Shejker räddar Wall Street

Hektiska Wall street i New York och bankkvarteren i London är kapitalismens högborgar. Här sitter finanseliten och syr ihop affärer som får hjulen i världsekonomin att snurra allt snabbare. Men ibland går det för fort. Som när den amerikanska bolånekrisen byggdes upp därför att ingen förstod hur högrisklånen skulle värderas.

Det slutade med att flera av världens största och mest ansedda finansföretag, som Merrill Lynch, Morgan Stanley, UBS, och Citigroup drabbades av mångmiljardförluster. De måste alla nu räddas med nytt kapital, och hjälpen kommer från statliga fonder i Kina och oljediktaturerna.

Dessa Sovereign Wealth Funds, SWF, har på kort tid pumpat in hundratals miljarder i den amerikanska finansmarknaden. Ingen vet exakt hur stora fonderna är,uppskattningarna varierar mellan 1 900 och 2 500 miljarder dollar. Inom fyra år väntar Merrill Lynch att de kommer ha vuxit till 7 900 miljarder dollar, vilket motsvarar 12 procent av världens BNP. Deras betydelse, ekonomiskt såväl som politiskt, ska inte undervärderas.

Höga oljepriser och lönande lågprisexport gör att exempelvis Rysslands så kallade stabilitetsfond nu ökar med 40 miljarder dollar per år och Kinas med 200 miljarder. Saudiarabien är på väg att slå samman sina olika fonder och skapa en SWF som snabbt skulle bli den största i världen.

Hittills har de flesta stater med överskott köpt trygga statspapper, främst dollarobligationer, för pengarna. Men en usel avkastning och sjunkande dollarkurs har gjort det mer lönsamt att köpa aktier och göra direktinvesteringar i bolag. En rad industri- och finansföretag världen över har fått SWF som nya ägare. I maktkampen om svenska OMX fanns såväl Qatar som Dubai med. Dubai är också delägare i både Deutsche Börse och Euronext. Quatar är delägare i Londonbörsen.

Exakt vad fonderna äger är ofta okänt. Det är inte många av världens stora SWF som är lika öppna som den norska oljefonden som öppet redovisar alla sina innehav och affärer. Många gör tvärtom sitt bästa för att inte synas.

Bristen på insyn och öppenhet och osäkerheten om fondernas avsikter har lett till oro i industriländerna. Debatten underblåses av en allmän protektionism, en rejäl portion främlingsfientlighet, rasism och islamofobi, och de mest extrema debattörerna kräver förbud att sälja viktig infrastruktur till SWF:s. I USA har bland andra den demokratiske senatorn Chuck Schummer gett uttryck för om aktörerna »kan ha andra än strikt ekonomiska intressen«.

När Kinas statliga oljebolag CNOOC häromåret la ett bud på det amerikanska oljebolaget Unocal och Dubais SWF köpte ägaren till en rad amerikanska hamnar hettade det till på allvar. Efter ett högt spel bakom kulisserna drog det kinesiska oljebolaget tillbaka sitt bud och Dubai sålde hamnarna till amerikanska ägare.

Mer måttfulla röster pekar på riskerna med den växande statskapitalismen när totalitära och/eller instabila regimer som Kina, Ryssland och Gulfstaterna kontrollerar huvuddelen av världens energireserver och stora delar av järnmalms- och aluminiumtillgångarna. Både Kina och Ryssland använder också sina SWF och statligt styrda företag i politiskt syfte. Rysslands energipolitik skrämmer många i Europa liksom Kinas växande stöd till diktaturer i Afrika.

I både Frankrike och Tyskland finns förslag om ny lagstiftning för att skydda stora och viktiga industrier från att bli uppköpta. Tyskland har föreslagit att EU skall skapa ett särskilt organ som skall granska statligt ägda fonders investeringar ur ett nationellt och europeiskt säkerhetsperspektiv. Modellen är amerikansk. Där granskar USCFI, US Committee on Foreign Investment, aktuella fall och ger kongressen råd.

Också svenska politiker, som EU-parlamentarikern Olle Schmidt (fp), menar att fenomenet bör utredas. EU:s kommissionär för ekonomiska frågor, Joaquin Alumnia, bromsar de mest protektionistiska förslagen. Men han säger att fonderna måste bli mer öppna, och han kan tänka sig någon form av regelverk för SWF:s investeringar inom EU.

Men det är inte första gången debatten går hög om aggressiva utlänningars köp. Senast gällde det Japan som i kraft av sin starka ekonomi på 80-talet ansågs vara på väg att köpa upp inte bara amerikansk industri utan även stora delar av Manhattan och Hawaii. Och för snart 50 år sedan rasade en våldsam debatt i Frankrike, som såg risken att USA skulle köpa upp hela Europa. Gemensamt för dem alla var att kritikerna drog ut sina trender långt in i framtiden medan verkligheten blev en annan.