Sektens lockelser

Så backade då SCA och dess huvudägare Industrivärden om vem som ska utreda flygaffären. I förra veckan meddelades att någon annan än bolagets egen revisionsfirma, PWC, ska gå till botten med Svenska Dagbladets uppgifter om bolagsledningens extensiva användande av privatjetflygplan. Också, ska tilläggas. För PWC ska av någon anledning fortsätta sin granskning parallellt.

Vem som får det nya uppdraget var inte bestämt när denna tidning gick i tryck.

Beskedet om en ny extern granskare kom efter att SCA:s styrelse haft ett möte med representanter för Första AP-fonden, Skandia, AMF, Robur och Fjärde AP-fonden. Det var för övrigt vd:n för just Fjärde AP-fonden, Mats Andersson, som i förra veckans nummer av Fokus dömde ut PWC som utredare och varnade för att årsstämman kunde utse en särskild granskningsman om inte revisionsfirman byttes ut.

Så blev det nu alltså. När exakt utredningarna blir klara är också oklart, men sannolikt före SCA:s årsstämma den 15 april.

Då infinner sig frågan: Vad ska vi göra med det som de kommer fram till?

Det kan mycket väl visa sig att SCA, som bolaget envist hävdat under hela bevakningen, följt alla lagar och gängse interna policys. Men det stora värdet av en oberoende utredning är att bestämma utbredningen av förmåns- och representationskulturen inom SCA. Man får då hoppas att utredarna inte enbart stannar vid själva flygresorna, utan också går igenom de jaktstugor, representationsjakter och andra tillställningar som framkommit i SvD:s ymniga bevakning. Och räknar ihop vad det kostat.

Därmed får alla aktieägare en totalsumma att ta ställning till. Som kan användas för att ställa frågan: Vad vinner vårt bolag på det här? Är det verkligen värt det? Och ska vi fortsätta med det i framtiden?

En annan, viktigare fråga, är vad flygaffären och den extensiva representationskulturen är ett symptom på. Få, om några andra svenska ägargrupperingar eller storföretag, lär kunna mäta sig med Handelsbanksfärens fringisnivå.

Varför har man sådana förmåner? Ett möjligt svar är: för att hålla kvar sina chefer och göra dem lojala. Handelsbanksfären baseras inte på en ägarfamilj som Wallenbergarna, där nya ledarkrafter så att säga avlas fram. De måste plocka direktörer i sina bolag och få dem att svära trohetseden till något som närmast liknar en sekt. Hur gör man det? Med pengar, visst. Följaktligen har sfären den senaste tiden höjt styrelsearvodena ansenligt. Men också med en tillgång till fina jaktmarker och privatjet.

Och lojalt folk är sfären i skriande behov av. På senare år har man haft en osviklig förmåga att göra sina egna chefer till fiender. I Handelsbanken försvann både Arne Mårtensson och Lars O Grönstedt efter schismer med Industrivärdenfolket. I Volvo försvann Finn Johnsson och i Sandvik avpolletterades Lars Pettersson. Härom veckan försvann så den person som var tänkt att ta över chefsjobbet i Industrivärden, Pär Östberg.

Samtidigt har man misslyckats att helt knyta till sig tungviktare som Carl-Henric Svanberg, som är ordförande i Volvo på sfärens mandat, och Leif Johansson, som svingar klubban i Ericsson.

Svårigheten att förmera sina styrkor ställer den besvärliga frågan om det inte är de som nu styr Industrivärden som själva är det stora problemet. En tanke som inte direkt förlorat i kraft när man betraktat deras hantering av den senaste mediebevakningen.

En annan förklaring till fringis- och belöningskulturen är mer profan. Tänk om tjänstemännen i den ägarlösa sfären, likt en gång Skandiadirektörerna, helt enkelt har tappat kontakten med jordytan och försökt krama så mycket pengar och förmåner av bolagen som det bara går? Om övriga aktieägare kommer till denna slutsats lär de kräva långt mer än bara en ny utredning.