Skandia da capo

Onsdagen den 14 mars kommer ett gäng aktieägare i ett sydafrikanskt bolag att samlas i ett skrytbygge vid Themsens norra strand i centrala London. Strax före lunch ska de fatta ett beslut som kommer att påverka den framtida privatekonomin för en femtedel av Sveriges befolkning.

Om bolagsstämman röstar ja skrivs »ett stycke svensk näringslivshistoria«, som Gunnar Palme formulerar det. Han är styrelseordförande i Skandia Liv, brorson till en viss före detta statsminister och huvudperson i en affär som är unik på flera plan.

Bara prissumman, 22,5 miljarder kronor, gör Skandia Livs köp av Skandia AB från sydafrikanska Old Mutual till en av årets största. Affären har även den ovanliga egenheten att det är dotterbolaget som köper sitt eget moderbolag.

Mer än 100 personer har i två månaders tid och i största hemlighet sytt ihop uppgörelsen. De har bott på hotell långt ifrån affärsdistrikten i London för att inte bli igenkända och förhandlat på neutrala advokatkontor i Stockholm.

Formellt äger Old Mutual både Skandia AB – som i huvudsak består av ett stort fondförsäkringsbolag samt Skandiabanken – och pensionsbolaget Skandia Liv. Det sistnämnda bedrivs emellertid som ett så kallat ömsesidigt bolag utan vinstutdelning, precis som de flesta försäkringsbolag gjorde en gång i tiden.

Så för att få kontanter till att finansiera köpet har Skandia Liv under hösten sålt av åtta procent av sina kunders placeringar i aktier och fastigheter. De har även bildat en stiftelse – Thulestiftelsen – som under en övergångsperiod ska äga bolagen tills hela Skandiakoncernen slutligen omvandlas till ett kundägt företag med cirka 440 miljarder kronor i förvaltat kapital och mer än 2 miljoner kunder.

Om planen går i lås blir det en cirkel som sluts för ett av Sveriges mest skandalomsusade företag. Det hela började redan sommaren 1855 när grosshandlare PW Stjernstam från Göteborg blev det nystartade försäkringsbolaget Skandias första kund.

Åtta år senare, den 4 februari 1863, blev Skandia det första bolaget att noteras på Stockholmsbörsen. Företaget växte och slogs sig efter andra världskriget samman med flera andra försäkringsbolag, bland dem Thule, släkten Palmes flaggskepp. Både Olof Palmes farfar och far hade varit vd i Thule, som var sin tids mest moderna sparbolag riktat mot den framväxande medelklassen.

Sparmarknaden förändrades radikalt med avregleringarna på 1980-talet och den accelererande globaliseringen på 1990-talet. Vid millennieskiftet var spelreglerna i försäkringsbranschen som utbytta: i stället för långsiktighet härskade kvartals-kapitalism och anonymt ägande i form av internationella fonder. Det ansiktslösa kapitalet var mer intresserat av kortsiktig avkastning än att styra bolag.

Många menar att det är här man finner orsaken till de bonusskandaler och lägenhetsfiffel som avslöjades i Skandia 2003. Händelser som för lång tid framåt kom att ge girigheten i näringslivet ansikten och namn som Lars-Eric Petersson, Ulf Spång och Ola Ramstedt.

På pappret hade Skandia framstått som en framgångssaga som var i full fart med att erövra Storbritannien och USA. Men bakom fasaden hade styrelsen tappat kontrollen över Skandia, som för var dag som gick alltmer blev ett tjänstemannavälde.

Ägandet hade frikopplats från ansvar. I utrymmet som uppstod började företagsledningen i Skandia att ta sig allt större friheter. För vem skulle stoppa dem?

Några av direktörerna och deras familjemedlemmar fick lyxlägenheter av Skandia, några på Strandvägen i Stockholm. Flera av lägenheterna renoverades också på bolagets bekostnad. Bolaget införde två extremt generösa bonusprogram med namnen Wealthbuilder och Sharetracker. Exakt vem det var som sedan beslutade att lyfta bort taken på bonusprogrammen – så att cheferna kunde tjäna obegränsat med pengar – är fortfarande inte helt klarlagt. Ord står mot ord. Däremot är resultatet desto tydligare: ett antal chefer kunde under några år kvittera ut fantasisummor. Sammanlagt rörde det sig om miljardbelopp.

Det var när Skandia redovisade en storförlust 2003 som korthuset började rasa ihop. En oberoende utredning tillsattes, där advokat Otto Rydbeck fann oegentligheter under varje sten han lyfte på. Det hjälpte inte att Skandias vd Lars-Eric Petersson erbjöd sig att arbeta för en krona resten av året. Ledningen fick gå.

I sex års tid försökte överåklagare Christer van der Kwast få Skandiadirektörerna fällda i domstol. Men trots alla skriverier i vad som måste beskrivas som de svenska bonusskandalernas moder var det till slut bara tre personer som dömdes. Den mest kände var personalchefen Ola Ramstedt som fick ett och ett halvt års fängelse.

Många av Skandiacheferna som tjänade miljoner på bonusprogrammen gick i stället vidare till andra välbetalda jobb. USA-chefen Jan Carendi som var den som fick mest i bonus – enligt egen uppgift 280 miljoner kronor, enligt andra källor runt 700 miljoner – blev direktör i ett nytt försäkringsbolag. När han gifte sig i Toscana mitt under finanskrisen hösten 2008 stod Carola, Tommy Nilsson och kapellmästare Anders Berglund för musiken.

Finanscheferna Michael Wolf och Jan Erik Back var de som låg bakom den kreativa bokföringen – kallad »embedded value« – som gjorde det möjligt för Skandia att räkna in framtida intäkter i förväg – och därmed själva få högre bonusar. Wolf är i dag vd för Swedbank, Back är finansdirektör för SEB. Och informationschefen Odd Eiken, som stod för den mediala motkampanjen, blev först informationsdirektör i SEB och senare vice vd för Kunskapsskolan.

Kvar när alla hade lämnat det sjunkande skeppet var ett stukat Skandia. Varumärket var så nedsmutsat att arga kunder till och med ringde ner Skandiamäklarna – som inte har några kopplingar till Skandiakoncernen – för att klaga över deras »skumma fastighetsaffärer«.

Sådan var situationen som Old Mutual utnyttjade den 2 september 2005 när de lade ett fientligt bud på Skandia. Majoriteten av ägarna och styrelseledamöterna ville inte sälja men insåg för sent vad som var på väg att hända.

Budet backades upp av finansmannen Christer Gardell och efter några månaders strid kunde Stockholmsbörsens äldsta bolag krängas till Sydafrika. Gardells riskkapitalbolag Cevian tjänade en miljard kronor på kuppen.

Sex år senare kan man konstatera att affären knappast blev någon vinst för de svenska kunderna och spararna i Skandia AB och Skandia Liv. Old Mutual var mest intresserade av att komma över den brittiska affärsverksamheten, och i Sverige har det hela tiden funnits en misstänksamhet mot att sydafrikanerna har försökt mjölka pengar ur bolaget.

Ironiskt nog är det återigen Christer Gardell som har dragit i trådarna när Skandia nu ska köpas tillbaka. I hemlighet hade Cevian sedan sommaren 2009 köpt in sig i Old Mutual och när företagets försäljning av Skandia presenterades i december 2011 var Cevian plötsligt den största ägaren. Nyheten om försäljningen fick aktien att stiga och på en dag ökade värdet på Cevians aktieinnehav med en halv miljard kronor.

På Skandias huvudkontor på Lindhagensgatan i Stockholm hoppas man också på att tjäna pengar på affären. Genom sammanslagningen av Skandia AB och Skandia Liv till ett ömsesidigt bolag räknar man med att kunna minska kostnaderna genom att skära ner på personal och administration, samtidigt som synergieffekterna ska öka företagets avkastning från dagens knappa fem procent per år till tio. Är det tänkt.

Men det är inte svårt att hitta kritiker. Prislappen på 22,5 miljarder kronor har dömts ut som alldeles för hög av en rad bedömare, för att inte tala om risken med att placera åtta procent av Skandia Livs sparares totala kapital i ett enda företag – Skandia AB. Dessutom i ett läge där såväl börsen som ekonomin i stort är nästintill omöjlig att förutspå.

Är det i själva verket frågan om förtäckt vinstutdelning från dotterbolaget Skandia Liv till moderbolaget Skandia AB, vilket vore olagligt?

Den och ett antal andra frågor utreds just nu av ett tiotal personer hos Finansinspektionen, som måste godkänna köpet. Men även här finns det farhågor om att allt kanske inte går rätt till. Som Svenska Dagbladet har berättat var Malin Björkmo, som ansvarar för utredningen, nämligen själv kapitalförvaltningschef på Skandia Liv mellan 2002 och 2004, och alltså underställd den nuvarande vd:n Bengt-Åke Fagerman som hon nu ska granska.

Allt som kan påminna om gamla tiders mygel i Skandia väcker naturligtvis känslor. Frågan är om det inte är det som är den största risken med att nu göra hela Skandia till ett ömsesidigt bolag: att tjänstemännen återigen skulle styra över både sig själva och kundernas miljarder.

För man ska veta att skandalerna 2003 var långt ifrån de första i Skandia.

Redan vd nummer ett i ordningen, C G von Koch, fick sparken 1858 efter att ha tagit ut provision åt sig själv samtidigt som han körde företagets ekonomi i botten. Efterföljaren Elis Ficher var inte mycket bättre. Han dömdes till fängelse efter att ha blandat samman sin egen privatekonomi med företagets finanser, och dog 1888 i en fängelsecell på Långholmen i Stockholm.

Fakta | Så går affären till

Old Mutual vill sälja Skandia AB till dess eget dotterbolag, Skandia Liv. Egentligen är det spararnas pengar i Skandia Liv som används för att köpa det tidigare moderbolaget. För att kunna genomföra affären måste Skandia AB först säljas till en nybildad stiftelse, som kommer att äga bolaget, innan Skandia LIv har ombildats till ett fullt ut kundägt, så kallat ömsesidigt bolag. Såväl svenska Finansinspektionen som Old Mutuals aktieägare ska först godkänna upplägget.