Skyll inte på tyskarna

Rösten dröp av ilska.

»Vi upplever ett Europa som inte längre är Europa. Europa är ju Tyskland i dag, och det får vi ju på ett eller annat sätt känna och umgås med.«

Orden är den Greklandsfödde författaren Theodor Kalifatides. De förkunnades i Sveriges Radio i måndags efter att Grekland godkänt villkoren för det senaste räddningspaketet. Han fick eldunderstöd av journalisten Alexandra Pascalidou.

»Nu är frågan vem det här räddningspaketet är satt att rädda? Grekerna, bankerna, euron?«

Kalifatides och Pascalidou är inte ensamma. Just nu målas en bild av ett monster. Det påstås – på och mellan rader – att IMF, EU och ECB ledda av Tyskland driver en omotiverat hård linje mot Grekland. Att de agerar mest för att rädda de stora affärsbanker som beskrivs som landets stora fordringsägare. En grekisk tidning porträtterade till och med förbundskanslern Angela Merkel i nazistuniform med hakkors runt armen.

Det är läge att påminna om hela bilden.

Grekland har i många år levt över sina tillgångar. Pensionärer, löntagare och andra skattebetalare i EU finansierade grekernas ökade levnadsstandard genom lån. Regeringen kunde dessutom låna mer genom att mörka sin finansiella ställning.

Utgångsläget är alltså att de förhatliga tyskarna och vi andra har varit för snälla mot grekerna.

Greklands statsskuld summerar till cirka 350 miljarder euro. Av det utgörs runt 250 av statsobligationer som den grekiska staten har sålt för att finansiera sin statsbudget.

Exakt vem som äger dessa, och alltså är fordringsägare, är svårt att uttala sig om. Enligt banken JP Morgan, citerad av The Independent i januari, ägs 120 miljarder euro av »stora banker« och ytterligare 80 miljarder av så kallade hedgefonder. Men en stor del av bankerna är grekiska så fordringsägarna är på det viset grekerna själva. Att det bara skulle handla om stora utländska banker är alltså en chimär.

Nu ska värdet skrivas ned på (en del av) obligationerna med uppemot 70 procent. Det är inte orimligt. De som var korkade nog att låna ut till Grekland ska få betala för det. Men samtidigt handlar det om ett frivilligt efterskänkande av skulder. Av drakoniska tyskar och andra. Och bakom bankerna finns inte några enskilda miljardärer i hög hatt, utan kollektiv av pensionärer och andra sparare.

Utöver detta sitter ECB på dryga 50 miljarder euro i grekiska obligationer. Dessa är pant från andra investerare som har bytt bort sina grekiska fordringar. Att banken får tillbaka de pengarna är osannolikt, vilket innebär ytterligare efterskänkning. Av tyska skattebetalare och andra.

Då har vi inte ens nämnt de två lån från IMF, EU och ECB som är grunden för de sparpaket som Grekland nu har godkänt. I statsskulden ingår redan 73 miljarder euro redan utbetalade från det första stödpaketet på totalt 110 miljarder euro. Det andra stödpaketet innebär ytterligare lån på 130 miljarder. Totalt lånar alltså de förhatliga tyskarna, IMF och de andra euroländerna ut 240 miljarder euro. Visserligen går en stor del till att täcka gamla lån, men också till den grekiska statsbudgeten.

IMF, EU och Tyskland gör detta för att skydda alla. Sina skattebetalare och de grekiska. Faller Grekland faller, i någon mån, alla.

Hur mycket mer av EU-medborgarnas pensioner och sparkapital ska gå till Grekland för att det ska uppfattas som generöst? Att man nu, efter mörkande och allmänt bristande hantering, ställer en del motkrav är knappast konstigt.

Man kan ha synpunkter på hur EU:s kravpaket ser ut i detalj. Man kan kritisera EU för saktfärdighet i hanteringen och frånvaron av investeringar som, parallellt med sparkraven, kan bidra till grekisk tillväxt.

Men att Europa, med Tyskland i spetsen, sammantaget har varit för hårda mot Grekland, är helt enkelt inte sant.