Slipsarna sitter alltid kvar

Unga män i illasittande kavajer och slipsar i nylon. Intill dem en grupp, äldre män, i sidenslipsar och långt mer välskräddade kostymer. På tisdag eftermiddag samlas de i baren på krogen Vassa Eggen i Stockholm. Senare vandrar gänget de 500 metrarna upp till Karlavägen och restaurang Divino för middag.

De unga männen (för det brukar vara mest män) är studenter från Handelshögskolan i Stockholm. De äldre är anställda på Deutsche Banks Stockholmskontor. Orsaken till ynglingarnas närvaro är bankens rekryteringskväll »Spring Internship Event«. Eller som det står i inbjudan på studentkårens hemsida: »join us at one of the events below and find out what a career at Deutsche Bank is really like«.

Den utannonserade kvällen står i bjärt kontrast till affärstidningars rubriker de här dagarna. »Nattsvart läge för banker«, var till exempel rubriken i DI förra veckan, efter nyheten att Carnegie är på väg att säga upp 100 av 850 anställda. Veckan innan hade samma tidning en artikel om att alla svenska fondkommissionärer går med förlust. Under hösten har också de fyra storbankerna aviserat personalneddragningar.

Detta alltså i ett Sverige vars finansbransch hittills tillhör de minst drabbade av skuldkrisen. Banker i Europa och USA har den senaste tiden offentliggjort personalminskningar på totalt 100 000, enligt en sammanställning från CNBC.

Blodbadet är inte konstigt. Under de senaste decennierna har finansindustrin vuxit sig allt större. I USA stod till exempel branschen 2007 för över 40 procent av storföretagens totala vinster. När skuldbubblan spricker är det naturligt att de som blåst upp den drabbas.

På en mer filosofisk nivå har slutsatsen vuxit fram, även hos djupt marknads­liberala personer (som Anders Borg), att finansmarknaden – tvärtemot sitt syfte, att minska risken i ekonomin – i stället utgör dess största hot. Får nu då bank­sektorn till slut betala notan för att den har skickat västvärlden in i sin värsta kris i modern tid? Och står vi inför en mycket mindre och mer konservativ finansbransch?

Svaret på de frågorna är nog två rungande nej.

Det är här de illasittande kavajerna kommer in. Deutsche Banks kväll är inget särfall. Den 10 november höll Handels studentkår rekryteringsdagen »Focus on Finance« med 13 närvarande banker och finansföretag. Ingen skuldkris där inte.

Anledningen till att jag kan uttala mig så självsäkert om ynglingarna och kavajerna, redan innan träffen har inträffat, är att jag själv var en av dem. Jag började på Handels hösten 1992. Då hade de svenska bankerna skickat Sverige in i sin värsta finanskris i historien, räntan var 500 procent och alla trodde att finansbranschen var död.

Så blev det inte. I stället dröjde det bara något år innan bankerna var tillbaka. Och vi drog på oss våra kavajer och nylonslipsar, frekventerade rekryteringskvällar med gratisvin och bufféer dignande av parmaskinka och skaldjur.

Resten av 1990- och 2000-talet blev sedan en enda stor bröllopsfest för banker och handelsstudenter. Se bara på den

gallup över var de nyutexaminerade hamnar på sitt första jobb, som skolan gör varje år. Listan för dem som gick ut 2010 toppades av »Investment banking«. Tvåa var »Finance/banking other«. Totalt gick 30 procent av studenterna på Sveriges tyngsta ekonomiskola direkt till finansbranschen. Detta bara ett drygt år efter Lehman Brothers krasch.

Mönstret går igen. Finansbranschen växer, krisar och ifrågasätts – men kommer ändå tillbaka, i mer eller mindre samma välskräddade och illa fungerande kostym som tidigare. Sanningen är den att finansindustrin är ett så starkt särintresse, med så djupa försänkningar i såväl akademi som politik, att den nog aldrig kommer att gå igenom en sådan strukturomvandling som samhället egentligen behöver.