Skyll inte på spekulanterna

Under flera år har oljepriset varit för lågt för att locka oljebolag och andra till investeringar i utvinning och raffinering. Det är i första hand inte brist på råolja som drivit upp priserna. Det är bristen på raffinaderier. Det beror dels på den ökade efterfrågan på bensin och diesel i både industriländerna och utvecklingsländer som Kina, Indien och Indonesien. Dels på att alltmer av världens råolja är tjockflytande och svavelrik och inte kan köras i många av dagens raffinaderier. Det går heller inte att få fram lika mycket bensin och lätta produkter ur en trögflytande råolja med låg kvalitet.

De oljeexporterande ländernas kartell, Opec, och deras oljeministrar, har i flera år varnat för att bristen på raffinaderier skulle leda till kraftiga prishöjningar. Varningarna klingade länge ohörda. I USA har det, trots stigande efterfrågan, inte byggts något nytt raffinaderi på 30 år. Inte heller har det gjorts några större investeringar i oljeutvinning. Oljepriset har helt enkelt varit för lågt i förhållande till kostnaderna. De senaste åren har det beslutats om en del nya raffinaderier, men det tar flera år innan de kommer i drift.

Oljepriset har i reala termer varit förhållandevis lågt under de senaste decennierna. Det tog nästan 30 år för priset att nå tillbaka till 1979 års nivå (se graf). Med en mer spekulativ marknad och fler aktörer som i tid insett kopplingen mellan ökad efterfrågan, minskad utvinning och krympande reservkapacitet i raffinaderierna skulle prisutvecklingen kunnat bli en annan. En jämnare och mer stabil prisutveckling hade skapat en helt annan investeringsvilja.

Nu har debatten tvärtom fokuserat på att det är spekulanternas fel att priset blivit så högt, och på flera håll, framför allt i USA, diskuteras nu politiska åtgärder med krav på ökad insyn och rapportering från råvarubörserna i London och New York. USA:s finansminister Henry Paulson sa häromdagen i Financial Times att  »Jag tror inte de finansiella investerarna i någon större grad är ansvariga för prisrörelserna.«

Men experternas förklaringar till prisutvecklingen är minst sagt splittrade. Opec och dess ledande aktörer, Saudiarabiens oljeminister Ali Naimi,och kartellens generalsekreterare Abdullah al-Badri, har länge hävdat att det är spekulanterna på råvarubörserna som drivit upp priserna, inte råoljebristen. Samtidigt beslöt Saudiarabien vid den gångna helgens möte i Riyadh att öka sin råoljeproduktion till den högsta på 30 år för att få ner priset.

På likartat sätt har amerikanska CFTC, Commodity Futures Trading Commission, med ordförande Walter Lukken, å ena sidan länge hävdat att det inte är spekulanter utan obalansen mellan utbud och efterfrågan som styrt priset. Å andra sidan har CFTC nu gått med på ökad kontroll och nya regler för insyn i handeln på den spekulativa oljemarknaden.

Att bilden är så splittrad beror på att råolja och oljeprodukter i dag handlas i praktiken på flera helt olika marknader. Den ena är den enkla och raka där säljare, oljeexporterande länder och oljebolag säljer råolja till en köpare, kanske ett oljebolag med eget raffinaderi. Oljan skickas direkt från oljekälla till raffinaderi utan större omvägar. Den andra marknaden är där lasten köps av en handlare som under resans gång säljer den vidare till någon annan. Under tider med snabba prisrörelser kan lasten byta ägare, och destination, både tio och tjugo gånger mellan Persiska viken och Europa eller USA.

I båda fallen gäller det för köparen att verkligen veta vad man köper. Till skillnad från andra råvaror, som guld eller silver, finns olja och oljeprodukter i en rad olika kvaliteter som inte alls är utbytbara mot varandra. En råolja från Veneuzela kan vara helt värdelös för raffinaderiet i Lysekil som inte kan köra tung, svavelrik olja. En dieselkvalitet avsedd för Sydeuropa kan inte säljas i Norrbotten vintertid. En okunnig köpare som försöker spekulera i olja kan alltså bli sittande med lång näsa om han eller hon köpt »fel« sorts olja.

En helt annan och snabbt växande marknad är den i oljekontrakt. Det är en spelmarknad där parterna i praktiken slår vad om vad priset på en speciell råoljekvalitet, WTI, West Texas Intermediate, kan komma att vara om till exempel sex månader eller om något år. Varken köpare och säljare drömmer om att ta, eller ge, leverans av fysisk olja. Den här marknaden omsätter mångdubbelt mer olja än vad som faktiskt produceras i världen.

Slutligen finns en helt annan och ganska ny snabbväxande marknad där fonder av olika slag gått in. Stora pensionsfonder och hedgefonder ser olja som en tillgång som kan vara bra att ha i portföljen. De köper oljekontrakt som om det vore aktier. Kontrakten kan löpa på både tre och fem år. Det är för fonden inte heller fråga om att någonsin ta emot någon leverans av olja utan kontrakten ska bara rullas vidare.

En viktig faktor i oljepriset är förstås dollarkursen. En halverad dollarkurs mildrar effekten av prisstegringarna för konsumenter utanför dollarområdet. Samtidigt slår dollarkursen hårt mot många oljeexporterande stater som plötsligt ser sina inkomster halverade.