Sidea: Har SAS storägare Wallenberg tappat tron på kapitalismen?

Att den kanske främsta företrädaren för svensk industri, familjen Wallenberg, vid en audiens hos kungen får beskriva hur coronakrisen drabbat landet så är signalen den starkast möjliga. Det är dags att lyssna på Jacob Wallenbergs nödrop.

Flygbolaget SAS har drabbats hårt av pandemin. En stor del av personalen är varslad om uppsägning och både den svenska och danska staten ska skjuta till kapital om 3 miljarder till det blödande bolaget.

Jacob Wallenberg, vars familj genom Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är storägare i SAS, anser att krisen är så djup och allvarlig att miljarderna inte räcker. Ytterligare pengar behövs, menar han.

Och stödet måste komma från statligt håll eftersom risken nu är så stor att ingen privat investerare vill eller kan gå in som ägare i nuläget, sa han i en intervju med norska Dagens Næringsliv i måndags.

Desto mer korrekt beskrivning är att ingen sansad investerare vill röra flygbolag.

I USA fäste många sitt hopp till att investerarlegendaren Warren Buffett talade sig varm om flygindustrin och samtidigt ägde runt tio procent av aktierna i Delta, American Airlines, Southwest Airlines och United Airlines. Sa att han skulle köpa mer. Plötsligt en dag hade han dumpat alla sina flygaktier. Snopet insåg alla att Buffett dansat nära utgången medan han själv bluffat om att vara i mitten av dansgolvet. En trist surpris, minst sagt.

Jacob Wallenbergs begäran om mer statligt kapital till SAS är inte bara intressant utan också rätt unikt, för vad bolaget största privata ägare tycks säga är följande.

[caption id="attachment_640704" align="alignnone" width="777"] Jacob Wallenberg.[/caption]

Pandemin bekräftar att de ekonomiska naturlagarna inte gäller längre. Enligt de nya spelreglerna kan gratispengar begäras från stater utan att det anses vara konstigt. Tidigare har kapitalägare velat ha minsta möjliga inblandning från stater – desto mer rättvist är att marknadens osynliga hand fäller sin dom över vilka bolag som överlever morgondagen. De principerna försvann någon gång kring förra finanskrisen.

Man kan föreställa sig att i en annan tid var det lite andra reaktioner när en av landets främsta företagare inför kungen beskriver att affärerna går så dåligt att han ber kronan om pengar – gång på gång.

Men nu ska jag inte ställa mig till doms över vilka bolag som bör leva eller dö, men exemplet SAS är särskilt intressant. Vid det här laget har det varit minst sju svåra år för den skandinaviska flygfirman. Vd Rickard Gustafsson, som hyllats av många, drev igenom en rejäl turnaround för att sedan ändå stå med rumpan bar när coronakrisen drabbade världen. Men finns det en kärna av hälsosam affär däri?

Med tanke på svårigheterna tidigare och nuvarande kris – som lär fortsätta i flera år till – bör man tillåta sig att tvivla.

SAS fyller en viktig roll, för näringslivet, affärsresenärer, turister och alla andra som reser. Mycket är positivt, men det finns även en del på minuskontot.

Kanske är SAS fel dimensionerat: för mycket av det ena, för lite av det andra. Jag tror vi måste ställa in oss på att SAS årgång 2019 inte kommer att komma tillbaka.

Flygindustrin är som fordonsbranschen – på speed. Statlig inblandning är legio, även om alla försöker förklä sitt stöd. Italienska Alitalia sticker ut som det mest skrämmande exemplet.

Allegorier på detta tema finns det gott om. Jag kommer att tänka på historien om bonden som sålde sin häst. Den lyder ungefär såhär:

En bonde sålde sin häst för 1000 kronor till en man från Stockholm. Han skulle leverera hästen följande dag. Men nästa dag förklarade bonden att hästen hade dött.
– I så fall vill jag ha tillbaka pengarna, sa stockholmaren.

Det går tyvärr inte, jag har redan använt pengarna till något annat, sa bonden.
– Okej, sa stockholmaren. Men då vill jag ha den döda hästen.

Märkligt, tyckte bonden: Vad skall du ha en död häst till?
– Jag gör ett lotteri med hästen som pris, sa stockholmaren.

Du kan väl inte lotta ut en död häst, sa bonden.
– Självklart att jag kan, men du får inte tala om för någon att hästen är död, svarade han.

Några veckor senare möttes de igen. Blev du av med hästen, frågade bonden.
– Självklart, sa stockholmaren. Jag sålde 500 lotter för 20 kronor styck. Jag gjorde en vinst på 9980 kronor.

Fick du inga klagomål?
– Jo, men bara från vinnaren och honom gav jag tillbaka de 20 kronor för lotten.

Vad säger denna lilla saga – att lotteriköparna är skattebetalarna och hästen är SAS? Kanske. Eller den större bilden – att det alltid finns någon kvicktänkt person som lyckas skicka vidare risken till någon annan.

Kuriöst nog delades denna historia på sociala medier av finansmannen Mats Qviberg häromdagen. I hans version var hästen en åsna. Tämligen ironiskt med tanke på utvecklingen kring Qviberg de senaste veckorna.

Han var huvudägare i modekedjan MQ, som dragits med långvariga problem och så coronakrisen på det. Bolaget försattes i konkurs nyligen Förra veckan köpte Qviberg tillbaka hela schabraket från konkursförvaltaren. (För en okänd summa.)

I finanskretsar muttras det över att Qviberg dragit nytta av konkursförfarandet till att skaka av sig efterhängsna aktieägare. Eftersom det numera bara är Qviberg och styrelseordförande kvar (enstaka procent hålls också av ledningen) grasserar frågorna: hade duon lobbat upp detta under våren och hittat en utmärkt ursäkt i coronakrisen? Det återstår att se.

Liksom det inom en inte allt för avlägsen framtid lär bli klarare i vilken form SAS kan tänkas flyga.

Sannolikt är flygbolaget pre-coronakrisen historia. Desto mer troligt är ett nedskalat, mindre flygbolag: litet nog till att vara en aptitlig tugga för någon av de stora europeiska flygjättarna, så snart de tar sig igenom sin kris.

I ett sådant scenario blir också Jacob Wallenberg kvitt sin huvudvärk; en bonde som lyckades sälja sin döda häst.

Läs fler inlägg i ekonomibloggen här!