Stockholmssyndromet

Bland det bästa internet har att erbjuda är ett litet Youtube-klipp från oktober 2013. Det handlar om en tonårig spårvagnsentusiast som får vara med på premiärturen av Tvärbanans förlängning i Stockholm.

En glädjens dag? Det tror kanske SL:s vd som villigt låter sig intervjuas av en reporter medan vagnen börjar rulla. Jovisst, säger han, det är en dyr investering, men banan ska hålla länge också. Trygg i förvissningen om att ingen nog vet skillnad mellan en miljon, en miljard eller kanske fem miljarder – vem bryr sig? – lyckas han ducka frågor om kostnaden för projektet.

Så tar unge Carl Henrik mikrofonen. Han undrar varför andra städer lyckats bygga spårvägar så mycket billigare?

Man känner med direktören. Här har han byggt ett vackert stycke infrastruktur. Här skulle han få känna sig som en nutida Baltzar von Platen. Och så ska den här lillkillen nödvändigtvis påminna om att spåren kostat dubbelt så mycket per kilometer som många spårvägsprojekt i Västeuropa. Stämningen är förstörd. Han tvingas ta till ett beprövat retoriskt grepp.

– Då är det så, min gode unge vän …

Han slänger in ett resonemang om att Stockholm har unika förutsättningar. Det funkar inte. Nu börjar lillkillen prata om dyra signalsystem. Man ser stresspåslaget i direktörens ansikte, som till sist tvingas avsluta samtalet.

– Du är välkommen att börja på SL när du är ingenjör, så ska vi utnyttja dina kunskaper.

I flera veckor har Svenska Dagbladet granskat kostnaderna för Nya Karolinska Sjukhuset i Solna. Det har lett till att landstinget i Stockholm tvingats erkänna att de samlade utbetalningarna fram till 2040 blir 9 miljarder kronor dyrare än vad ledningen för landstinget sagt. Detta trots att politikerna i åratal har slagit sig för bröstet om att man jobbat med en »fastprismodell«.

Som om inte det vore nog har ledningen haft svårt att svara på varför projektet blivit mångdubbelt dyrare än liknande sjukhus i Europa. Flera av de ansvariga politikerna – som centerpartiets Gustav Hemming och kristdemokraternas Ella Bohlin – har till och med vägrat att ställa upp för intervjuer i tidningen.

På de flesta håll i världen och i Sverige hade en liknande misskötsel blivit betydligt mer uppmärksammad. Drev hade gått. Chefer hade kickats.

Men Stockholms läns landsting är unikt. Här kan en upprustning av Roslagsbanan plötsligt kosta 3,2 miljarder kronor för mycket. Här kan man få för sig att bygga 250 meter spårväg till en kostnad av en miljon kronor per meter – för att sedan ångra sig och satsa allt krut på tunnelbana i stället. Här kan man bygga en helt ny pendeltågsstation vid Odenplan utan att riktigt orka tänka igenom om det för all framtid omöjliggör en ny tunnelbane-sträckning söderut.

Kontrollen då? Finns det inte revisorer som granskar miljardrullningarna? Jo, och de har påtalat många av bristerna. Det ledde till att de fyra borgerliga grupp-ledarna i december 2010 överraskande la ett förslag som skulle skära ner anslagen till revisionen med en tredjedel. Det slutade bara i en mindre nedskärning, men signalen gick fram: ge fan i att kritisera oss.

Att landstinget vansköts är en sak. Men hur kan det fortgå? Den enda rimliga förklaringen är frånvaron av en fungerande offentlighet i Storstockholm. Både DN och Svenska Dagbladet har ju länge skrivit om pengarullningen i kollektivtrafiken och kaoset i sjukvården. SVT:s Uppdrag granskning har å sin sida avslöjat att delar av landstingets betalningar för NKS slussas till brevlådeföretag i Luxemburg.

Men det brinner inte till. Till skillnad från i rikspolitiken eller i de få välbevakade kommuner som finns kvar är ansvaret otydligt. Få stockholmare vet vad ett finanslandstingsråd egentligen gör. Det präglar bevakningen, som därför saknar gnista. Här finns ingen känd minister att drämma faktauppgifter i huvudet på.

Som tur är har stockholmarna åtminstone en fjortonårig spårvagnsentusiast med koll på miljarderna. Någon borde anställa honom så fort som möjligt.