Skandiarättegång: Små och stora brott

Skandias vd får sparken efter vidlyftiga affärer, uppumpade resultat och miljoner i bonus. Händelsen utspelas år 1857. Efterträdaren döms sedan för bedrägeri och dör i fängelset.

150 år senare är det dags igen. Skandias förre vd, Lars-Eric Petersson, står sedan i måndags inför skranket efter att ha överklagat tingsrättens dom på två års fängelse för trolöshet mot huvudman. Men hur utslaget än blir för Petersson kommer många av dem som, åtminstone på pappret, var ansvariga för en av historiens största företagsskandaler att gå helt fria.

Det som behandlats i domstol har gällt bonusmiljarder och vidlyftiga lägenhetsrenoveringar.

Men det som gjorde att det anrika bolaget till slut köptes upp och tvingades fälla ihop sitt välkända varumärke, paraplyet, var egentligen något helt annat.

En lång rad beslut och affärer har urholkat förtroendet för bolaget och kostat ägarna och spararna miljarder.

Ett stort ansvar för de internaffärer och vidlyftiga satsningar som kom att prägla Skandia runt sekelskiftet har, förutom företagsledningen även koncernens och livbolagets styrelser. Där satt flera av näringslivets toppar, Lars Ramqvist, Bengt Braun, Sven Söderberg med flera. Där satt också politiskt tillsatta »övervakare« som Annika Åhnberg, Karin Söder och Katja Elväng.

Med eller utan företags- och försäkringskompetens accepterade de Skandias olika affärer. Kanske lät de sig köras över, kanske var de medvetna om vad som skedde men lockade av vinstmiljoner och lägenheter, kanske förstod de aldrig vad de i media hjälteförklarade cheferna Lars-Eric Petersson och Jan Carendi egentligen gjorde med bolaget.

Den övervakningsmyndighet, Finansinspektionen, som skulle tillvarata försäkringstagarnas och livspararnas intresse märkte heller ingenting i tid. Hur det kunde bli på detta sättet lär knappast bli helt uppklarat, i alla händelser inte i någon rättegång. Åklagarna nöjer sig med att utreda småsakerna.

En, av flera, förklaringar till Skandia­skandalen är bristen på ägare och ägarstyrning. Den namnkunniga styrelsen hade inga röststarka ägare bakom sig, ägare som ställde krav, ägare som riskerade sina egna pengar. Skandia styrdes, i teorin, av tiotusentals småsparare. De få som hade rejält med aktier fick ändå inte rösta för mer än 30 aktier. I praktiken var det företagsledningarna som styrde och ställde självsvåldigt.

Likheterna med det nu aktuella Carnegie är slående. Där fanns heller ingen tillräckligt stark ägare som med insyn och kunskap kunde styra företagets alltmer vidlyftiga internaffärer och svindlande löneutveckling. Och förtroendet försvann.

Även om det inte var en direkt följd av Skandiaskandalerna drev dessa fram beslutet om en svensk »uppförandekod« för de stora börsbolagen. En statlig utredning tillsattes och kom med förslaget men det blev börsens agna aktörer som kom att ta hand om koden. En av de märkbara följderna har blivit större krav på att styrelserna skall ta mer ansvar för ersättningar och bonusprogram och lägga mer kraft på valet av nya styrelsemedlemmar.

Kritikerna menar att det nu lett till drastiskt ökat arbete för styrelserna och att de knappast får tid över till vad som är deras viktigaste uppgift – att utveckla, driva och övervaka företagets långsiktiga, strategiska, verksamhet. En annan följd är att det ökade ansvaret och arbetsbördan drivit upp ersättningarna rejält.

Däremot har inte ansvarsfrågan drivits särskilt mycket längre. Lagstiftning och tradition gör det osannolikt att någon styrelseledamot får något straffrättsligt ansvar för sitt arbete.

Bilder av Skandiadirektörerna som häromåret fördes till häktet får ses som mer spektakulära undantag och någon styrelseledamot lär knappast hamna i samma pinsamma situation.

En av dem som fick schavottera i pressen var förre personalchefen Ola Ramstedt som sedermera fick fängelse för fiffel med ombyggnadsfakturor. Förre finanschefen Ulf Spång är åtalad för skattebrott och förre vd:n Lars-Eric Pettersson har nu alltså sitt fall uppe i hovrätten. Han dömdes i tingsrätten för att, utan styrelsens godkännande, ha tagit bort taket på ett bonusprogram. Därmed kunde han och cheferna dela på ytterligare drygt hundra miljoner kronor.

Det mesta talar för ett frikännande. Petersson blev visserligen fälld i tingsrätten och dömd till två års fängelse för trolöshet mot huvudman men dels var det en sk nämndemannadom, där juristerna blev nedröstade, dels har en senare skiljedom mellan honom och Skandia AB friat Petersson i stort sett i samma ärende. Men förhandlingarna som inleddes nu i veckan kommer att pågå fram till i mitten av november, och åklagaren, Krister van der Kwast, driver hårt sin sak mot en fällande dom. Oavsett om han lyckas eller inte så talar allt för att Skandia och Carnegie kommer att följas av nya bolagsnamn som blir synonyma med ordet skandal.

Skandiaskandalerna

Lägenheter

I massmedia gjordes stort nummer av att anställda, chefer och närstående fick hyra lägenheter i de fastigheter Skandia ägde. Något lagbrott var det aldrig fråga om.

Personalchefen Ola Ramstedt dömdes till två års fängelse för att ha lurat Skandia att betala cirka 17 miljoner för lyxrenoveringar av sin och andra Skandiachefers lägenheter.

Bonusprogram

Skandias ledande befattningshavare kunde under några år runt sekelskiftet dela på cirka 4 500 miljoner kronor i olika bonusprogram. Åtalet mot Lars-Eric Petersson gäller att han utan styrelsebeslut skulle höjt utbetalningarna vid ett tillfälle med drygt 150 miljoner kronor.

Kreativ bokföring

Under ledning av Jan Carendi byggdes Skandias livförsäkringsrörelse i USA till ett gigantiskt luftslott. Det som på pappret, med hjälp av kreativ redovisning, var oerhört lönsamt, slutade med katastrof. Verksamheten var som högst värderad till cirka 100 miljarder kronor men såldes, efter it-raset, för 6 miljarder.

Internaffärer

Skandia AB ägde Skandia Liv AB som drevs efter ömsesidiga principer och inte fick gå med vinst. Detta ledde till en rad märkliga internaffärer mellan bolagen med lån, köp och försäljning av aktier och huvudkontor. Allt i syfte att gynna Skandia AB på livbolagets bekostnad.

Livportföljen

När Skandia 2002 sålde sitt dotterbolag Skandia Asset Management (SAM) för 3,2 miljarder kronor till Den Norske Bank, DnB, blev kritiken hård. SAM skötte ju Skandia Livs och därmed deras aktiesparares placeringar, och många av dessa menade att vinsten från affären skulle gå till Skandia Liv och inte bara till moderbolaget. Styrelsen i Skandia Liv var tillsatt för att tillvarata spararnas intresse men visade sig varken bry sig eller begripa vad som skedde med deras företag.

Icke-skandalen

Många av Skandias kunder har retat upp sig på att värdet på deras försäkringar sjönk under några år i början av 80-talet. Det har dock nästan inte alls att göra med skandalerna. Tvärtom har Skandias kunder klarat sig rätt bra jämfört med andra livsparare.

Skandia–spararna 1–0

Skandia Livs pensionssparare betalar överpris för sitt sparande. Den Norske Bank, DnB, tar tre gånger marknadspriset för att förvalta Skandia Livs kapital men det är helt okej konstateras i en hemlig skiljedom – för så göra alla andra svenska bolag också!

Tvisterna mellan Skandia, dess dotterbolag Skandia Liv och hundratusentals pensionssparare är komplicerade, svårlösta och föremål för skiljedom. Problemen började när Skandia AB sålde sitt bolag, SAM, som förvaltade Skandia Livs pengar, till DnB för 3,2 miljarder.

Den nu lösta tvisten gällde om det pris som Skandia Liv betalar DnB för kapitalförvaltningen var marknadsmässigt, alltså i förhållande till vad andra livbolag betalar för sin kapitalförvaltning. Ja, priset är marknadsmässigt, säger skiljedomen, enligt nyhetsbrevet Pensionsnyheterna. Eftersom andra livbolag på den svenska marknaden tar lika mycket, för mycket, betalt är inget fel begånget och Skandia Livs sparare får finna sig i att betala.

Fotnot: Författaren har skrivit boken »Det Kidnappade Kapitalet – på spaning i Skandiaaffärens skugga« (Leopard, 2007)