Slaget om Storuman

Protester kanske låter som vardagsmat i gruvsammanhang. Någon känner sig undanträngd eller orolig för skada på mark och vatten, och överklagar. Så är det också i Rönnbäck, ett par mil söder om Tärnaby i Storumans kommun. Ett lokalt baserat och växande miljönätverk vill stoppa en planerad nickelgruva.

Fast det är inte det som är det intressanta. I Rönnbäck är det två näringsintressen som bråkar. Med varandra.

Här står framtiden för en hävdvunnen verksamhet driven av en handfull renägande familjer med urfolksstatus mot kanske tusen nya arbetstillfällen, inflyttning och ökade skatteintäkter. En inte helt enkel nöt att knäcka. Nickelfyndigheten i Rönnbäck anses nämligen, precis som ren-näringen, vara ett »riksintresse« – något som ska skyddas extra vid konflikt med andra intressen. Så hur ska regeringen välja, nu när den fått frågan på sitt bord?

Nickel är en mycket efterfrågad metall som bland annat behövs när man ska tillverka rostfritt stål. Kina är den överlägset största köparen men den framgångsrika svenska verkstadsindustrin gör också Sverige till en storkonsument. Det väger tungt.

Rennäringens status, å andra sidan, bygger på att samerna erkänts som ursprungsbefolkning och också skyddas i svensk grundlag och internationella konventioner. Renskötsel ses som en viktig del av den samiska kulturen och är därför också den ett prioriterat riksintresse.

Samebyn har i generationer låtit sina renar beta precis där de tre stora dagbrotten planeras. Rönnbäcksnäset är en avgörande passage vid höst- och vårflytten av de tusentals renarna.

– Det är den smalaste punkten på våra åretruntmarker, som en getingmidja. Blir det en gruva där har renarna ingenstans att ta vägen. Det blir ett stopp mellan två betesområden, säger Inger-Ann Omma, renägare och sekreterare i Vapsten.

För samebyn är en samexistens med gruvan otänkbar och renägarna tycker att både gruvbolaget och myndigheterna har svårt att förstå hur renskötsel går till i praktiken. Enligt dem kan bara en gå segrande ur striden om marken.

– Vi har ingen jättestor tilltro till svenska staten när det gäller att se till rennäringens behov för överlevnad. Får vi inte stöd av regeringen måste vi processa för vårt existensberättigande, säger Inger-Ann Omma.

Faktum är att regeringen redan haft frågan uppe på sitt bord. Hösten 2010 avslog man samebyns överklagande av gruv-bolagets tillstånd med hänvisning till att »mineralintresset ska ha företräde framför såväl områdets naturvärden som ren-näringens intressen i området«.

1–0 till gruvan vid den första prövningen, alltså.

Men i maj i år gav Högsta förvaltningsdomstolen regeringen bakläxa. Domstolen konstaterade att de två riksintressena – rennäring och gruvnäring – är oförenliga i området kring Rönnbäck. Verksamheterna kan inte samexistera och prövningen av vilket intresse som väger tyngst har inte gjorts ordentligt, sa domstolen och skickade tillbaka ärendet till regeringen. 1–1.

Det är Nickel Mountain AB som har bearbetningskoncessionen i Rönnbäck. Hittills har bolaget satsat 100 miljoner kronor på projektet och nyligen garanterade en kanadensisk delägare lika mycket till för den fortsatta processen. Totalt räknar bolaget med att investera mer än 13 miljarder kronor i gruvan, som har en beräknad livslängd på runt 20 år.

– Det är en väldigt stor investering men vi ser också en god avkastning. Vi räknar med en återbetalningstid på mindre än fem år, säger vd Fredric Bratt.

Ägarnas tro på att en gruva ska bli verklighet är alltså stor, och enligt Nickel Mountain är förhållandena unikt gynnsamma. Både miljömässigt och av andra skäl.

– Mineraliseringen är basisk och innehåller extremt låga halter av bly, arsenik och så vidare. Det finns inget svavel som kan leda till sura urlakningar av tungmetaller från magasin, säger bolagets miljöchef Lars Carnerud.

Han tror att närheten till de attraktiva vintersportanläggningarna i Tärnaby och Hemavan kan locka folk att flytta till trakten. Samma sak säger Storumans centerpartistiska kommunalråd Tomas Mörtsell. Han hoppas att nickelgruvan tillsammans med några stora vindkraftsprojekt i kommunen ska bli vändpunkten efter decennier av avfolkning.

– Det handlar totalt om fler än tusen nya arbetstillfällen, alltså en 50-procentig ökning av arbetsmarknaden. En gruvbrytning skulle förändra våra villkor radikalt. Min enda farhåga är att folk inte flyttar hit, att de som får jobb vid gruvan flyger in och ut. Då blir Sibyllakiosken och Systembolaget de enda vinnarna i Storumans kommun. Det vore värdelöst för oss, säger Tomas Mörtsell.

Sedan han tillträdde kommunalrådsposten hösten 2010 har han ägnat mycket energi åt att bereda väg för att exploateringen också leder till inflyttning och större skatteintäkter för kommunen. För detta har han besökt både Bryssel, Stockholm och Umeå. I den ordningen dessutom.

– Det är en medveten strategi. Det är lättare att komma fram i EU:s korridorer än i departementen, dessutom bättre. Om Bryssel tycker att något är bra blir det svårt för regeringen och regionen att tycka något annat. Hade vi gått den traditionella vägen skulle vi garanterat ha stött på mycket motkrafter och skepsis. Men vi har något som är till nytta för både regionen och hela landet. Den bilden börjar sätta sig nu, säger Mörtsell som kallar det att »dyrka upp systemet bakvägen«.

Han tar emot på hemgården i Kaskeluokt där han driver ett med lappländska mått ganska stort och välmående jord- och skogsbruk. Men även om Storuman med sina utbyggda älvar faktiskt hör till de kommuner som bidrar mest till nationens BNP, har utvecklingen efter vattenkrafts-epoken varit lika dyster här som i Norrlands inland i övrigt.

Bara under kommunalrådets egen livstid, 42 år, har Storuman tappat var tredje medborgare – från närmare 9 000 invånare år 1970 till dagens 6 000. I spåren har byaskolor lagts ner, butiker försvunnit och den kommunala servicen urholkats i takt med att skatteintäkterna rasat.

– Vi har blivit världsmästare på att osthyvla. Nu ska vi bygga och utveckla ett samhälle i stället. Det är ett drygt jobb och kräver resurser som vi inte har, säger Tomas Mörtsell.

Utåt bearbetas stat och region för nödvändiga satsningar på vägar och annan infrastruktur. Inåt handlar det mer om att få Storumanborna med på tåget, för även om samtliga partier i kommunpolitiken är positiva, är skepsisen mot stora satsningar utbredd. Tidigare erfarenheter gör sig påminda och många har svårt att tro på att planerna blir av.

– Ungdomarna, och många av oss andra, har länge fått höra att det inte finns någon framtid här. Att den som vill något måste dra härifrån. Den bilden är cementerad hos många och det krävs oerhört mycket jobb för att hamra in en annan inställning.

Därför har kommunen satsat pengar på en intern kampanj bland Storumanborna. En påkostad och glättig tidning som delats ut till alla visar på möjligheterna som följer i gruvans och exploateringarnas spår.

Något som gör renägaren Inger-Ann Omma i Vapsten sameby arg.

– Från kommunens sida brukar man säga att rennäringen är Storumans tredje näring, men här ignoreras den helt. Jag blev riktigt upprörd när tidningen damp ner i brevlådan.

– Men inte förvånad, fyller samebyns ordförande Lars-Anders Ågren i. Vi har aldrig fått stöd från kommunpolitikerna här. De vet väldigt lite om renskötselns villkor.

Nu ligger alltså frågan hos regeringen. För första gången ska högsta instans avgöra en tvist mellan rennäringen och gruvintressena. Utfallet lär dessutom bli vägledande för framtida prövningar, precis som tidigare skett när det gällt rennäringens konflikter med vindkraften.

– Alla prövningar som hittills har gjorts har gällt konflikter med vindkraft och vinterbetesområden. I Tärnaby rör det mineralutvinning och samebyns åretruntmarker. Det gör att fallet är unikt och inte går att jämföra med tidigare beslut, säger Jenny Wik-Karlsson, förbundsjurist vid Svenska Samernas Riksförbund, SSR.

Sverige saknar i dag egen nickelproduktion och en ny gruva skulle betyda mycket för landets egenförsörjning, något som sannolikt kommer att vara viktigt när näringsminister Annie Lööf i höst ska avgöra tvisten.

Kommunalrådet Tomas Mörtsell är därför ganska säker på utgången:

– Regeringen har ju redan tidigare gjort sin bedömning. Det är ingen orimlig tanke att de kommer fram till samma beslut igen, alltså att gruvan väger tyngre.

Samerna i Vapsten har för sin del begärt att få träffa Annie Lööf för att personligen framför sina invändningar. Och Inger-Ann Omma gör klart att de inte kommer ge sig om regeringen går på motståndarsidans linje:

– Vi kommer inte att acceptera ett beslut som ger gruvan företräde. Det handlar om vårt existensberättigande och för det kan vi tänka oss att processa så långt det bara går.

Fakta | Riksintressen

Bestämmelserna om riksintresse finns i miljöbalken. Där står att »företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning«. Det kan gälla både natur- och kulturvärden, och är beslutade av riksdagen. I dag finns åtskilliga miljöer och värden som skyddas som riksintresse. Om olika riksintressen anses oförenliga ska berörd myndighet, domstol eller regering avgöra vilket intresse som »på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt« (miljöbalken, 3 kap, 10§).

Fakta | Renar mot vindkraft

Riksintresset rennäring har aldrig tidigare prövats mot riksintresset för mineralutvinning. Däremot finns några fall där rennäringen hamnat i konflikt med riksintresset för vindbruk.

Europas största vindkrafstpark i Markbygden utanför Piteå. Regeringen ansåg att riksintresset för vindbruk skulle ges företräde. Vissa hänsyn skulle dock tas till rennäringens behov.

O2:s vindkraftspark i Glötesvålen i Härjedalen. Miljööverdomstolen ansåg att renbetet bara skulle påverkas marginellt och att riksdagens utbyggnadsmål för vindbruk vägde tyngre.

Statkraft SCA Vinds stora vindkraftspark i gränslandet mellan Jämtland och Västernorrland. Miljööverdomstolen ansåg energiförsörjningen vara ett viktigare riksintresse. Samebyn kompenseras för vissa fördyringar.