Sidea: Glöm bankerna – ta tag i hela skattefrågan

Harpsund i slutet på augusti 2014. En finansminister med hästsvans kallade till pressträff. Det var valår och sista chansen att visa upp sina bästa idéer inför kommande mandatperioden.

Men det var nästan som att Anders Borg (M) inte ville bli vald på nytt igen; om man redan blivit utsedd till Europas bästa finansminister, vad härnäst – galaxens? Bära eller brista – Anders Borg utlovade höjda skatter runt år 2017-18. För att bygga skyddsvallar, som han sa.

Det föreslogs även en särskild bankskatt, en tanke som hade vädrats vid ett flertal tillfällen innan dess. Kanske beseglades regeringens öde där och då – med en finansminister som efter flera jobbskatteavdrag sänkt skatten för närmast alla, men plötsligt drog i handbromsen. Efter riksdagsvalet 2014 försvann duon Fredrik Reinfeldt och Anders Borg från den politiska arenan, som bekant.

Spola fram fem år och vi befinner oss mitt i den lilla brittsommar som uppstår mellan det årliga mötet i Harpsund och att höstbudgeten ska presenteras. Om knappt två veckor, den 18 september, är det dags för en budgetpromenad.

Finansminister Magdalena Andersson (S) har inför den redan lyft förslaget om en bankskatt. De fyra storbanker som dominerar den svenska marknaden hade en samlad vinst på 112 miljarder i fjol, så nog finns det litet fett att skära sig en skatt av.

Förslaget om bankskatt sågades genast av mindre minnesgoda moderater. Borg, anyone?

Om vi för en stund ska skära oss igenom idén om bankskatt – vars exakta upplägg inte riktigt är kommunicerad, annat än att det ska finansiera (bland annat) en rejäl expansion av det svenska försvaret.

Låt oss backa lite. Efter penningtvätteriet runt Nordea, SEB och särskilt Swedbank, är det lätt att ogilla banker. Men sådana sentiment borde inte ska vara vägledande kring huruvida en sektor ska få en särskild skatt eller inte.

Ja, bankerna i Sverige är lönsamma. LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström har, indirekt, ställt sig den vettiga frågan: varför nöjde sig bankerna med 112 miljarder kronor år 2018? Avböjdes oaptitliga 200 miljarder? Det torde alltså finnas utrymme för att höja bolåneräntorna när alla tycks vara belånade ungefär upp till taknocken.

Hon menar att konkurrensen brister, men att bankerna inte riktigt kan höja sina bolåneräntor hur som helst – för då tappar man kunder till sina konkurrenter. Om de fyra bankerna som kollektiv ligger på en viss nivå, inte ligger så långt över uppstickarbankernas lånenivåer, så kommer bankkunderna sitta still i båten.

Det är nu vi kommer till pudelns kärna och som även ekonomiska översteprästerna tvistar om: nedsippringsteorin. Kommer bankskatten bäras av bankkunderna eller landa hos bankens aktieägare, som får nöja sig med lägre avkastning? En finansminister vinner väljare på det senare, och förlorar på det tidigare.

LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström trosinriktning är uppenbart: hon menar att om bankerna påför kunderna den eventuella bankskatten så kommer kunderna se om sina hus – och flytta till aktörer med bättre villkor, det kommer alltså bli en press neråt på bankernas marginaler och att bankskatten alltså kommer bäras av bankernas aktieägare främst. Jag tvivlar på detta – men allt är som sagt en fråga om tro. Somliga tror på det ena, unt so weiter.

Men frågan om bankskatten är ett utmärkt tillfälle till att fundera på andra delar av skattesystemet och väcka liv i det ännu slumrande arbetet kring en stor skattereform, som ändå nämns i januariöverenskommelsen.

Nu är det ännu ingen som tror på en reform liknande århundradets, men vi kan väl inbilla oss att riksdagspartierna med regeringen i spetsen kan formera sig kring större frågor bortom bankskatt.

Närmast till hands, att återinföra fastighetsskatten som ska ersätta dagens fastighetsavgift. Något som ekonomiprofessorn Lars Calmfors ropat sig hes om.

Eller ta bara en sådan rejäl skattebas som mervärdesskatt. Nog vore det rimligare med en enhetlig moms. Börjar man från det hållet blir man varse avarter av andra slag – som att banker är momsbefriade, till exempel.

Min tro är enkel. Jag tycker till exempel att det finns en rimlighet i att alla företag behandlas lika.

Om bankskatten blir verklighet borde Andersson, när det sker, också ge svar på varför banker ska fortsätta åtnjuta samma momsbefriade status som den offentligt finansierade vården, skolan och omsorgen. I synnerhet när vi konsumenter får betala moms på i princip allt – oavsett om man är låg- eller höginkomsttagare.