Stenkastarna i Vattenfall
I november 2001 stod Lars G Josefsson i det lilla mötesrummet på Vattenfalls dåvarande huvudkontor i Stockholm. Koncernchefen hade chockerande nyheter för styrelsen. Josefsson berättade att han köpt nästan hela den resterande delen av Vattenfalls delägda kraftbolag i Berlin, Bewag.
Vattenfall hade betalat runt 70 procent mer än vad Vattenfalls dotterbolag HEW betalat för första halvan. Flera styrelseledamöter ansåg sig ställda inför fullbordat faktum och fick en kritisk skrivning i protokollet. Men Josefsson hade förankrat köpet hos dåvarande ordföranden, Dag Klackenberg. Det hela ansågs vara inom ramen för den uppköpsstrategi som inletts strax före millennieskiftet. Klackenberg stämde därför i sin tur inte av affären med ägaren, regeringen.
– Jag pratade aldrig med näringsdepartementet om den affären. Den var slutpunkten på en serie som påbörjats före min tid, sa han till Veckans Affärer 2004 i ett reportage varifrån scenen ovan är hämtad.
Europasatsningen, med tyngdpunkt i kol- och kärnkraft, inleddes 1999 av Josefssons föregångare Carl-Erik Nyquist med köpet av Hamburgs elbolag HEW. Inte heller då fattades några regeringsbeslut.
– När vi köpte HEW var det inga problem, trots att det var mycket kärnkraft. Jag pratade med [dåvarande socialdemokratiska näringsministern] Björn Rosengren och han sa att om vi bara följde de tyska lagarna så var det okej, sa Nyquist i samma reportage.
– Vi hade väldigt lite skriftligt utan det mesta var muntligt.
Tysklandsaffärerna blir aktuella efter de senaste veckornas rapportering om Vattenfalls 97-miljardersköp av Nederländska Nuon 2009. Huvuduppgifterna har redan berättats i Fokus 2010 och 2011: Att tjänstemän på Maud Olofssons näringsdepartement hade visat stor tveksamhet inför och till och med avrått från affären. Samt att regeringen, vid ett diariefört möte med partiledarna, inte hade något att erinra mot köpet. Det som hänt nu är att dokument presenterats som bekräftat tjänstemännens tveksamhet, och att den visat sig vara berättigad.
Drevet har fått socialdemokraterna att inleda en kanonad mot regeringen. I måndags krävde den ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson alliansregeringens underlag för Nuondiskussionen.
Socialdemokraternas hårda ton är fascinerande.
Köpet av Nuon var bara nästa steg i den expansionsstrategi som förverkligades under Göran Perssons regering. Sättet som Nuonköpet genomfördes på skiljer sig inte nämnvärt från hur det gick till då. Snarast verkar det nya varit att regeringen alls diskuterade ett av Vattenfalls förvärv. Den typen av förankring var sparsam för affärer på totalt minst 70 miljarder – köp som i dag ifrågasätts lika mycket som Nuon.
Socialdemokraternas bristande styrning av Vattenfall de åren ådrog sig svidande kritik. En näringsminister (Björn Rosengren) anmäldes och hans regering prickades, och hans två efterföljare (Leif Pagrotsky och Thomas Östros) anmäldes till KU, men undgick prickning. Sommaren 2004 kritiserade Riksrevisionen Vattenfall och dess styrning. Men dåvarande socialdemokratiska regeringen, där Magdalena Andersson var en nyckelperson, har i praktiken hela tiden backat upp affärerna.
Formellt är egentligen frågan om vad politikerna »beslutat« eller »inte erinrat emot« irrelevant. Staten äger visserligen 100 procent av aktierna i Vattenfall. Men som ett aktiebolag fungerar energijätten som vilket annat bolag som helst. Styrelsen måste vara ansvarig för besluten. Är ägarna missnöjda, då kan de byta ut den på stämman. Så att en ny styrelse får bära samma ansvar.
Den styrelse som i början av 2009 fattade beslut om Nuonaffären hade åtta ledamöter som inte var arbetstagarrepresentanter. Hälften av dem var utsedda av en socialdemokratisk regering.
Den som är utan synd bör kasta första stenen.
Fotnot: i en tidigare variant angavs felaktigt antal styrelseledamöter och vilka som var utsedda av s-regeringen. Det angavs tidigare också att Björn Rosengren ensam prickades av KU för Vattenfall, men prickningen gällde hela regeringen.
