Statliga högriskprojekt

Helstatliga Vattenfalls och det av staten delägda Telia Soneras mycket ambitiösa utlandssatsningar ledde till ekonomisk upplösning i det ena fallet och till moralisk upplösning i det andra.

Avskedandet av tre höga Teliachefer, som finanschefen Per-Arne Blomquist, härom veckan var en del i det senare. En konventionell slutsats är att staten inte är en lämplig ägare av affärsdrivande verksamheter eller åtminstone inte sådana som har så stora och påtagliga politiska risker för verksamheter som bedrivs utanför det egna landet.

Men det går också att dra en annan väl så motiverad slutsats, om än av någon anledning mer kontroversiell: att väsentliga delar av de verksamheter som både Vattenfall och Telia Sonera bedriver inte är lämpliga att ägas och drivas av vinstmaximerande företag.

För det första är stora delar av den infrastruktur som behövs för kraftöverföring och digitalöverföring, tal och data, naturliga monopol. Det vill säga att det räcker med en kraftledning eller en kabel för digital överföring för att tillgodose behovet. Att dra parallella och konkurrerande nät är ett slöseri med resurser. Det går naturligtvis att låta näten ägas av privata företag, men då måste de regleras och det måste finnas en kraftfull tillsynsmyndighet för att försvara kundernas och samhällets intresse.

Det kommer emellertid alltid att finnas incitament för ett vinstmaximerande företag att kringgå de prisregleringsmodeller som införs för att öka lönsamheten. Exempelvis så ska Vattenfall ha ökat det bokförda värdet på sina svenska nättillgångar genom diverse interntransaktioner, då nättarifferna byggde på en relation till just nätens bokförda värde. Ju högre värde, desto högre tariffer. En annan sak är att viljan att investera för att komma till rätta med kapacitetsbrister och flaskhalsar i överföringen, är små. Trängsel på nätet gör det ju möjligt att ta ut höga priser för dem som vill vara säkra på att ha full tillgång till överföringskapacitet.

Möjligheterna att missbruka sin ställning ökar också om de nätägande företagen har andra integrerade verksamheter.  Konkurrerande leverantörer diskrimineras på ett ibland öppet och ibland på ett mera subtilt sätt. Ett tydligt exempel på hur aktörer med en sådan position tänker och agerar är Telia Soneras försök att hindra sina abonnenter att utnyttja Skype.

Detta att telekommunikation är naturliga monopol och att integrerade nätägande operatörer ges stora möjligheter att kontrollera marknaden kopplar också tydligt till Telia Soneras kontroversiella satsningar i österled.  För ett förvärv av en licens att bedriva mobilverksamhet i ett land blir egentligen en privat beskattningsrätt på det landets invånare. Modellen är inte helt olik gamla tiders feodalsystem.  Mobiltelefoni är en nödvändighetsvara där faktureringsmodellerna är klart mer stabila och »täta« än andra skattebaser i dessa länder. Ju färre licenser som säljs, ju högre värde får »beskattningsrätten«. Med rörelsemarginaler runt och till och med över 50 procent, som Telia Sonera uppvisar på många av dessa marknader, blir beskattningsfunktionen tydlig.

Att licenspengarna hamnat i andra fickor än dessa staters egna är kanske inte förvånande. Att näten dessutom har en samhällsvital funktion som kan öka människors frihet eller, som på flera av Telia Soneras marknader, användas för att kontrollera samma människor stärker inte heller argumentet att detta är en bra verksamhet för ett delstatligt svenskt företag.