fantastisk människa och jag älskar honom så mycket. Vi är väldigt nära varandra.

I början av året kom den senaste nyheten. Då offentliggjordes att även trusten i Liechtenstein har delats upp, så att Sophie och Hugo har fått sina egna mini-truster. Officiellt motiveras åtgärden av skatteskäl, men det finns nog även andra orsaker till delningen.

Flera försök att hålla samman ägandet har gått i stöpet. Det är uppenbart att något slags slitningar finns där. Kanske är det som konsulinnan Buddenbrook tänker i romanen:

»Även bröder kan hata eller förakta varandra; det förekommer, hur rysligt det än låter. Men man talar inte om det. Man slätar över det. Man behöver inte låtsas om det.«

Trots allt är denna generation Stenbecks trätande väsensskilt från de tidigare. De här syskonen verkar fortfarande prata med och respektera varandra. Tre av dem visar sig tillsammans på en kapitalmarknadsdag i New York. Sophie och Hugo har i ett avtal överlåtit rösträtten i Kinnevik åt Verdere, alltså Cristina och Max. Därmed sitter Luxemburgbolaget på 48 procent av aktierna, och är en stark, dominant ryggrad i gruppen. Om det upplägget håller är förstås en annan sak.

Med bolagsgruppen sanerad, arvet skiftat och ett nytt ägarbolag på plats finns egentligen bara en stor osäkerhetsfaktor kvar när det gäller makten över bolagsgruppen.

Han är 26 år gammal och köpte i höstas ett town house för fem miljoner dollar (drygt 30 miljoner kronor) på södra Manhattan. I New Yorks kommunregister är ägaren Andreas  Stenbeck, vilket verkar vara det namn som Max Stenbeck använder sig av i USA.

Hugo och Sophie har backat, men vilken roll kommer Max att ta i familjeföretaget? Än så länge har han ingen formell position i något av gruppens bolag, bara i det nya Verdere i Luxemburg.

Han går fortfarande på New York University.  Enligt intervjun med storasyster Cristina 2009 läser han »liberal arts i grunden, men med ekonomiinriktning«. När han är klar och vad han ska göra då är skrivet i stjärnorna.

Men Max Stenbeck brukar komma till Sverige för att vara med på bolagsstämmorna, och enligt Cristina Stenbeck är han »definitivt intresserad av gruppen. Hur kan han vara annat?«.

Kinnevik håller sin nästa bolagsstämma i Stockholm måndagen den 16 maj, kanske är det då dags för Jan Stenbecks näst yngsta son att göra entré på allvar i gruppen. Och ska han i så fall, det fjärde barnet, bli den som likt sin far – också fyra i syskonskaran – bli den som tar gruppen in i en ny expansiv fas?

Fakta | Kinneviksgruppen

Kinnevik
Marknadsvärde: 41,6 miljarder
Omsättning: -
Investmentbolag. Äger aktieposter i bolagen intill, samt papperskoncernen Korsnäs som omsätter 8 miljarder kronor, samt i ett antal mindre bolag.
Vd: Mia Brunell Livfors

Tele 2
Marknadsvärde: 67,0 miljarder
Omsättning 2010: 39,6 miljarder
Nettovinst: 6,5 miljarder
Teleoperatör. Förmedlar mobil- och fast telefoni samt datatrafik, i Skandinavien, delar av centraleuropa samt Ryssland och Kazakstan.
Vd: Mats Granryd

Millicom
Marknadsvärde: 66,0 miljarder
Omsättning 2010: 28,2 miljarder
Nettovinst: 11,9 miljarder
Mobiloperatör. Förmedlar mobiltelefoni, i 13 tillväxtländer i Latinamerika och Afrika
Vd: Mikael Grahne

MTG
Marknadsvärde: 33,0 miljarder
Omsättning 2010: 13,1 miljarder
Nettovinst: 3,5 miljarder
Medieoperatör. Driver tv-kanaler i 33 länder, i bland annat Skandinavien, ­Baltikum, Ryssland, Ukraina och Ghana.
Vd: Hans-Holger Albrecht