SBB:s Ilija Batljan är ansiktet utåt för ideologisk korruption

Ilija Batljans bolag SBB verkar få allt större problem med verkligheten. Det är som ett gisslandrama. 264 000 personer äger aktier i SBB. I skrivande stund har SBB:s aktiekurs rasat med 90 procent sedan toppen 2021, den rasar när detta skrivs och kommer rasa några procent till medan jag skriver klart. Hundratusentals småsparare har charmats av aktieraketen SBB, men när räntorna stiger – bolaget byggde till hundra procent på lån med låga räntor – dras de med i fallet. 

Det verkar rent av finnas tendenser till att vissa av spararna i SBB drabbats av något som liknar Stockholmssyndromet. Låt oss kalla det Batljansyndromet. De är inte arga på Batljan, som uppenbart far med lögner och halvsanningar och sminkar grisen. De är sura på världen och ropar på sociala medier att "Nu vänder det snart!". Vilket också hittills har skett. Neråt. Lite liknar det allt Norrmalmstorgsdramat, där vissa av de tillfångatagna i valvet hejade på rånarna, som utsatte dem för livsfara. 

Redan Brecht frågade vilket det största brottet var: Att råna en bank eller att äga en? Samma fråga kanske ska ställas om Batljans affärsmodell. Är den största skurken trots allt de politiker som hyrt av honom? 

Berättelsen om Ilija Batljan är intressant på flera plan. Det första är rent samhällsekonomiskt. Att stat, kommuner och regioner som har långsiktig användning av lokaler – tänk försvarsanläggningar, eller skolor, eller sjukhus som Nya Karolinska – hyr dessa av privata företag som SBB är vansinne. Det blir alltid dyrare.  När förre riksbankschefen, numera ordförande i regeringens finanspolitiska råd, Lars Heikensten och tidigare Riksgäldsdirektören Hans Lindblad studerade samhällsfastighetskalkylen kunde deras tunga analys sammanfattas i rubriken: "Billigare för stat och kommun att själva äga fastigheterna."  

När jag som Katalyschef lät journalisten Daniel Mathiesen och ekonomen Daniel Svensson studera samhällsfastigheter förra våren kom de fram till rapporten "20 miljarder skäl att äga själv". Om skolorna i Sverige skulle säljas till bolag som Batljans och sedan hyras tillbaka enligt den modell som fanns, skulle skolsektorn i ett slag få 20 miljarder per år i höjda hyreskostnader. Över 33 års tid skulle skolans överhyreskostnad landa på 675 miljarder. För hela den offentliga sektorns fastighetsbehov skulle det bli över tre tusen miljarder i höjda hyror mot om man ägde själv. Det var så stora siffror på så sinnessjuka nivåer av ekonomiskt vansinne att Katalys propagandaavdelning fick problem. Siffran var för stor. Gick inte att använda. Något säger det om arten av idioti i detta. 

Samhällsfastigheter är en mycket dålig affär. För samhället och skattebetalarna. Inte för dem som tar över fastigheterna, som fått ett litet självspelande piano av kassaflöden från helt säkra och långsiktiga kunder: samhället. Mina utredare fann två saker till. Att hela sektorns expansion berodde på ett sakfel på SKR, som i en utredning för ett antal år sedan visat att det kunde vara lönsamt för kommunerna att under några år hyra. Men det var en felkonstruktion i modellen. I själva verket fanns ingen period alls när samhället tjänade på det hela. Det är dyrare från dag ett, förutom att en kommun som äger en skola också har en tillgång i balansräkningen som kan belånas eller säljas. Att för en kommun sälja av sina fastigheter för att sedan hyra dem är, som man skulle säga i Tory-partiet i Storbritannien, som att sälja te-servisen för att ha råd med afternoon tea. 

Ett tips till landets alla kommunalråd och regionråd och även småsparare: Om det kommer en person och säger att han kan lösa allt, att han kan få ingenting att växa till tiotals miljarder på en handfull år, att han både ska spara massvis med pengar åt samhället och göra alla sina aktieägare stenrika med kursraketer och stora utdelningar – utbetalningar som naturligtvis betalas med ständiga nyemissioner – då ska man kanske fundera lite innan man kastar in allt man har där. 

När något låter för bra för att vara sant, är det oftast det. 

Jag vill absolut inte säga att Ilija Batljan narrat oss alla. Men det blev dyrare för samhället och snart har han gjort lika många aktieägare fattigare som det finns invånare i Uppsala och Mora kommun tillsammans. 

För ett år sedan ställde jag som krav att om eller när SBB gör konkurs måste samhället ta över bolaget och arbeta för att ge tillbaka fastigheterna till kommuner och regioner. Inga mer privata samhällsfastighetshyror. 

Men, tänker någon, menar undertecknad att en socialdemokrat eller politiker inte få bli förmögen eller driva affär? Självklart får de det. Fyra av tio svenskar just nu är socialdemokrater, de jobbar med allt möjligt. En röding får bli rik, vara entreprenör, tjäna en hacka. Att betala skatten och ha bra arbetsvillkor med kollektivavtal rimmar fint med partiboken. Jag har inga problem med detta. Entreprenörskap är av godo. 

Vad Ilija Batljan har gjort är, menar jag, något annat. För socialdemokratin är välfärdsstaten och det gemensamma själva kärnan i projektet. Batljan var inne där som departementsråd på socialdepartementet, kommunalråd i Nynäshamn och regionråd i Stockholms län. Han fick syn på något där. En spricka, en brist. Han fick med sig en ritning till ett bankvalv. Han såg att politiker och tjänstemän är dåliga förhandlare, uppenbarligen. Att de är lättlurade. Att det finns en lucka på en och halv minut i vaktschemat när värdetransporten anländer till banken varannan tisdag vid tretiden…  

Kanske föddes först en tanke om att hjälpa till, skaffa fram bra lokaler. Kanske visste han från början hur han med sin partinål på Trumpkostymen skulle kunna åka runt och smörja upp fastighetskontoret och kommunalrådet med en liten lunch på stadshuskällaren med konjak till kaffet. Hur som helst, hans affärsidé är helt enkelt inte att hjälpa samhället, utan att sko sig på samhället. De största skurkarna är naturligtvis de som skulle företräda oss medborgare, som svek och gjorde sinnessjukt dåliga affärer med våra skattepengar. 

Vad Batljan gjort är att använda sitt partiengagemang, sina offentliga kontakter och sitt varumärke för att se till att välfärdsstaten betalar mer än den borde i hyra. Om ordet ideologisk korruption inte finns, får vi uppfinna det. Det kan illustreras med en bild på Ilija Batljan. Låt Robert de Niro spela honom när det blir film.

***

Läs även: SBB gick rakt i skuldfällan

Läs även: Vem ska rädda de vinglande fastighetsbaronerna?