Säg aldrig aldrig

På morgonen söndagen den 14 september 2008 anlände ett antal sömniga bankdirektörer till den amerikanska centralbankens New York-kontor på nedre Manhattan. Hela lördagen hade de suttit i förhandlingar. Lehman Brothers var på väg att krascha, Merrill Lynch likaså. De som ledde de lite friskare bankerna arbetade nu med myndigheterna för att undvika att hela finanssektorn kollapsade.

Goldman Sachs-chefen Lloyd Blankfein hade sovit fyra timmar när han kom med sin stabschef Russell Horwitz.

»Jag tror inte att jag klarar en sån här dag till«, suckade Horwitz.

Blankfein replikerade syrligt: »Du kliver ur en Mercedes på väg till centralbanken i New York, du stiger inte ur en Higgins-båt på Omaha Beach!«

Scenen är hämtad från Andrew Ross Sorkins mästerliga reportagebok »Too Big to Fail«. Lehman Brothers konkurs dagen efter var inget världskrig. Men väl starten på en global djupfrysning av finansmarknaderna. Som de samlade bank- och myndighetscheferna inte haft en aning om skulle hända. Tvärtom hade de varit ganska övertygade om att Lehman inte var »Too Big to Fail«.

Det är inte utan att man nu, när vi går in i ännu ett förhandlingscrescendo med Grekland, kommer att tänka på den där helgen i september 2008. Krishanterarna har visserligen haft avsevärt längre tid att förbereda sig den här gången. Räknat från det första stödpaketet i april 2010 har den grekiska räddningsinsatsen pågått i fem år. Men det finns ändå skäl att knyta an till Lehmans konkurs.

I princip varje gång under de här fem åren som Grekland stått inför en skulddeadline har man ställt sig frågan: Är det här ett Lehmanläge? Uppstår det en situation där de centrala parterna tappar kontrollen över utvecklingen?

Varje gång har man lyckats lösa situationen. De grekiska politikerna har gått med på ytterligare uppfyllelse av kraven från långivarna, som har betalat ut från stödpaketen för att landet ska klara ytterligare några månader.

Nu står vi inför ytterligare en sådan situation. Den 5 juni ska Grekland betala in 308 miljoner euro till Internationella valutafonden IMF, pengar som landet inte har. Samtidigt vägrar landets regering att uppfylla de krav som kreditorerna ställt för att de ska betala ut de sista 7 miljarderna från det stora stödpaket som nu löper ut.

Om grekerna inte betalar IMF skulle ett antal saker hända, enligt en genomgång av Bloomberg News. Visserligen skulle fonden inte formellt kräva in skulden förrän några veckor senare. Men ECB, som i dag står för en stor del av de grekiska bankernas dagliga likviditet, skulle då mycket väl kunna anse att det grekiska banksystemet är så illa ute att banken måste stänga sina kranar. Grekiska banker skulle då omedelbart riskera att tömmas på sina tillgångar av rädda sparare. För att hindra att bankerna går under, skulle landets regering införa »drakoniska kapitalkontroller« och sannolikt tvinga bankerna att stänga på obestämd tid.

På papperet skulle detta inte innebära att Grekland automatiskt lämnade euron. Förhandlingar skulle, enligt Bloomberg, kunna fortsätta. Och banksystemet öppna igen senare. Så gjordes till exempel på Cypern. Nyckelfrågan är vad som skulle hända på finansmarknaderna i stort. Skulle det utlösa en spekulationsattack mot Spanien, Italien och övriga krisande euroländer? Med tanke på de små ränterörelserna under våren är den risken kanske inte så stor. Och utan ett nytt avtal inom kort skulle landet då, men först då, vara »på väg ut ur valutaunionen«.

För de flesta verkar just en Grexit vara Lehman-ögonblicket. När detta skrivs verkar också få tro att Grekland missar IMF-betalningen. Huvudscenariot verkar vara att man till slut syr ihop ännu en lösning som »sparkar burken framåt« ytterligare några månader.

Men ingen glömmer den verkliga lärdomen från Lehman: när det gäller skuldkriser kan man aldrig lita på någon.