En ny moderat

Regnet föll sent den natten och när han vaknade höll det fortfarande på, ett strilande och droppande i stuprören.

De hade anlänt vid lunch och förhandlat hela eftermiddagen och sedan knökat in sig i varje tänkbart skrymsle, trettio personer, fler kunde den gamla herrgården knappt härbärgera. Han hade fått sitt vanliga rum. Det var möblerat med säng och nattduksbord.

Det hade blivit en rutin med tiden. Också detta.

Om han bara hade sagt till sig själv att vad fan, och knallat ut genom dörren kvällen före och klivit in i en bil – ingen svart sak med tonade rutor men hans egna fyrhjulsdrivna  – och vridit runt nyckeln och bränt iväg längs med sjön, över Granhed och Slåtterhult, då hade det tagit honom – beräknat på hyfsad känsla för laglighet och viss förmåga att kalkylera förekomsten av aftonbetande hjortar i dikesrenen – elva minuter innan han sett Floda kyrka genom vindrutan.

Och ytterligare fem innan han klivit in genom dörren till sitt eget hem.

Då hade hundarna kommit gläfsande. Han hade fått sova med Sanna, stå framför sin egen badrumsspegel, äta frukost med barnen. Levt lite. När arbetet för en gångs skull förlades till grannsocknen kunde han väl åka hem över natten? Missa några timmar med partistyrelseledamöter, det hade han väl gjort utan att blinka för några år sedan?

Nu vaknade han på Harpsund, dag två på internat. I regn. Där skulle han sitta och lyssna på någon ledamots svaga argumentation om varför det ena eller det andra förslaget från arbetsgrupperna borde strykas och inte vara med i propositionerna till höstens stämma. De började bli stressade runtom i partiet. Fanns det verkligen en plan för en tredje mandatperiod? På bara ett par år hade frågan om nya moderaternas regeringströtthet gått från ledarskribenters kolumner till att bli en självklar del av den politiska journalistikens returinformation. Han hade förstås haft motargument, hade det än, kunde rabbla dem självsäkert. Fast den som lyssnade på partister ett par pinnhål längre ner lät sig knappast övertygas. Ett regeringsparti som pratar mer om motståndarnas idéer än sina egna har inte tillräckligt bra idéer. Spörsmålet i juni 2013 var inte längre om moderaterna tappat en del av sin initiativkraft, utan varför.

Svaret fanns kanske närmare än vad han ville tillstå eller ens tänka på.

Han steg upp ur sängen och gick ner för trappan till matsalen. Till frukost åt Anders Borg ägg och yoghurt och mackor.

»Jag satt och läste den här World Values häromdagen. Sverige står ut. Vi har hög tolerans och högt förtroende. Vi har inte haft några stora sociala konflikter på åtminstone hundra år. Ett stabilt, väldigt tryggt, samhälle blir också ett fritt samhälle. I någon mening kan man säga: Ska vi ha ett lyckligt slut på mänskligheten, då kommer hela världen bli som Sverige. Då blir det så att säga små hobbitparadis med gröna kullar och runda dörrar och man är rätt schyssta mot varandra.

Man måste skydda Fylke. Värnet av den här tryggheten, det faller väldigt tungt på finansdepartementet, på den ekonomiska politiken, på riksbank och finansinspektion. För i det ögonblick ett land går in i en finansiell kris, då börjar allting dras isär. Då backar man tillbaka in i konflikter och motsättningar.

Jag tycker inte att det är så mycket problem med Fylke. Det är ju klart, det blir ju lite vid sidan av, om alla skulle vara som i Fylke då skulle ju Sauron styra. Någon måste ju se till att världen fungerar hjälpligt. Det är väl ett lite stagnerande samhälle, men i kontrasten mellan denna lantliga idyll och det övrigt mörka, där får man nog tycka att det talar för Fylke.«

Kampanjbuss.Bakom statsminister Bildt, vars valförlust 1994 blev startpunkten för lärlingens idé om nya moderaterna. 

Gradvisa förändringar, det är de klurigaste att förstå sig på. Det är nog i det ljuset man ska se den etablerade historien om Anders Borg, berättelsen om en ovanligt receptiv man, frälst på nyliberala idéer, som plötsligt en dag runt sekelskiftet kommer ut som en slags halvsosse, hävdandes att vetenskapen visar att moderaterna har haft fel och därför måste byggas om. Den är underhållande, den versionen, eftersom den faller isär vid en gnutta granskning.

Idén om den övertygade libertarianen bygger på Robert Aschbergs program »Diskutabelt« från 1988, där en jeansjackeprydd herr Anders E Borg hävdar att en statsminister inte borde »göra ett jota«, samt på ett avslöjande från 1992, när han som sakkunnig i regeringskansliet medger att han har hyst drogliberala åsikter. Hade journalisterna då, eller för den delen senare, brytt sig om att läsa vad ynglingen vid Carl Bildts sida skrivit skulle berättelsen om Anders Borg låtit annorlunda i dag.

I  Fria Moderata Studentförbundets husorgan Svensk Linje genomför Anders E Borg sin första sågning av förbundets libertarianer redan på hösten 1989. Han argumenterar då, över åtta sidor, mot Christian Gergils kampanjer i civil olydnad. Två år senare inleder han en artikel i samma tidning med orden: »Jag vill göra gällande att libertarianerna har misslyckats med att presentera argument som gör ideologin försvarbar.« Från hösten 1991 finns inte någon nyliberal Anders E Borg, men en ung man vars tilltagande fascination för den sociala ingenjörskonsten gör honom succesivt mindre frihetlig. I sin första bok, om radiomonopolet, prövar han 1992 en strikt liberal lagstiftning men landar i subventioner för kvalitativa privatkanaler, ett statligt ingrepp som nya moderaterna senare gjort till favorit: jobbskatteavdrag, rutavdrag, rotavdrag, avdrag för allt de vill uppmuntra. Den andra boken, från 1994, har blivit berömd för en mening om behovet att nedmontera den generella välfärdspolitiken, men innehåller egentligen en bred argumentation om det nödvändiga med statlig intervention. Han vacklar mellan en generell och selektiv välfärdsmodell och landar i att det viktigaste är att folk inte fastnar i för generösa transfereringssystem. Vill man ha en startpunkt för den nymoderata politiken kan man lika gärna sätta den vid valförlusten 1994 som 2002. Anders Borg är en person som tidigt i livet finner sitt sätt att tänka och resonera, sin enda väg. Han landar inte i någon pragmatisk socialdemokrati – att den argumentationen fortfarande förekommer om en finansminister som satt svenskt rekord i skattesänkningar är fascinerande i sig – men en socialkonservatism. Arbetsmoral, de självägande villatjänstemännen, familjen som central byggsten i samhället. En kontinental kristdemokrati, eller för att tala i moderata termer: en återgång till ledare före Gösta Bohmans tid. Ordning och reda. Trygghet ger frihet, inte tvärtom. Man ska arbeta, inte supa. Nya moderaterna är svaret på Carl Bildts regeringsmisslyckande. Tankarna formuleras redan då.

Det där, att det politiska projekt som regerar landet i dag inte inleddes 2002 utan 1994, har en viss betydelse för frågan om hur moderaterna mår. Hur nya är nya moderaterna? Vad har chefsideologen att komma med till en valrörelse 2014?

1998 formulerar Anders Borg – nu utan markör för mellannamnet Erik – principerna för den nuvarande regeringens politik. På DN Debatt föreslår han lägre och tidsbegränsad a-kassa med högre avgifter, och lägre skatter för låginkomsttagare. Alltså jobbskatteavdrag och besparingar i transfereringarna. Fem år före den stora omvändelsen på samma debattsida finns redan det som ska bli 2006 års valmanifest.  Då, 1998, var de åtgärderna högsta mode bland nationalekonomer. Femton år senare står nya moderaterna och stampar på samma ställe.

»Jag skulle säga att problemet i Sverige är att vi är en åldrande välfärdsstat i en alltmer globaliserad världsekonomi. Vi har tio, tjugo år av fortsatt globalisering framför oss. Att anpassa en välfärdsstat till det, det tror jag är grunduppgiften. Detta var ju vad Sverige började göra på nittiotalet. Ibland har jag funderat på varför socialdemokraterna är så oerhört arga på vår politiska inriktning – som jag och Fredrik står för – och det tror jag beror på att vi har tagit projektet att modernisera välfärdsstaten. Det är det projekt som socialdemokraterna i trettio år har försökt göra till sitt, men aldrig lyckats med. Det var ju det Klas Eklunds nittiotalsrapport och allt det här handlade om. Socialdemokraterna har aldrig klarat av att hantera det, det är ju på det sättet man ser den här enorma vilsenheten kring arbetslinjen. Det är normalt en självklarhet att det ska löna sig att arbeta, vi ser socialdemokrater i Danmark ta ner a-kassan, när Hollande ska hylla Schröder så är det för att han gjorde en ordentlig nedtagning av a-kassan, det första Brown och Blair gjorde var att reformera socialförsäkringarna. Våra socialdemokrater håller fast vid den här otroligt gammalmodiga bidragslinjen.

Riksdagen.Vid partiledardebatt med den allians som en gång i tiden bestod av fyra partiledare. (Foto: Bertil Enevåg Ericson/Scanpix)

De tidiga Persson-regeringarna lade stor vikt vid saneringen och etablerade principen om att välfärdens kärna, det är skola, barnomsorg, äldreomsorg – inte bidragssystemen. De sa rätt tydligt: vi kan inte kompensera människor för att de fått en dålig utbildning. Göran Persson förde en väldigt ansvarsfull ekonomisk politik från 1994 till säg 1998 eller 1999. Sedan började han tappa energin och orkade inte möta den här utanförskapsdiskussionen.

Nu har vi tagit ner socialförsäkringarna. Jag tror inte det finns så mycket mer att göra där, de besvärliga stegen togs under den förra mandatperioden. Jag tror inte man ska jobba med att sänka ersättningsnivåerna, man ska inte höja dem, men jag tror inte det finns utrymme att sänka dem. De är i bra balans som de är. Jag tror det handlar om fler jobbskatteavdrag och att öppna dörrar nu. Ingen åtgärd höjer tillväxt och sysselsättning varaktigt, och är lika billig som jobbskatteavdrag. Det finns visst forskningskonsensus om att jobbskatteavdrag fortfarande är effektiva. Det Lars Calmfors säger, han är ju ärlig i den meningen att han säger att det inte är så viktigt att höja sysselsättningen. Han säger att det är viktigare att höja a-kassan, även fast det har negativa effekter på sysselsättningen. Han tycker inte att det är så viktigt att fortsätta sänka jobbskatterna. Men då är han ärlig. Han säger att det inte är viktigt att sänka arbetslösheten.«

Den roligaste anekdoten om Anders Borg är varken den när han gör grimaser åt Finans-Tidningens reporter efter att först ha läxat upp dem på SEB:s direktionsvåning, eller den när han skickar ett 6,8 meter långt fax fyllt av gnetiga påpekanden efter att som 25-åring ha gett en intervju till Anita Kratz på Svenska Dagbladet. De är skoj båda två, men den här är bättre:

Anders Borg sitter på en middag. Det är nittiotal. Ett par bekanta runt bordet väntar sitt första barn. Själv har han inte blivit pappa. Men. Han har läst en bok. Och med den som grund finner han det självklart att undervisa den blivande mamman. Bröstamning? Eller pump och nappflaska? You name it! Anders Borg har svaret. I en timme eller så förklarar han hur hon och hennes man ska bete sig. Han vet.

Historien är bra för att den ställer kärnfrågorna: På hur djup kunskapsgrund uttalar sig egentligen Anders Borg? Hur mycket av hans konservativa nya moderater bygger på vetenskap och hur mycket bygger på värderingar? Vad har han för trovärdighet?

Man kan börja med lite fakta. Anders Borg har läst några kurser filosofi och ekonomisk historia. Planen att doktorera i statsvetenskap övergav han för ett jobb i Rosenbad. Sedan hans chef på penningmäklarfirman Transferator, Peter Norman, tjatat återupptog han nationalekonomin, men fick aldrig ihop någon avhandling. Han är en typisk drop-out, som Thomas Östros faktiskt. Nu när nymoderaterna ska ge sig in i en tredje valrörelse bör man passa på att ge deras kommunikationsstrateger – Anders Borg är själv är en av deras viktigaste – att det var rätt skickligt att lyckas sälja in honom som en nationalekonom med forskarkompetens och förmåga att kunna skydda Sverige från bankkrisen i Europa. Vi pratar ändå om en politisk broiler som efter att ha misslyckats med att komma in i riksdagen 1994 mer eller mindre råkade hamna på finansmarknaden. Varifrån han satt och skickade PM till partiledningen. Han hade till och med ett excelark där han förde in alla opinionsmätningar. Missade han någon siffra ringde han partikansliet och bad dem komplettera. Man behöver liksom inte jaga socialdemokrater för att få vittnesmål om att det inte är en nationalekonom vi har att göra med, utan en helt vanlig politiker. Regeringsmänniskorna säger det i kör:

– Anders är den mest politiska människa jag har lärt känna. Han äter, dricker och andas politik. Men han odlar bilden av att han är någon slags tjänsteman.

– Få har en sådan fullfjädrad politisk instinkt och känsla. Han har hela tiden varit en bredare politiker än vad folk har fattat. Det har inte ens folk i politiken fattat.

– Han är ett politiskt djur. Han drivs av en vilja att vara objektiv ekonom men är ett politiskt djur.

Case closed? Kanske inte, ändå. Läser man det som han har skrivit, särskilt en bit tillbaka i tiden, ger han inte sällan motståndarsidan dess starkaste argument. Detta prövar han sedan förutsättningslöst, som om han vill få fel. Han är intellektuell, på riktigt. Söker. Fastnar i sin favoritmodell rätt ofta – mänskligt på sitt sätt – men tycks hålla tanken om kunskap och hur den bara kan utvecklas på vetenskapliga grunder högt, likt en överideologi. Han anser något, men vill få detta motbevisat. Anders Borg, så måste syntesen lyda, är en person med två delvis oförenliga ambitioner. Han vill komma fram till det evidensbaserade, det som går att säga är sant, men samtidigt sjunga ut det rätta, det värderingsmässigt, strategiskt och partiegoistiskt riktiga.

Konflikten dessa konstanter emellan, det är det verkligt intressanta.

Låt oss anta att det fanns en balans mellan det vetenskapligt nyfikna och det politiskt övertygade under förra och kanske förrförra mandatperioden. Utan det hade inte spinndoktorernas story riktigt kunnat få fäste. Då är frågan: Råder det fortfarande jämvikt?

Det politiska året 2013 inleddes ett par dagar före julafton 2012, när Anders Borg erkände att han inte kunde räkna. Den konjunkturprognos han levererat tidigare under hösten – som alla aktörer hade dömt ut som dåraktigt positiv – skrevs ner. Nu, sex månader senare, ligger plötsligt hans finansdepartements förväntningar en bra bit under de andra bedömarna. Man behöver inte vara Gunnar Sträng för att begripa. Först en höst med politiska behov av att fläska på med bolagsskattesänkningar och annat – gör en prognos som tänjer budgetutrymmet! Sedan en vår när det är ett år kvar till ett val – sänk förväntningarna på allt så att vi kan överraska positivt 2014! Det är begripligt det där, men det handlar inte om vetenskap så mycket som en längtan att bli återvald. Och det har förändrat synen på Anders Borg. I dag stöder egentligen ingen av de fyra borgerliga ledarsidorna i Stockholm regeringens ekonomiska politik. Kritiken kommer från olika håll, men har det gemensamt att den hävdar att finansministern är för mycket politiker. Det sena uppvaknandet i åtstramningspolitiken, till exempel. Till och med moderater konstaterar att finansministern blivit akterseglad av en ny konsensus i den europeiska debatten, och att han fortfarande inte landat i den vetenskapliga diskussionen om konkurrenseffektivitet eller strukturreformer på finansmarknaden. När flera svenska utvärderingar av jobbskatteavdraget visar att det inte går att säga vilka effekter reformen faktiskt har, bemöter Anders Borg kritiken från en av landets tyngsta arbetsmarknadsforskare med argumentet att denne inte alls bryr sig om att sänka arbetslösheten. Vifta bort Lars Calmfors! Vifta bort alla andra! Kom inte hit och stör!

Tydligast blir det när man ringer akademierna. Där börjar folk berätta hur fantastisk de tycker att Anders Borg har varit: ärligt sökande efter svar. Och sedan hur dålig de tycker att han är: en person som har svikit sina intellektuella ideal. Som har fyllt statsapparaten med sina egna tjänstemän. Som struntar i Finanspolitiska rådet. Och som utser sin favoritstatssekreterare till »oberoende« granskare av departementets politik. Han tillåter inte kritiska tänkare. Så gör, säger de, ingen människa som bryr sig om kunskapsutveckling.

Jämvikten, skulle en nationalekonom säga, har rubbats. Det råder inte längre harmoni mellan vetenskapsmannen Borg och politikern Borg. Vad är det som har rubbat balansen?

»Jag är nu den finansminister som har suttit längst i rådet. Jag har hållit på med de här frågorna längre än vad Olli Rehn har gjort, för jag satt i rådet innan han blev kommissionär. Jag var med när Almunia satt på den andra sidan. Jag har en historia och en erfarenhet som ger en viss tyngd i de här diskussionerna. Plus att Sverige uppfattas – tack vare hur vi gjorde i Baltikum – som ett land som faktiskt står med en fot i varje läger. Vi betraktas som en stark företrädare för Östeuropa, inte bara som ett rikt nordland.

Det är ett väldigt sympatiskt samhälle som vi har. Det präglas av öppenhet och av tolerans. Det ger stor trygghet till nästan alla människor. Men vårt välstånd är mer beroende av exportmarknader än nästan andra länder. Vi lever i en rätt brutal värld. Därför handlar det om att säkra, skydda, bygga vallar.

Vi har en fjärdedel av vår befolkning nu som är utrikesfödd eller har föräldrar som är utrikesfödda. Det betyder nog att vi måste kraftigt förstärka vårt utbildningssystem på sikt. Vi måste lyckas med konststycket att få ner skatterna och öka de offentliga utgifterna på nyckelområden som utbildning – samtidigt. Det enda begripliga svaret på den ekvationen, det är att du måste pressa transfereringarna. Du måste minska utbetalningarna till människor som inte arbetar och göra de systemen stramare och bli tydligare i att föra folk tillbaka. Globaliseringen kräver både mer utgifter och sänkta skatter. Merkel brukar säga att Europa har 7 procent av världens befolkning, 20 procent av produktionen och 50 procent av de sociala avgifterna.

Där det återstår enormt mycket arbete är, tror jag, utbildningssidan. Därför … alltså, Jan har gjort en enorm, historisk insats tror jag, i att lägga om skolpolitiken, men samtidigt har vi fått en helt annan nivå på dem som kommer utifrån, det är en helt annan utbildningsnivå på dem som kommer från Somalia jämfört med dem som kom från Balkan.

På finansdepartementet försöker vi hjälpa till lite, med det där. Karriärlönerna tycker jag är en väldigt bra idé, vi måste betala lärare bättre. Men lärlingssystemet har inte alls tagit den fart det borde! Vi måste få igång det och prioritera det. Skulle jag blicka framåt skulle jag säga: lärlingssystemet! Att vi får igång det, med kanske 20 000 eller 30 000 elever i. Det är alldeles uppenbart för alla som studerar Sverige att frånvaron av lärlingssystem, det sticker ut. Vi är en väldigt välskött ekonomi men har den här höga arbetslösheten. Och den beror på att vi valde att ha yrkeshögskolor i stället för att ha lärlingssystem för, eh, väldigt länge sedan. Nu måste vi ändra på det. Att helt ändra inriktningen för alla yrkesutbildningar, som jag tror att vi har gjort om fem, tio år, det är rätt sorts reformarbete.«

Sörmland. Framför uthuset, i keps från granngården. (Foto: Robert Henriksson/Scanpix)

Politik är en lustig verksamhet. Ibland händer det så lite att man missar att det mesta har förändrats. Till exempel det här med moderaterna, det har liksom hänt, men inte synts. De är inget parti längre. Förlåt, självklart existerar den ideella förening i vilken människor betalar årliga avgifter och fyller kyrkofullmäktigeplatser och kokar kaffe, och naturligtvis får de som är medlemmar i den själva definiera vad det är för typ av klubb som de har; men den traditionella idén om ett parti – ett större kollektiv som styr och driver en idé tillsammans – den finns inte riktigt längre. Problemet, om nu ett sådant alls skulle föreligga, är inte att det existerar en anmärkningsvärd upprördhet över denna utveckling, men att folk rycker på axlarna. Senast deras förening bytte ledning var det för att spränga en bunker av ett tiotal personer som ansågs ha fått för mycket makt. Nu har de koncentrerat herraväldet till två individer.

När Anders Borg klev ut på en scen i Karlstad i mitten av mars i år hade det ryktats i flera månader om att Fredrik Reinfeldt skulle sluta, och att det var Borg som skulle ta över. När han inför kommunpolitikerna förklarade att han inte ville det var inte poängen att han tackade nej till att bli partiledare. Poängen var att han visade att han kunde göra så. Mellan raderna var budskapet: Hej, jag vet att ni älskar mig så mycket att ni vill ha mig, tack, men nej tack. Som om sittande statsminister vore ett andrahandsalternativ. I kategorin maktdemonstration saknar hans tal nog motsvarighet i svensk politisk historia. Anders Borg vet att han bestämmer.

Ta regeringens utredning om socialförsäkringarna, till exempel, en stor historia, parlamentariskt tillsatt, brett uppdrag. Inte nog med att någon såg till att kicka huvudsekreteraren här i våras, nu viftar Anders Borg bort alltihop som om det vore en irriterande fluga. Ulf Kristersson kan sitta i sin ensamhet och hålla på med det där, Anders Borg kommer ändå inte göra något mer med socialförsäkringarna.

På område efter område har Anders Borgs finansdepartement byggt ut sin kompetens. I dag sträcker den sig långt in på fackdepartementens områden. Det är hos honom, inte hos Jan Björklund, som framtidens skolpolitik tar form nuförtiden. För ett par år sedan brukade borgerliga politiker beskriva regeringskansliet som att det bestod av fyra partiledare och en finansminister. I dag säger de att regeringen är en statsminister och en finansminister. Vad är det för arv de lämnar efter sig?

Tänk den förbjudna tanken en stund, tänk om Anders Borg inte alls är ett flöte för moderaterna och alliansen i valet om ett år, utan ett sänke.

Makt är en komplicerad sak. Anders Borg är inte folkvald. Han är inte partiledare. Han är däremot en politiker som inte har några problem att sitta och recensera andra partiledare, och klappa dem på huvudet och berätta för dem att folk faktiskt borde rösta på dem också. Inte bara på honom.  På hans departement månar de mest om bilden av honom som den stora europapolitikern, som skäller ut kommissionen på Cypern och »går in och vänder ett möte«, för att använda ett av hans egna favorituttryck. Inrikespolitiken är lite futtig. Merkel och Lagarde är intressanta, inte Calmfors eller Lindbeck. När han till slut landar i en svensk reformtanke är det lärlingssystem efter tysk modell. Inget fel i det kanske, han inte ensam om att se potentialen. Men det är svårt att genomföra. Kunskapslyftet har svenska politiker talat om i tjugo år. Och ska valstrategen Anders Borg lyckas göra det till en konfliktfråga mot socialdemokraterna får han skarva rätt bra i sin verklighetsbeskrivning.

Dessutom, och det är nog det viktigaste, lärlingsutbildningar är inget man talar om i partiet. Det bottnar inte riktigt. Han flyger liksom fritt.

Moderaterna av i dag, och därmed alliansen, är ett parti som ser ut att må mycket bra, men som har problem under ytan. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt sitter extremt ensamma i toppen. Om det nu vore så att deras nymoderata projekt var välförankrat skulle det ju ha vuxit fram en krets av politiker som kunde vara med och axla ansvaret, det skulle finnas en bredd. Ett internt tryck om ännu hårdare regler i försäkringssystemen, till exempel, nu när antalet latent arbetssökande ökar. Eller en vänsterfalang, rentav, som skulle gapa om mer pengar till skolan. Men nya moderaterna är inte ett brett mitten-center-parti av europeiskt snitt. Moderaterna är Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Och det är de som gör att det hackar.

Det finns förstås motargument. Det här två herrarna har hittills lyckats med nästan allt i sina valstrategier, det är sant. Men det har varit i tider när partiet har fungerat. Nu är moderaterna ett parti som har fastnat i en negativ spiral där ingen annan vågar ta ett initiativ, eftersom de vet att de då riskerar att bli utskällda. Fråga Tobias Billström. Ett parti där det inte kommer några nya idéer, eftersom få orkar få dem sänkta av Anders Borg. Fråga, ja, fråga vem du vill i regeringskansli och riksdag.

Till slut, när chefsideologen öppnar munnen och säger lärlingsutbildningar, då fattar resten av partiet inte vad han håller på med. Och då är det ett år kvar till ett val.

Det finns en liknelse som ingen vill göra längre, särskilt inte de kommunpolitiker som hela hösten och vintern hävdade att Anders Borg var självskriven att ta över efter Fredrik Reinfeldt. Då tyckte de att det rätt kul att jämföra med Tony Blair och Gordon Brown, statsminister och finansminister i Storbritannien, de som byggde upp New Labour.

På slutet, när allting tunnades ut, fanns det bara två individer som kunde definiera vad som var New Labour. Tony och, hoppades några, Gordon.

»Jag vill se att vi har en stark allians. Vi har ett centerparti där det är uppenbart att landsbygden gemomgår en rätt svår omställningsprocess som vi nu ser, både för skogsindustrin och på grund av den pådrivande urbaniseringen; då borde det finnas starkt stöd för ett centerparti i den typen av situation. Folkpartiet är ett modernt liberalt parti med tunga uppgifter i utbildningen. För mig är det självklart att de har en bra politik att erbjuda. Det finns goda skäl att rösta på dem. Samma sak med kristdemokraterna. Vårdfrågorna är svåra och komplicerade processer där vi sannolikt behöver tillföra resurser men samtidigt effektivisera. Jag tycker Göran Hägglund på ett väldigt bra sätt balanserar i de här frågorna. Som jag ser det är det bra erbjudanden som de här partierna har till väljarna.

Jag tycker verkligen att alliansväljarna måste fundera på hur de samlat ska rösta så att alla partier kommer in i riksdagen. Alliansväljare bör resonera att det viktigaste är att vi får en fortsatt alliansregering, och att den ska ha sin tyngdpunkt på att moderaterna vill ta ansvar för Sverige och det ska finnas ett brett stöd för alla partierna. Jag tycker att det är centralt att väljare tar till sig och förstår att det här är partier som står centralt i mitten av svensk politik med viktiga uppgifter och bra partiledare.

Socialdemokraterna kommer inte vilja det, men den här valrörelsen kommer att handla om deras skattehöjningar. Har man råd att rösta på en rödgrön regering? Sedan kommer det handla om bidragssystemen, det vill heller inte socialdemokraterna diskutera. Men när vi väl kommer till debatter så kommer det vara en huvudfråga. Vårt erbjudande kommer att vara mer rimligt. Vi fortsätter med skattelättnader i den takt vi har råd. Vi fortsätter att bygga ut entreprenörsklimatet men på ett sätt som är fördelningspolitiskt rimligt. Politiska journalister kommer naturligtvis säga att de är trötta på det här med bidrag och jobb, men tyvärr, det är valets huvudfråga.

Varför det gick åt helvete för New Labour? Ja, alltså den stora förklaringen är att de släppte reformpolitiken. Den var förknippad med Tony Blair mer än med Gordon Brown. Och när det skiftet kom, då rann det där ut. Han var ingen förnyare. Tony Blair var en stor förnyare, Gordon Brown var möjligtvis en förvaltare.«

Regnet upphörde strax efter frukost. De tog upp förhandlingarna klockan nio. Handlingsprogrammet skulle tröskas igenom också, så många som ville ha sitt sagt. Fredrik fördelade ordet. Det friskade i utanför, små gäss skummade Harpsundssjön.

Han skulle fylla 45 i år. Vad tog en sådan som han sig för när allt det här var över? Europa? Barnen, de hade inte varit större än hobbitar när han återvänt till partiet, nu reste de sig högt över marken, snart vuxna. Elva år. Hur mycket hinner inte hända i ett vanligt liv på den tiden, allt det där som pågår medan man sitter i möten? Hade kanske inte tanken med att flytta ut till de sörmländska fälten varit att han skulle kunnat ägna mindre tid åt jobbet, inte mer?

Vägen låg öppen runt knuten. Han kunde bara ha hoppat in i bilen.

Vid Floda kyrka sjöng fåglarna. Tornet, tegelstensrött, sträckte sig 67 meter upp i luften. Det susade i asken på kyrkbacken. Inne i medeltidsvalvet gick tre män runt och städade. De dammtorkade noggrant och svabbade stengolvet golvet under Albertus Pictors skimrande målningar i grönt: Simson när han dödade lejonet. Simson när han bar bort Gazas portar. Simson när han blev av med håret, sin styrka. 

Borta på Jägernåsen sköt springkorn och ängsvädd upp. Vallen var redan frodig. Man måste skydda Fylke.

En hare sprang över vägen.