Skatten som faller platt

Bara några dagar efter centerpartiets självmordsförsök med månggifte och platt skatt presenterade Konjunkturrådet vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, sin rapport »Dags för enkla skatter«. Själva begreppet »platt skatt« hade visserligen byts ut mot »enhetlig skatt« i artikeln på DN Debatt, men det handlade om exakt samma sak.

Idén om platt skatt är inte ny och den är en realitet i en rad länder i det forna Östeuropa. Grundtanken är lika enkel som genial. När alla får behålla lika mycket av en löneökning minimeras de snedvridande effekterna, det vill säga att människor arbetar mindre på grund av höga marginalskatter. Intresset för att sänka sin redovisade inkomst med hjälp av diverse avdrag minskar också. Enkelt, rent, överskådligt. Bort med allt tjafs. Ljust och fräscht som en bostadsrättsannons.

Fast tittar man i stället på hur människor i olika inkomstskikt påverkas av en övergång till platt skatt är det inte lika vackert längre. Platt skatt innebär med nödvändighet en sänkning av skatten för höginkomsttagare och en höjning för låginkomsttagare. SNS nämner själva i sitt förslag att den femtedel som tjänar sämst skulle få höjd genomsnittlig skatt från 14 till 25 procent. Den tusendel som tjänar allra mest skulle däremot halvera sin skatt.

För att kompensera för den här omvända Robin Hood-effekten vill ekonomerna i Konjunkturrådet ta bort ränteavdrag och avdrag för pensionssparande. Vidare ska barnbidrag och bostadsbidrag höjas. Men det här kostar massa pengar och deras ekvation går inte ihop utan att någon annan skatt höjs.

De väljer fastighetsskatten. Just det. Skatten som är nationalekonomernas favorit men som förstört nattsömnen för mer än en regering. Göran Persson lade en stor del av skulden för valförlusten 2006 på den upprörda opinionen mot fastighetsskatten. En skattesänkning för de med högst inkomster ska alltså finansieras med ett återinförande av den enda skatt som fått folk att gå man ur huse för att protestera. Det säger sig självt att ingen finansminister med överlevnadsinstinkter kommer att föreslå något i närheten av det som SNS-ekonomerna presenterar.

Det är populärt att dra paralleller till åttiotalet. Men när Kjell-Olof Feldt drev igenom »århundradets skattereform« var situationen en annan än vad den är i dag. De skyhöga marginalskatterna existerade till slut bara på pappret eftersom de som ville ha mer än ett par tior kvar på en extra intjänad hundralapp såg till att skaffa sig avdragsgilla räntekostnader.

Skattesystemet var, med finansministerns ord, »kört i botten«.  Feldt reformerade egentligen inte skattesystemet, han byggde ett nytt på ruinerna av det gamla. Precis som länderna i Östeuropa blev tvungna att göra när de bytte ekonomiskt system.

Så hur ser det ut i dag? Hur slutkört är dagens skattesystem? Det kanske mest intressanta i Konjunkturrådets rapport är den opinionsmätning man låtit göra. Där får man veta att 60 procent av de svarande tycker att dagens skattesystem är att föredra, bara 20 procent vill ha en platt skatt på 25 procent.

Överhuvudtaget verkar förtroendet för skattesystemet vara gott, konstaterar Konjunkturrådet. Bara var fjärde tillfrågad tar avstånd från påståendet att skatterna används på ett bra sätt. 46 procent instämmer helt eller delvis i påståendet att de flesta i Sverige ärligt betalar sin skatt. Skattemoralen verkar till och med vara på tilltagande. År 2006, före rut- och rotavdragen, tyckte bara 17 procent att det var omoraliskt att köpa tjänster svart. 2012 var siffran 47 procent.

Snårigt, svårbegripligt, nerlusat med undantag och specialregler. Visst. Men det är svårt att beskriva vårt nuvarande skattesystem som perverterat.