Släkten är värst

»Jag förstår inte vad de bråkar om, efter mig är det ju ändå slut.«

Det var sjuttiotal och den åldrande gudfadern över svensk industri, Marcus Wallenberg, hade i massmedia dömt ut sin egen son Peter som efterträdare i toppen av familjedynastin.

MW var bra på mycket men sonen missbedömde han. Efter MW:s död 1982 tog Peter ändå över och ledde Wallen-bergsfären med stor framgång i tre decennier.

Att överleva som finansklan är inte enkelt. Vissa dyker upp och finns några år för att sedan försvinna. Andra är kvar under sekel. Allt beroende på intresset och förmågan från nästa generation att axla ägaransvaret. En förmåga som inte alltid finns: Värva, ärva och fördärva, som man brukar säga.

I veckan aktualiserades frågan kring en av dessa svenska storägare då det kom uppköpsbud på två bolag där Gustaf Douglas är delägare. Det handlar om bemannings-bolaget Proffice samt programvaruföretaget IFS, och det ser ut som att han kommer att sälja aktier i båda bolagen.

De är inga av Douglas största innehav. Men affärerna ger skäl nog att ställa frågan om någonting större håller på att hända. Häromveckan avgick Gustaf Douglas också från en av sina viktigaste förtroendeposter, som ordförande i valberedningen till familjens i särklass viktigaste bolag, låskoncernen Assa Abloy.

Är den 77-årige Douglas på väg att släppa taget? Och hur ser det då ut efter honom?

Hans kostym är inte enkel att fylla. Gustaf Douglas, fattigadel från Östergötland, jobbade upp sin förmögenhet från i princip noll genom riskfyllda framgångsrika börsinvesteringar. På sjuttiotalet blev han också känd som administrativ chef för SVT 2 och vd för Dagens Nyheter. Under det glada åttiotalet kom han över ett investmentbolag som ägde aktier i säkerhetsföretaget Securitas. Med Douglas som drivande huvudägare utvecklades det till ett världsföretag. Samma resa gjordes senare med Assa Abloy.

I dag driver han och hans familj en bolagsgrupp med hel- eller delägda verksamheter värda över 20 miljarder kronor. De är också en av Sveriges största skogsägare.

Douglas har dessutom en för svensk näringsliv ovanlig kombination av street smartness och samhällsintresse. Han var under många år ledamot av moderaternas partistyrelse. Lägg därtill en inte oansenlig verbal slagkraft.

»Äldre har en tendens att klamra sig fast. Framförallt karlar efter fyllda sjuttio har svårt att släppa taget«, sa till exempel en 69-årig Gustaf Douglas till Affärsvärlden 2008.

Han har därefter lämnat flera styrelser, men haft kvar viktiga poster i skymundan. Och enligt vad Fokus förstår är det fortfarande han som fattar de centrala besluten.

Gustaf Douglas har två söner, Carl född 1965 och Eric född 1968. Båda är egna delägare i imperiet. Carl har också slussats in i flera styrelser, han är vice ordförande i både Assa Abloy och Securitas. Men bröderna håller ändå en låg profil och har odlat privata intressen. 50-årige Carl Douglas är till exempel en av Sveriges främsta vrakletare, och var med och hittade den gamla DC3:an på Östersjöns botten.

Hur mycket sönerna vill axla sin fars aktiva roll – och hur bra de är på det – är fortfarande oskrivet. Douglas är inte ensamma. I näringslivet finns flera familjer med åldrande framgångsrika patriarker och där nästa generation är oprövad på högsta nivå. Schörling, Paulsson och Kamprad är bara några exempel.

Den svenska börsmodellen bygger på att huvudägare i börsföretag är offensiva och driver sina bolag framåt. Annars känner andra finanshajar vittringen. Som han själv uttryckte det i en intervju med Veckans Affärer i mitten av åttiotalet:

»Du simmar med de andra hajarna och är en kompis liksom. Man har kul tillsammans, äter upp en och annan firre […] Men sen råkar någon skada en och det rinner blod, och då märker man att de där jävla kompisarna, de börjar äta upp en själv i stället.«.