Sista chansen

Ibland kallas de vapen, de där verktygen som politikerna, Riksbanken och Finansinspektionen sitter på. Vapen för att kämpa mot de stigande bostadspriserna. Vapen för att strida mot svenskarnas allt högre lånande. I arsenalen finns bolånetak, amorteringskrav och sänkta ränteavdrag.

Det första vapnet som drogs var bolånetaket. Den 1 oktober 2010 utfärdade Finansinspektionen råd som gick ut på att ingen skulle låna mer än 85 procent av bostadens värde. Det gick sådär. På de fem år som gått sedan taket infördes har det genomsnittliga kvadratmeterpriset för en svensk bostadsrätt ökat från cirka 23 000 kronor till 33 000 kronor.

Fem år senare skulle nästa vapen testas. Den 1 augusti 2015 var tanken att ett amorteringskrav skulle träda i kraft. Alla som satt på ett bostadslån som översteg 50 procent av priset de betalat för sin bostad skulle tvingas betala ner sina skulder.

Men så trädde en ny – oväntad – kombattant fram: kammarrätten i Jönköping. Juristerna i Småland skrev ett remissvar som gick ut på att det nog inte var lagligt för Finansinspektionen att tvinga fram ett tvångssparande för svenska medborgare. Så i förra veckan fick Finansinspektionen backa. Det skulle inte bli något amorteringskrav.

Vapnet hade tagits ur händerna på dem. Precis innan de skulle slå till.

Den ångest som bostadköpare, politiker och myndigheter nu känner över de stigande bostadspriserna är på många sätt resultatet av en lång process som satt sig i svenskarnas DNA.

I undersökningar brukar så många som fyra av fem svenskar svara att de helst vill äga sitt boende. Det är ett ideal som kan spåras långt tillbaka. För de högre klasserna var hemmet redan på 1800-talet ett viktigt sätt att förmedla status och när egnahemskommittéer under tidiga 1900-talet styckade upp tomter för att sälja till bruksarbetare spreds makten över boendet till lägre samhällsklasser.

Att boendet ses som guldkanten i det privata sparandet är ett relativt nytt fenomen i Sverige. Ända in på 1970-talet var bostadslånemarknaden hårt reglerad. Men när kreditmarknaderna avreglerades från 1980-talet och framåt tog utlåningen till hushåll fart. Och priserna följde med. Med undantag av ett par sättningar, främst under 1990-talskrisen och en kort period efter Lehmankraschen, har landets villor, fritidshus och bostadsrätter blivit allt svårare att ha råd med. De hem som motsvarade fyra till sju årslöner för 40 år sedan är nu värda ett tiotal årslöner.

Det senaste decenniet har bostadsmarknaden utsatts för ett par politiska injektioner: utförsäljning av allmännyttan, borttagen fastighetsskatt och flera jobbskatteavdrag.

Många är svenskarna som har samlat på sig stora bostadsförmögenheter. Över en halv miljon människor har nu en uppskjuten bostadsvinst registrerad hos Skatteverket till ett sammanlagt värde av över 240 miljarder kronor. Mot bakgrund av den utvecklingen är det inte konstigt att en bostad nu är mer än ett hem. Det är också en strålande investering på lång sikt.

Har allt detta lett till en bostadsbubbla? Vad beror den i så fall på?

Vilket svar man väljer är viktigt. Tycker man att belåningsgraden är det stora problemet är bolånetaket en bra lösning. Men om man – som Riksgälden – tycker att storleken på lånen är det mest oroande, då är amorteringskraven vägen framåt.

Så vem gillar det tredje vapnet – de sänkta ränteavdragen? Det är en brokig skara människor: Vänsterpartiet, SSU, OECD, riksbankschefen Stefan Ingves, kd-ledaren Ebba Busch Thor, EU-kommissionen, folkpartiets ungdomsförbund, IMF, en drös nationalekonomer. Och så vidare.

De gillar åtgärden av olika skäl. När Carl B Hamilton, folkpartiets tidigare ekonomisk-politiske talesperson, i åratal förespråkade sänkta ränteavdrag gjorde han det delvis för att samtidigt kunna sänka kapitalbeskattningen. När Jonas Sjöstedt nu driver frågan gör han det för att ränteavdragen främst gynnar välbeställda hushåll i storstäderna.

Men det är en sak att förespråka sänkta ränteavdrag i opposition eller från en professorsstol på ett universitet. Det är en annan sak att göra det i en regering.

I valrörelsen 2006 blev Fredrik Reinfeldt uppläxad. Den dåvarande moderatledaren intervjuades i Sveriges radio och sa då lite försiktigt:

– Då tycker jag att man ska titta på ränteavdragen.

Bakgrunden var att alliansens planer på att avskaffa fastighetsskatten inte riktigt gick ihop. Det fattades ett antal miljarder, och detaljerna var inte helt klara.

Så Reinfeldt tänkte högt.

– Väljarna har bett oss ta bort en dålig skatt, men de har också bett oss att göra det på ett statsfinansiellt ansvarsfullt sätt, funderade han. I radio.

Det blev ett ordentligt liv. Socialdemokraterna kablade ut beräkningar på hur det skulle slå mot villaägarna, alliansvännerna bröt leden och kritiserade sin statsministerkandidat offentligt.

Reinfeldt fick backa.

Det var inte första gången en politiker fick uppleva frågans laddning. I valrörelsen 1979 ville socialdemokraterna begränsa de generösa avdragen. När partiledaren Olof Palme fick frågor om hur det skulle drabba villaägarna blev han fullständigt överrumplad.

– Har hus blivit så dyra? sa han.

Socialdemokraterna förlorade valet med minsta möjliga marginal. Att döma av valforskningen efteråt hade det möjligen gått annorlunda om ränteavdragen inte spökat för partiet.

Det har skett förändringar i ränteavdragen, men då som delar av stora skattepolitiska uppgörelser. Första steget togs 1981. Under »Den underbara natten« kom folkpartiet och socialdemokraterna överens om att avdragen aldrig skulle minska skatten med mer än hälften av avdrags-beloppet. Vid »Den stora skattereformen« tio år senare sänktes avdragen till 30 procent.

Att historien lever än syns i moderaternas svar på finansmarknadsminister Per Bolunds inviter. Visst, säger den ekonomiske talespersonen Ulf Kristersson, vi kan tänka oss att snacka om ränteavdragen – men bara som en del av en större uppgörelse. Att sträcka ut handen och hjälpa motståndarsidan att genomföra en djupt impopulär reform är inte riktigt gångbart, särskilt inte när en stor del av partiet redan har gått upp i limningen över december-överenskommelsen.

Ändå finns det en del som talar för att ränteavdragen slipas ner på ett eller annat sätt inom en snar framtid. Men paradoxalt nog inte för att minska bostadsbubblan.

För i takt med att svenskarna köpt allt dyrare bostäder har deras ränteutgifter ökat, och ungefär en tredjedel av kostnaden hamnar hos staten. Under 2012 sponsrades bostadslånen med 32 miljarder kronor. Det är en ansenlig siffra, men ändå ingenting mot vad som väntar när räntorna börjar stiga: den dag som bostadsräntorna går upp växer avdragen som gökungar i statsbudgeten. 

Det må vara politiskt svårt att ändra i reglerna. Men ur ett ekonomiskt perspektiv har läget aldrig varit bättre: ju lägre räntorna är, desto mindre påverkas hushållen av en regelförändring.

Om man i dag skulle sänka avdrags-rätten med en procentenhet skulle ett genomsnittligt miljonlån bli 17 kronor dyrare varje månad. Det är långtifrån ett »hårt slag mot hushållen« som det ibland talas om.

Än finns bara gissningar om hur en sådan åtgärd skulle slå mot bostadspriserna. Den mest intressanta gissningen har Karolina Ekholm stått för. Som vice riksbankschef sa hon förra året att sänkta ränteavdrag skulle vara en »alltför effektiv« åtgärd för att kyla ner bostadsmarknaden. Ekholm är i dag statssekreterare åt finans-ministern Magdalena Andersson. Möjligen är hon fortfarande rädd för att framkalla ett plötsligt prisfall på bostadsmarknaden.

Det är en svår avvägning. Politiska beslut kan spräcka bubblan – men frånvaron
av beslut blåser upp den lite mer varje månad.

Makthavarna har i alla fall ett vapen kvar. Frågan är om det är för vasst.

Fakta | Inbromsning – fast på hög nivå

Sedan 2010 har utvecklingen med stigande skuldsättning och belåningsgrader dämpats.