Sådan är riskkapitalismen

Millennieskiftet hade passerat och bakom gardinerna rådde röra. Det var i den tid då IT-bolagen såg ut att nå till himlen, men för hemtextilföretaget Hemtex hade det varit svåra år. Ett förvärv i Danmark hade slagit slint och blivit förlustaffär. Ägarna – innehavarna av Hemtex butiker – var trötta.Nu ville de inte skjuta till mer pengar, nu ville de ha förändring. En ny strategisk plan formades. En ledning som förstod vad butiksförsäljning handlade om togs in. En expansion och så småningom en börsnotering stod för dörren, men för det krävdes nytt kapital. Vid denna punkt i berättelsen gör riskkapitalbolaget Priveq entré.

– Vi investerade i Hemtex i januari 2004, säger Louise Nilsson, investeringsansvarig på Priveq. Vårt fokus var tydligt: vi ville se till att det började pratas om frågor som kunde skapa långsiktigt värde i företaget.

Före Priveqs inträde hade styrelsen till stor del bestått av butiksinnehavare från skilda delar av landet. Falangerna var inte alltid överens. Tiden togs upp av att diskutera tygfärger.

– Det var för mycket »kuddar och täcken-frågor«. Viktiga strategiska diskussioner hanns inte med, säger Louise Nilsson.

Hon är riskkapitalist, men ingen skulle få för sig att jämföra den före detta revisorn med den kriminella rollfiguren Gordon Gekko från 80-talsfilmen »Wall Street«. En man som däremot har fått se sig liknas vid denna samvetslösa yuppie är Christer Gardell, vd för investeringsbolaget Cevian Capital. De som följt affärspressen denna höst har knappast kunnat undgå hans namn. Hans företag har bland annat investerat i Volvo och Telia, vilket har blivit omskrivet och hårt kritiserat.

I debatten har Christer Gardell framställts som riskkapitalist – trots att Cevian skiljer sig mycket från det som vanligen avses med riskkapitalbolag. Så: Vilka är egentligen de här riskkapitalisterna som det pratas om? Vad gör de och varför? Är de något att ha?

För att börja med Christer Gardell: Cevian Capital är vad som brukar kallas för en aktiv hedgefond. Aktiva är de eftersom strategin är att köpa tillräckligt mycket aktier i börsföretag för att kunna skaffa sig ett inflytande över vad de här företagen gör. I Volvos fall exempelvis, tyckte Cevian att företaget skulle dela ut mer pengar till aktieägarna.

Att de är en hedgefond innebär att Cevians kapital kommer dels från Christer Gardell och de andra delägarna och dels från institutioner som pensionsfonder eller andra förmögna investerare. En hedgefond är, till skillnad från vanliga aktiefonder, inte öppna för vem som helst och är betydligt friare i hur de får placera det investerade kapitalet.

Medan Cevian köper aktier i börsnoterade företag (på engelska public equity), investerar de som traditionellt brukar kallas för riskkapitalbolag i onoterade företag (private equity). Hit hör de så kallade utköpsbolagen. Deras affärsidé är att köpa stabila företag, äga dem under en begränsad period (oftast 3–5 år) och under den tiden försöka öka värdet på företagen. Detta sker genom att se till att företagen de köper blir högt belånade och genom att skapa ökad försäljning och förbättrade resultat.

Utköpsbolagen kan till exempel köpa börsföretag (och sedan avnotera dem), eller företag som är en del av en större koncern. Riskkapitalbolaget EQT:s köp av börsföretaget Gambro tidigare i år är ett exempel på den här formen av verksamhet. Utköpsbolagens kapital kommer, liksom för hedgefonder, dels från delägarna själva och dels från institutioner och förmögna privatpersoner. Priveq, som klev in i Hemtex värld, är inget renodlat utköpsbolag, men strategin att vara aktiv i sitt ägande är densamma.

– I Hemtex fall ville vi se till att styrelsen sysslade med strategifrågor, medan ledningen kunde fokusera helt på den operativa verksamheten, säger Louise Nilsson.

Aktiva hedgefonder och utköpsbolag har alltså det gemensamt att de vill genomföra förändringar i de företag som de äger. Gemensamt har de också att de mött hård kritik.

Industriprofilen Carl Bennet har anklagat Cevian för att vara kortsiktiga, oansvariga och för att hålla på med ett »jävla trams«, som han nyligen uttryckte saken i Veckans Affärer. Utköpsbolagen har också kritiserats för kortsiktighet. Christer Gardell och riskkapitalbolagen tycker naturligtvis att det är kritiken som är trams. De menar att de ökar värdet på de företag som de investerar i – även på lång sikt. »Riskkapitalister är inte slaktare, utan byggare«, hävdar riskkapitalföreningens vd Tom Berggren.

På ena sidan står alltså företrädare för industriföretag och ropar: Kortsiktigt! Dåligt! På andra sidan står riskkapitalisterna och hojtar: Långsiktigt! Bra! Men går det att säga något om detta bortom polemiken? Hur det går för de företag som utköpsbolagen respektive de aktiva hedgefonderna investerar i? Clas Bergström är forskare i finansiell ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Han menar att forskningen visar att lönsamheten förbättras i de företag som utköpsbolagen köper. Den fortsätter att vara bättre även efter att de sedan säljer företagen vidare. Clas Bergström tycker att kritiken som går ut på att utköpsbolagen är kortsiktiga eftersom de bara äger sina företag under en begränsad tid är märklig.

– När de ska sälja företagen vidare så ska ju någon annan köpa det. Och ju mer nytta som gjorts desto mer får de betalt.

Hans poäng är att om utköpsbolagen skulle vara kortsiktiga i den meningen att de skulle strunta i att göra värdefulla investeringar, skulle de få mindre pengar när de säljer. Helt enkelt eftersom företaget då skulle vara mindre värt.

När det gäller de aktiva hedgefonderna är bilden delvis en annan, och mer oklar. En av få som forskat om deras verksamhet är April Klein, vid Stern Business School. Hon studerade de investeringar som gjorts av aktiva hedgefonder i USA mellan 2003 och 2005.

– Aktiekursen steg i de företag som investeringarna gjordes i och kursen höll sig kvar även ett år efter hedgefondernas inträde. Däremot hade inte lönsamheten förbättrats, utan tvärtom försämrats.

April Klein säger att mönstret är att de aktiva hedgefonderna går in i företag som går väldigt bra och som sitter på stora kassor. Sedan ser de till att företagen delar ut mer pengar till aktieägarna. Men det leder till klart sämre vinster, åtminstone på kort sikt. Nästa steg i hennes forskning är att se vad som händer på längre sikt.

– Vi har bara tittat på vad som händer efter ett år. Men eftersom aktiepriset håller sig uppe även efter ett år, så verkar åtminstone marknaden tycka att företaget har blivit mer värt.

För Hemtex del var i alla fall riskkapitalisten Priveq en positiv bekantskap. Fram till börsnoteringen 2005 gick butikskedjan från 100 till 150 butiker, dubblerade sin omsättning och tredubblade vinstmarginalen.

– De var en bra dialogpartner för företagsledningen, säger Leif Larsson, ordförande i Hemtex. De var målmedvetna, drev på bolaget framåt.