Samhällets fiende

För två veckor sedan fattade Svea hovrätt ett kontroversiellt beslut om att en av landets dyraste rättegångar måste tas om från början för att en nämndeman var jävig. Samtidigt har både EU-kommissionären John Dallis ljusskygga kontakter med Swedish Match  och Telia Soneras uzbekiska äventyr fört upp korruptionsfrågan på dagordningen. Vad har det med varandra att göra?

Det förra fallet ledde till diskussion om det verkligen var nödvändigt. De senare till upprördhet och brottsutredning. Offentligt tar alla avstånd från korruption men frågan är om inte många betraktar det som ett nödvändigt ont. Eller att det till och med är bra.

Inom den akademiska världen levde länge föreställningen att korruption inte tvunget var negativt eller skulle bekämpas. Bara för tjugo år sedan fanns det en utbredd uppfattning som gick ut på att viss korruption kan vara dålig, men att annan korruption gör transaktioner, affärer och förhandlingar lite smidigare. Olja i maskineriet, helt enkelt.

Gunnar Myrdal ifrågasatte det redan på 60-talet. Sa att korruption begränsar affärer och handel, med följden att det hindrar ekonomisk tillväxt, effektivitet och förvränger fördelningen av samhällets resurser.

En annan forskare, Margaret Goodman, gjorde 1990 en studie på Yucatán-halvön. Hennes slutsats var att de ivrigaste bestickarföretagen kanske var bäst på korruption, men inte på produktion eller effektivitet.  Deras styrka var att kunna den politiska processen, vem man skulle muta och hur systemet bäst kunde manipuleras. Korruptionen ledde till att nya företag fick svårare att komma in på marknaden medan äldre, mer etablerade företag tilläts att dominera.

1999 utsåg Världsbanken korruption till det största hindret mot ekonomisk utveckling i världen. Strax därpå uppskattade banken summan av världens årliga mutor till en biljon dollar, en etta med tolv nollor. Sedan dess har världsekonomin fördubblats, vilket sannolikt innebär att mutorna gjort detsamma.

Vad värre är att den summan bara handlar om de faktiska kostnader som mutaffärer omfattar. Alla övriga kostnader som korruption orsakar har inte räknats in. Som att korruption hämmar ekonomisk tillväxt, ökar fattigdom och sänker produktiviteten. Att den minskar genomslaget i näringspolitiken och mutar över företag till svarta sektorn. Eller hämmar samhällsinvesteringarna genom att kostnaderna ökar utan att resultatet förbättras. Det finns beräkningar på att utbredd korruption ökar investeringskostnader med runt 20 procent, andra beräkningar som visar att utländska investeringar minskar med 5 procent i korrupta miljöer. En korrupt samhällsinsats ökar skattebetalarnas kostnad med 67 procent i förhållande till vad insatsen var värd. FN:s företagsundersökningar vittnar om att 15 procent av alla företag i västvärlden betalar mutor; motsvarande siffra för Asien är 40 procent och 60 procent för Ryssland. 30 procent av företagen i Östeuropa uppger att de har förlorat ett kontrakt på grund av korruption det senaste året.

Då har vi inte ens gått in på de sociala kostnader som följer av dålig, opålitlig offentlig service. Eller oskattbara värden i form av försämrad livskvalitet som följer med ökad korruption.

EU-kommissonärens och Telia Soneras misstänkta mutaffärer är enkelt att ta avstånd ifrån. Men när folk upprörs över att Södertäljerättegången måste tas om från början kan det vara bra att komma ihåg vad alternativet hade varit. Att rättsväsendet hade konstaterat att domstolen var jävig men lät det passera. Då hade det mumlats om att polisen och domstolen sitter i samma båt. Korruption det också.